Män som säger "jag vill inte ha barn"

Förstår. Det är inte dig specifikt frågan gäller utan du frågar generellt.

Min tanke kvarstår. Generellt tvekar väl män (såväl som kvinnor) inför föräldraskap pga känsla av att inte vara redo för det stora långvariga engagemanget (första gången eller för att göra om småbarnsår igen med sin andra eller tredje familjebildning). Det är ett stort beslut. Egna intressen, resor, jobb, ekonomi samt egen känslomässig mognad. Ibland kan dåliga erfarenheter från barndomen spela in. Det börjar ju bli hållbart modernt att inte skaffa barn alls, ett rätt nytt argument.

Sedan har vi det lite krångliga med att vi killar (liksom tjejer) kan göra bedömningen att vår partner inte blir en bra mamma till våra barn. Attityd, flit, känslomässig stabilitet, missbruk av mobil eller shopping, kanske inte så smart... det är ändå någon man måste samverka med i lång tid framöver med om man blir förälder..

Svårt att vara helt öppen med vad man känner ibland. Det kan såra mycket och man kanske inte vet riktigt själv heller.

Kan vara så att man vill lära känna sin flickvän bättre innan man är redo att skaffa barn tillsamman.

Det är ett rätt stort och långt åtagande.

Kan vara så att man vill lära känna sin flickvän bättre innan man är redo att skaffa barn tillsamman.

Det är ett rätt stort och långt åtagande.

Det finns både män och kvinnor som känner till 100% att de inte vill ha barn. Då får man ju lite på det.

Vissa ångrar sig sen senare i livet, det är ju inte konstigt för livet är inte statiskt och det som känns rätt när man är 25 är inte lika rätt vid 39. Inte konstigt alls.

Generellt är ju kvinnor så sjukt stressade in i att skaffa barn när de närmar sig 30 att de vill göra det med vem som helst när de egentligen borde ta det lite lugnt. Det kanske inte är rätt man om ens bilder av framtiden skiljer sig så mycket åt?!?

Sen finns det tyvärr de kvinnor som träffar det de tror är drömmannen och sen snabbt vill låsa fast honom och bekräfta förhållandet genom ett barn. När sen han tvekar blir hon kränkt och tror han inte älskar henne på riktigt.

Jag har varit med om bägge delarna. En gammal kompis ställde ett ultimatum till sin kille, som inte ville ha barn, att de i så fall skulle göra slut om ett år om han fortfarande inte ville. Hårda bud, men jag är lite inne på att en sån relation ändå är dödsdömd om man inte ställer ett sånt ultimatum (om ena parten absolut inte vill och den andra inte kan tänka sig vara utan). Nu är de sedan många år tillbaka lyckligt gifta med flera barn, och han är en väldigt engagerad pappa, så i det fallet funkade det ypperligt.

Jag var också helt övertygad om att jag inte ville ha barn. Sen ändrades det till att jag ändå kunde tänka mig det (slog alltså inte över totalt) och nu är jag väldigt glad att jag hann ändra mig i tid. Men har också *full* förståelse för de som inte vill skaffa barn.

Så det är två fall när det har gått bra. Sen finns det en kvinna i min närhet som inte vill någonting annat än att ha en kärnfamilj. VVV. Och hon hittar ingen. I hennes fall har jag tyvärr känt att loppet varit kört när killarna sagt att de inte vill, och det beror väl delvis på att hon - pga åldern - blir för ?på?. Där förstår jag verkligen bägge parter. Jag hade, som man, INTE vågat skaffa barn med någon jag ?känt? i några månader. Inte innan man är förbi förälskelsefasen och kan se med klarare ögon vad det är för en sorts person man binder sig till för livet egentligen.

Och jag förstår att hon inte vill binda upp sin sista fertila tid på någon som inte kommer att vilja, oavsett orsak. Men för varje gång det går åt helvete skapas det ju en negativ erfarenhet för henne som gör att hon kommer bli än mer stressad till nästa relation. (Nu låter det som att hon har hundra, och så är VERKLIGEN inte fallet.

Jävligt jobbig sits för alla inblandade, helt enkelt.

Det är ju dock inte kvinnors fel att de blir stressade utan det är all yttre press som ljuger om att kvinnors fertila ålder är över vid 28-30 när vi egentligen kan få barn i ca 10 år till.

Det är ju dock inte kvinnors fel att de blir stressade utan det är all yttre press som ljuger om att kvinnors fertila ålder är över vid 28-30 när vi egentligen kan få barn i ca 10 år till.

Det finns nog inget generellt.

Jag vill påstå att dom känslor som jag hade för livet som barn är samma som gör att jag känner att jag inte vill ha barn. Jag har alltid känt mig utanför och livet har ofta kännts jobbigt. Jag känner som att jag har ett gråtande barn inom mig. Jag tycker inte illa om barn men jag vill bara inte ha barn.

Hoppas jag får svara trots att jag är kvinna. Men jag har haft lite funderingar runt det också. Inte heller för egen del egentligen, jag har tre barn. Men de är från tidigare förhållanden, med min nuvarande partner har jag inga. Och jag begriper mig inte helt och hållet på hans syn på saken heller. Han var ihop med en kvinna som hade tre barn, har varit pappan i deras ögon. Att han sedan inte ville ha något gemensamt barn med just den kvinnan förstår jag egentligen, eftersom hon inte ens var någon bra mamma till sina tre. 

Men jag kan tycka att det är nästan lite trist att han aldrig fick ha egna barn. Han tog först hand om sitt ex:s tre barn, sedan har han bra relation med mina tre också. Det är som att bara ha jobb och ingen bekräftelse, om ni förstår vad jag menar.  Jag har frågat honom om han skulle ha skaffat barn med mig om vi hade varit yngre när vi träffades. Antagligen, ja. Men han tyckte det är alltid svårt att säga när man inte är där. Och att han aldrig har haft känslan att han måste ha något eget, biologiskt barn. 

Jo då! Han har en bra relation med sitt ex tre barn. De ser honom som sin pappa. Ett av dessa barn har redan ett barn också, men även där är han visserligen charmad när han ser den lilla, men han söker inte kontakten aktivt. Och han har en bra relation med mina tre, fast de förstås inte ser honom som sin pappa, de har en pappa.

Jo, jag tror också att, eftersom han är yngst av sex barn, så fanns det redan så många syskonbarn att han känner det spelar ingen roll för hans föräldrar - de har redan massor med barnbarn. Och han har också varit barnvakt för syskonens barn och sånt. Jag är bara förvånad, just för att han är bra med barn och van vid barn. Och jag tror att han hade skaffat egna barn om han hade haft rätt kvinna då och det hade känts rätt, men han sörjer inte att det inte blev av. 

Ok, intressant trots allt.. Jag kan helt förstå att du blir fundersam. Hade jag nog också blivit. Är få män som är så pass bra med barn och en så bra extrapappa men själv inte har "egna" biologiska barn. Men härligt att du har en så bra man där hemma (tummen upp)

?