Min syster får mig att må dåligt
Jag är 31 år gammal och min syster 34.
Jag vet inte ens hur jag ska börja med att förklara, det känns som en enda stor, stor röra just nu...
Vad som får mig att skriva detta inlägg är iallafall att jag spenderat 5 dygn tillsammans med min syster denna sensommar under en gemensam vandring i Norge för våran mammas 65 årsdag, vilket åter igen har fått relationen att påminna mig hur dåligt jag mår i den.
Min syster är väldigt dominant, bestämmande och bossig. Även väldigt snål och mån om att spara in och tjäna.
Hon har alltid varit sådan, både genom barndomen och tonåren.
Eftersom att vi bor på skilda ställen i Sverige, och det därför kan dröja ett par månader eller t.o.m ett halvår mellan gångerna vi ses, har jag alltid velat tro att det ska bli lite bättre till nästa gång... Men det blir det aldrig, och nu känner jag bara att jag har fått nog, på ett sätt jag tidigare inte kännt.
Under denna vandring bestämde hon väldigt mycket, hur vi skulle lägga upp dagarna, vart vi skulle gå, vad som var värt att se, vad vi skulle låta bli att göra, när vi skulle handla, osv, osv... Till den grad att en sådan vandring inte alls blir njutbar eller rolig, utan bara dagar jag räknat ner tills jag får åka hem. Om jag eller min mamma kommer med något annat förslag så säger hon antingen direkt "Nej, det går inte, det som jag har kollat upp är mycket bättre", eller så argumenterar hon för sin sak tills man måste ge sig. Alltid - inga undantag, hon lägger sig aldrig, oavsett vad det gäller.
När hon är hos mig så vill jag vara mån om att hon, precis som alla andra besökare i ens hus, ska känna sig som hemma och ta för sig i köket etc utan att det är några konstigheter. När jag hälsade på henne i södra Sverige under två dygn, tidigare i år, tog hon mig åt sidan medan jag kokade te, och sa "Du... du dricker ganska mycket te". i en dömmande ton, och blick. Jag svarar "Jaha... menar du att jag dricker för mycket?" Hon säger då "Ja... det menar jag". (Detta var vanligt earl grey te i påse, inget "finte", och jag brukar dricka några koppar per dag.) Vår mamma som satt i vardagsrummet ropade då på henne och sa att hon fick ge sig, och hon sa snart därpå "aja, okejdå, strunt i det.."
Bara för att tydliggöra så har min syster ett välbetalt arbete (hon är psykolog) och har in över 30 efter skatt. Hon håller även på med aktier etc och är väldigt mån om sina pengar, och insatt i hur de ska växa och bli större. Inget fel med det, men hon har alltså inga ekonomiska problem, alls.
När jag träffade min första riktiga pojkvän när jag var ca 24 år gammal, var hon singel. Jag var glad som man är alldeles sådär i början, men hon visade inget intresse i det alls utan blev bara irriterad och störd på mig om jag så bara nämnde hans namn, eller sa "vi ska åka dit", och inte "jag". När mina föräldrar frågade frågor till mig blev hon sur och gick därifrån. När vi ett år senare gjort slut och jag var ledsen över det, hade hon precis träffat sin flickvän. Då skulle ALLT analyzeras, pratas igenom, flickvännen skulle i detalj beskrivas etc, etc, etc... och jag pratade med henne, lyssnade, gav henne mina taknar osv, det kändes så konstigt för att hon aldrig funnits där för mig just i den där första fasen, men jag ville ändå finnas där för henne, eller hade iaf inte mage att göra annat.
Nu under denna vandring i Norge, hade vi tagit med lunch och skulle sätta oss vid en udde och äta. Jag uttryckte att jag var nyfiken på hur det såg ut längst ut på udden, och ville gå dit och kolla efter att vi hade ätit upp. Min syster säger då direkt "Nej, men där är det ju inget att se, det ser väl ut som det gör här" Jag säger då att jag vill gå ut och kolla (detta rör sig om en sträcka på kanske 300 meter, men det var skog för, så man såg inte ut till spetsen.) Min syster muttrar någonting om att det inte är något att se igen och bara onödigt. Jag äter upp innan min syster och mamma, och säger då "Jag går ut till spetsen av udden, jag har ändå redan ätit klart" (för jag tänkte att jag inte kommer att "få" göra det annars.) Min syster säger dock att jag ska stanna för att vi ska äta tillsammans, och jag svarar "okej, men då vill jag gå dit tillsammans när ni har ätit klart då." När de ätit klart packar vi ihop och börjar röra på oss, och börjar gå. När jag går åt ena hållet, mot spetsen, ropar min syster bakom mig "Men måste du verkligen gå dit!!! Ingen annan vill det!" Jag fortsätter gå, och säger att det bara rör sig om en liten bit. Hon fortsätter att skrika bakom mig att det är onödigt och inget att se, och att vi borde gå vidare istället, och att jag ska komma!
Här BRISTER det för mig, jag har hållit innne på så mycket i flera dagar och nu brister det som sagt. Jag skriker åt henne att hon bara bestämmer allt, att hon aldrig lyssnar på någon annan eller tar hänsyn till vad någon annan vill, att det bara är hon, hon, hon!
Hon skriker tillbaka till mig, det hon alltid har sagt när vi har bråkat som barn, "Du är bara överkänslig, dig kan man ju inte säga någonting till! Totaaaalt överkänslig, ska du börja gråta nu också?"
Jag struntade i den där udden (det handlade inte alls om udden för mig, utan att få känna mig lyssnad på, och inte överkörd JÄMT och ständigt.) Det låter kanske fånigt, men det är så svårt att förklara och ge en bild av hur det är, helatiden, i alltid. Att vi aldrig kan diskutera gemensamt, typ "Jag tänker att man skulle kunna göra det här idag, hur känner ni?" och så kan man prata lite fram och åter om det.
Min syster vet att hon är på det här viset, och har bett om ursäkt säkert 100 gånger. Hon säger att hon ska försöka bättra sig, men det håller sig bara ett litet tag. Hon har även haft samma problem i sin relation, vissa gånger, vilket gjort att hon nästan blivit lämnad. Men ingenting går att jämföra med hur hon är i familjen, och i synnerhet mot mig.
Det här får mig att känna mig så liten och fullkomligt, fullkomligt tömd på positiv energi, och så sjukt laddad med negativ energi. Det finns ingen annan som kan få mig att känna mig såhär ur balans, liten och obetydlig, som min syster.
Det känns så tråkigt att det är så, speciellt när man hör om tajta syskonrelationer där en bästa vänskap ibland tom är.
Är det någon som känner igen sig, eller inte heller har så bra relation till sitt syskon?
