Jag o min sambo har sagt länge nu att ha 2 barn räcker gott o väl. För ett tag sen körde vi oskyddat. Dumt jag vet. Då mensen var sen tog jag grav. Test idag o det visade inte gravid. Borde vara lättad men istället känner jag mig besviken o lite ledsen. Hur vet man att man verkligen är klar med att skaffa barn o varför reagerar jag så här när jag sagt länge att jag bara vill ha 2 barn.
Man känner sig aldrig klar med barn tycker jag. Det logiska är väl att det finns en biologiskt instinkt i oss att vilja föröka oss. Sen gäller det bara att alla ska orka ta han om sina egna barn. Jobbar på förskola och ser många föräldrar som kanske borde stannat redan vid ett barn 
Förlåt lite of topic
I samband med kriser i livet brukar man klandra sig själv för olika val man har gjort i livet. Det som var självklart när man mådde bra (tex. "Jag vill ha 2 barn, 2 barn räcker för mig") kan kännas helt fel när man har en kris.
Helt utan vetenskaplig grund som stödjer mitt påstående har jag märkt att kvinnor krisar med sådana här funderingar vid två tillfällen i livet. Det är INTE klassiska 10års kriser (30-40-50) utan den första kommer runt 35 av någon anledning...och den andra i klimakteriet.
Då ifrågasätter ni ert liv, val ni har gjort, hur ni har levt, med vem ni har valt att leva osv. Detta oavsett om man är lycklig eller ej annars, och helt oavsett vad för val man har gjort i livet har det under krisen vart fel val, något man tvivlar på.
Så jag gissar att du är runt 35, och helt enkelt krisar av ingen bättre eller värre anledning än att du just är runt 35. Därför förstår du just nu inte dig själv. Jag har inget bättre råd att ge än att det kommer gå över på ett år c:a.
I samband med kriser i livet brukar man klandra sig själv för olika val man har gjort i livet. Det som var självklart när man mådde bra (tex. "Jag vill ha 2 barn, 2 barn räcker för mig") kan kännas helt fel när man har en kris.
Helt utan vetenskaplig grund som stödjer mitt påstående har jag märkt att kvinnor krisar med sådana här funderingar vid två tillfällen i livet. Det är INTE klassiska 10års kriser (30-40-50) utan den första kommer runt 35 av någon anledning...och den andra i klimakteriet.
Då ifrågasätter ni ert liv, val ni har gjort, hur ni har levt, med vem ni har valt att leva osv. Detta oavsett om man är lycklig eller ej annars, och helt oavsett vad för val man har gjort i livet har det under krisen vart fel val, något man tvivlar på.
Så jag gissar att du är runt 35, och helt enkelt krisar av ingen bättre eller värre anledning än att du just är runt 35. Därför förstår du just nu inte dig själv. Jag har inget bättre råd att ge än att det kommer gå över på ett år c:a.
Man känner sig aldrig klar med barn tycker jag. Det logiska är väl att det finns en biologiskt instinkt i oss att vilja föröka oss. Sen gäller det bara att alla ska orka ta han om sina egna barn. Jobbar på förskola och ser många föräldrar som kanske borde stannat redan vid ett barn Förlåt lite of topic
I samband med kriser i livet brukar man klandra sig själv för olika val man har gjort i livet. Det som var självklart när man mådde bra (tex. "Jag vill ha 2 barn, 2 barn räcker för mig") kan kännas helt fel när man har en kris.
Helt utan vetenskaplig grund som stödjer mitt påstående har jag märkt att kvinnor krisar med sådana här funderingar vid två tillfällen i livet. Det är INTE klassiska 10års kriser (30-40-50) utan den första kommer runt 35 av någon anledning...och den andra i klimakteriet.
Då ifrågasätter ni ert liv, val ni har gjort, hur ni har levt, med vem ni har valt att leva osv. Detta oavsett om man är lycklig eller ej annars, och helt oavsett vad för val man har gjort i livet har det under krisen vart fel val, något man tvivlar på.
Så jag gissar att du är runt 35, och helt enkelt krisar av ingen bättre eller värre anledning än att du just är runt 35. Därför förstår du just nu inte dig själv. Jag har inget bättre råd att ge än att det kommer gå över på ett år c:a.