Ångest över att berätta om graviditeten

Jag är gravid och har ännu inte berättat för familj och vänner. Tiden börjar springa iväg, nu är jag i vecka 16 och snart går det inte att skjuta på det längre. Det känns löjligt, men jag har verkligen ångest över att berätta om graviditeten och behöva bara beredd på omgivningens reaktioner etc. Jag är nära min familj men i ärlighetens namn är de flesta i min omgivning av typen som gärna är kritiska när folk skaffar barn överhuvudtaget. Både jag och pappan är positiva till graviditeten och bestämde oss snart för att abort inte var ett alternativ, men det var inte alls planerat - jag blev gravid trots p-piller väldigt tidigt i vår relation. Vi bor långt ifrån varandra och har ännu inte löst det praktiska kring att flytta ihop längre fram, då vi båda just nu har åtaganden på varsitt håll. Jag pluggar fortfarande och hinner i bästa fall ta examen precis innan barnet föds, men eventuellt kan jag behöva skjuta upp det någon termin och skriva någon omtenta under föräldraledigheten. Situationen är med andra ord inte helt optimal även om jag samtidigt känner att det kunde varit mycket ?värre?. Jag är 30 år, strax klar med min högskoleutbildning, är tillsammans med pappan och vi båda vill ha barnet. Ska man vara lite krass är det värsta som kan hända att relationen spricker i framtiden och jag blir ensamstående, men skulle det värsta scenariot vara framme så skulle jag klara det med och man har ju egentligen aldrig några garantier för att man kommer hålla ihop framöver, även i en längre relation.

Ändå har jag hemsk ångest över att ta upp detta med min familj, då jag starkt misstänker att de kommer gå i taket och oroa ihjäl sig över att jag inte kommer ta examen, att vi inte varit tillsammans länge nog och att någon av oss kommer behöva flytta... (jag kommer iofs behöva flytta oavsett då min lägenhet just nu kommer kännas alldeles för liten...).

Nu när jag redan känner att jag dragit ut på att berätta känns det ännu jobbigare att ta i det. Samtidigt känns det så dumt att inte kunna vara glad över graviditeten på riktigt pga att detta fortfarande hänger över mig. Jag har själv en tendens att vara lite av en perfektionist och vilja att allt ska falla på plats i livet samtidigt (så jag känner mig själv orolig över att vi har en del att styra upp innan bebisen kommer, även om jag inte ser det som några oöverstigliga problem) och min familj och många av mina vänner är ÄNNU värre, så jag drar mig verkligen för att behöva hantera deras reaktioner.

Sorry för långt inlägg, vet inte riktigt vad jag vill få ut av att skriva om det men hade verkligen mått bra av lite support och att få någon annans perspektiv på det. Hur berättar man när man vet att man kanske kommer få negativa reaktioner? Och hur hanterar man det? Jag är ett hormonellt nervvrak själv just nu så jag ser verkligen inte fram emot det.