Gravid och ensam, vem är pappan? Vet inte vad jag ska göra

Pappan skulle få vara precis så involverad som han vill, jag skulle aldrig neka mitt barn en relation med sin pappa.

Såklart hon ska berätta för båda men men måste inte testa båda vid ett faderskapstest ändå. Sen får ta göra exakt vad HON vill ang abort eller inte. Ingen annan ska ha inverkan på vad hon gör eller inte gör med sin kropp och sitt liv.

Vad vet du om ts som mamma? Sitter du här och påstår att bara för att hon skaffar barn ensamstående så har barnet ett liv i lidande. Du verkar inte riktigt riktig. Skriv inte mer till mig tack.

viseversa skrev 2019-08-23 07:00:15 följande:[/quote-nick]Såklart hon ska berätta för båda men men måste inte testa båda vid ett faderskapstest ändå. Sen får ta göra exakt vad HON vill ang abort eller inte. Ingen annan ska ha inverkan på vad hon gör eller inte gör med sin kropp och sitt liv.[/quote]

Jag håller helt med om att hon FÅR göra hur hon vill men att ingen annan ska ha inverkan? Det finns väl nästan alltid flera inblandade som ingår i ekvationen. Olika för olika kvinnor. Pappan, det ofödda barnet, eventuella syskon, ens föräldrar om man är ung eller behöver mycket stöd ändå, en partner som ej är pappa... att de inte bestämmer är en sak , kvinnan bestämmer, men man är inte solitär och att låta andras synpunkter spela in i beslutet och ha inverkan är naturligt och klokt. Dessutom finns det hälsa, ekonomi och boende att ta in förutom vad man VILL.

Hade hon inte valt att finansiera faderskapstest själv så anser jag att hon borde ha berättat för båda två då man enbart via landsting kan göra det efter att barnet är fött. Nu ska hon finansiera det själv så det problemet är ur världen, men det hade annars vart elakt att låta någon gå ovetandes som sedan ska testas för att denne eventuellt är pappa..

Abortfrågan ger jag mig inte in i då det inte är min saknar bestämma. TS är en vuxen kvinna och kan ta det beslutet utan min åsikt

Vill du ha barn, så hade jag behållt barnet. Idag finns det många, många olika sorters familjer och att du är ensamstående förälder (ev med pappan delaktig beroende på vad han vill och ni kommer överens om), det är ingen ovanlig situation idag.

Hur hade det känts att göra abort? Om du redan avbokat två tider, är det för att du inte vill genomgå det egentligen? (Om jag inte läser in för mycket)

Ibland blir situationer inte som man tänkt sig. Men om du vill ha barn och den som kanske är pappa inte blankt motsatt sig det - så behåll barnet! :)

Ett tidigt ultraljud kan också ge dig en vink om hur långt gången du är (även om det kanske inte stämmer helt alltid) och kanske går det att räkna ut vem som mest troligt är fadern utifrån det.

Hoppas du kommer fram till hur du vill göra!

Om du redan avbokat två tider tror jag att du har svaret - gör det inte.
Barnet kommer att bli så såå älskat. Du verkar ju ha en fin och stöttande familj som står bakom dig. Tror aldrig att du skulle ångra barnet. Det är ditt kött och blod.

Tänk på dig själv nu - vad vill du? Tänk inte på att du "sabbar" för killen. Alla vet att sex kan resultera i graviditet, oavsett skydd eller inte. Förstår ju att det kanske känns sorgligt att föda ett barn som pappan inte vill ha. Men om DU vill ha barnet så räcker det. Din kärlek kommer att räcka!!

Vad är värst - att växa upp utan en närvarande pappa eller att inte växa upp alls? Och det kan till och med vara så att pappan kommer att ändra sig när allt sjunkit in. Men tänk inte på honom, tänk på dig.

Jag och min man är ofrivilligt barnlösa och det enda vi vill här i världen är att få ett barn. Efter alla dessa år av misslyckade försök har jag och min man verkligen lärt oss att barn, en graviditet, är en välsignelse som inte alla får ta del av.

Du kommer att fixa det här, oavsett närvarande pappa eller ej.
Kram och lycka till!

Fan, vad glad jag blev att läsa detta inlägg. En solskenshistoria. Och ett så fint tecken på att man inte vet vad framtiden har att erbjuda. Och att man liksom ger sig fanken på att det ska bli bra. Till viss del blir det ju vad man gör det till. Och det glädjer mig att det blev så bra för er.

Vill man inte ha barn så använder man skydd, annars kan det bli konsekvenser i form av ett barn och då får man ta det ansvaret om inte annat ekonomiskt

Men det är tydligen väldigt svårt för vissa att förstå, på tal om 'mongo' alltså..

Vad jag har förstått av bekanta som gått igenom liknande, tv-shower osv. så är det alltid så att när det finns tvivel om faderskapet så är det ALLTID "fel" kille som är pappan. Aldrig den mamman önskar att det var.

Så vem av de två vill du inte att det skall vara? Då är det honom. Tyvärr! Men det är alltid så. Jag tror till och med detta och liknande har ett namn, "lagen om alltings jävlighet" eller så. 

TS, gör inte abort bara för att okända (och en del elaka) människor här i tråden säger att det är det enda rätta. Endast du själv kan avgöra det. Om du tror att du klarar av att ta hand om barnet och ge det kärlek och trygghet, så är det inte fel att behålla.

Har själv gjort abort för att andra sa åt mig det och inte för att jag själv ville. Bokade, precis som du, av den första tiden (vilket klart tydde på att jag egentligen inte ville göra bort). Det är något jag har ångrat fruktansvärt och mått mycket dåligt över lång tid efteråt. Så jag skulle aldrig rekommendera något som tvekar att göra abort. En abort bör vara ett, av mamman, ordentligt genomtänkt beslut. 

Det är rätt svårt att nu veta vem som är pappan. Som du säger är det ju endast ett test som kan avgöra det, om du väljer att behålla barnet. Det enda valet är nog att vara så ärlig som möjligt mot männen och sedan får väl den som visar sig vara far själv bestämma hur mycket han vill vara delaktig.

Om du vill reda ut tankarna kan jag rekommendera att prata med kurator på abortmottagningen, om du inte redan gör det vill säga. Förstår att allt känns jobbigt nu, men det kommer att ordna sig i slutändan 

åh vad kul du blev glad, det är jag också, och vill säga till dig som är ofrivilligt barnlös, i 9 år hade jag oskyddat sex med alla mina olika partners ( jätte ansvarslöst ) men det var under åren jag satte press på mig själv, inom jobb och allt runt omkring. Träffade en kille innan min nuvarande som hade en son sedan innan, ingen bra kille men jag försökte bli gravid med honom för min barnlängtan var så stor, men det gick inte, det hade aldrig hänt mig på över 9 år och jag var alltid i något slags av förhållande.

Tanken fanns där att jag kanske inte kunde bli gravid och jag hade gett upp hoppet. En läkare sa även att jag antagligen inte kunde få barn då kag sökte en gång för jag var orolig.

Tils jag träffade min nuvarande, tror jag blev gravid vid 3dje samlaget. Därav min bestämdhet att behålla vare sig han ville eller inte, efter det var det som om kroppen hittade rätt, för jag blev gravid så fort han såg på mig kändes det som. Och där och då hade jag infunnit mig i tanken att jag nog inte kan få barn och bara låg runt. Det kanske var det min kropp behövde, släppa tanken, hur omöjligt det än känns.

Så ge inte upp hoppet, och blir det ändå inget så finns där tusentals små bebisar som behöver en mamma och pappa. Har tänk tanken att, tänk om man får reda på en dag att ens barn inte är ens barn, att dom blivit förvaxlande på något vis, så hade jag älskat dom villkorslöst livet ut ändå, min kropp klarar inte fler graviditeter, 3 kejsarsnitt, och jag har sån barnlängtan kvar, har ständigt tankarna på adoption trotts 3 egna. Och jag hade älskat och behandlat barnen på samma sätt som mina första, helt säker! men jag vet inget om er situation, jag önskar er iaf all lycka, ge aldrig upp hoppet!

Oj, nio år... Det är lång tid. Vi har fått reda på att det är min sambo som har dåliga spermier. Inget fel på mig, jag är väldigt fertil sa dom. Men vad hjälper det när simmarna inte når fram. Vi står i alla fall i kö och väntar på IVF. Hoppas bara att det går vägen. För tanken på att inte få vara gravid och bära mitt barn... Usch den tanken är hemsk.

Åh jag håller alla tummar och tår, det kommer gå super bra, är nog lättare med ivf när det är pappan som har lite problem ? tänker att om du är fertil och spermierna bara får hjälp hitta rätt så kommer du bli gravid och få uppleva den känslan, det kommer gå så bra, kram lycka till

Tack snälla du. Vi försöker att tänka så också, att det är "bättre" att problemet sitter i honom än hos mig. Det är ju trots allt jag som (förhoppningsvis) ska bära barnet och så... Det känns ändå bra att jag verkar kunna erbjuda en bra miljö där inne  Kram o tack!

Du listar mycket positivt o negativt, vill du ha barnet? Även som ensam? Även om pappan skulle hata dig o barnet för han är rädd o inte vill ha?

Det är upp till dig, behåll om du vill o kan :)

Hur har det gått för dig? Kram!