Livslång kärlek - illusion
Är en man på 40+
Efter att min relation med mina barns mamma gick i sank för 7-8 år sedan har jag helt förlorat min hälsosamma syn på relationer.
Vi skaffade barn, köpte hus och delade på allt.
Jag litade på henne till 100%.
Efter det tog slut blev hon som en helt annan människa.
Kände inte igen henne alls.
Allt vi delade var helt plötsligt inte värt något.
Allt jag anförtrott henne tog hon med sig.
Det var som en uppenbarelse, och inte en trevlig sådan.
Om jag inte ens kan hålla ihop med den människa jag delat så mycket med så finns det inte mycket hopp att kunna göra det med andra kvinnor.
Detta har påverkat min moral och etik beträffande relationer.
Sedan flera år tillbaka har jag avverkat den ena kvinnan efter den andra, oftast flera samtidigt.
Vid minsta fel de gjort så har jag iskallt klippt banden och gått vidare.
Har varken känt dåligt samvete eller några andra skuldkänslor.
Ibland kan jag till och med finna en njutning i att se hur de mår dåligt.
Just nu så får jag exakt det jag vill av kvinnorna utan att det går till gränsen där krav ställs.
För så fort de blir krävande eller tror de äger mig så drar jag mig ur.
Känns som jag levt i en illusion om tvåsamhet, trohet och livslång kärlek.
Min fråga riktar sig till er män (svar från kvinnor undanbedes vänligt men bestämt).
Känner ni på samma sätt efter att er, som ni trodde, livslånga relation och stora kärlek kraschade?