Jag älskar inte mitt barn så som man ska, någon som känner igen sig och i så fall hur gick det?

Som titeln. Jag älskar inte min 4 veckors bebis så som man ska. Jag tycker om h*n och älskar h*n nog på något sätt men inte alls så där obeskrivligt mycket och enormt djupt som är möjligt. Jag vet att det är möjligt eftersom jag kände en sån enorm förutsättningslös kärlek till mitt första barn, som jag förlorade i magen under traumatiska omständigheter i samma veva som ett par andra jävligt jobbiga saker hände i livet. Det barnet älskade jag så djupt från dagen jag plussade. Vart totalt förstörd i flera år efter förlusten av det. Fick en väldigt djup depression, ångestoch PTSD. Mår fortfarande inte bra utan har kvar både depressionen, ångesten och ptsd?n men i mildare form. Hur som helst, efter det har jag inte kunnat älska på samma sätt igen. Har varit gravid flera gånger efter det (men fått missfall alla gångerna) men inte känt någonting för dem. Har blivit ledsen men inte alls på samma sätt. Kände till och med att jag inte ville ha barnet under andra graviditeten trots att det var i allra högsta grad planerat och efterlängtat innan. Jag kände ingenting under graviditeten med min bebis. Var helt oberörd under ultraljuden, kände ingenting känslomässigt när jag kände sparkarna eller när jag pratade med magen (vilket inte hände ofta, tyckte bara det var tråkigt och inte det minsta mysigt). Jag vet att inte alls känner något under graviditeten så jag tänkte att det är normalt, känslorna kommer sen...

Kände ingenting nör jag fick se mitt barn första gången vid förlossningen. Kände ingenting när jag höll h*n, kände typ ingenting på BB osv. Tänkte att det kommer sen. Om några dagar, veckor eller månader. Bebisen är en månad nu och jag känner fortfarande ingenting. Tankarna på att h*n skulle kunna dö eller någon vara elak mot h*n är jobbiga och gör mig ledsen men i övrigt känner jag inte något särskilt. Saknar h*n inte om jag är iväg utan h*n på nåt ärende utan tänker inte ens på h*n då, tycker det är tråkigt och jobbigt att prata med h*n och hålla ögonkontakt - vill hellre sitta med mobilen typ, blir direkt irriterad och feustrerad när h*n gnällig och får lust att kasta ut h*n genom fönstret (OBS! skulle aldrig göra det!), har väldigt lätt att hitta massa ?fel? på h*n både utseendemässigt och beteendemässigt (fokuserar mer på felen och saker med h*n som är inte är *perfekta* än det som är bra och sött med h*) och tycker inte ens tanken på att adoptera bort h*n är jobbig utan känner att jag inte ens skulle sakna h*n om jag adopterade bort h*n...

Är så ledsen för detta. Det känns som jag är permanent förstörd och numr helt oförmögen att älska på det sätt jag tidigare kunnat. Helt objektivt har jag ett helt underbart, väldigt sött och relativt lätthanterligt barn. H*n förtjänar det allra bästa. Jag tar hand om h*n, gosar, pratar, sjunger, säger hela tiden att ?jag älskar dig?/?mamma älskar dig? osv. men känslorna finns inte, vilket jag har dåligt samvete över. Jag önskar jag älskade h*n så starkt. Jag vill känna så för h*n som jag gjorde för mitt första barn, men de känslorna kommer inte...

Någon som varit med om samma? Gärna efter att förlorat en graviditet/barn ni älskade starkt. Hur gick det för er, kom de rätta? känslorna eller inte och i så fall när? Någon som har något tips på vad man kan göra för att öka känslorna som INTE involverar att gå och prata med någon, för det tänker jag defintivt inte göra oavsett vad och det är inget som ska diskuteras eller ifrågasättas här.