• Anonym (Koral­l)
    Mon 26 Aug 2019 11:45
    1247 visningar
    31 svar
    -1
    31
    1247

    Mannen vägrar spermiedonation

    Hej, jag har stött på ett problem i min relation. Jag och min sambo har börjat diskutera framtida familjebildning. Han bär tyvärr på en ärftlig sjukdom som inte bör föras vidare, men det finns sätt att få ett friskt barn och ett sätt är att man genomgår ivf/Pgd. (En process då man analyserar embryot innan överföring). Men jag vet att det inte finns några garantier att det fungerar och jag är inte heller beredd att göra hur många ivf:er som helst med tanke på påfrestningen på kroppen/psyket. Jag är heller inte beredd att genomgå ett flertal sena aborter om man chansar på naturlig väg då ärftligheten är mycket hög. Jag kan tänka mig spermadonation som en nödlösning om ivf sviker oss, men det är inte min sambo med på. Jag vet inte vad jag ska ta mig till då jag känner en extrem press och stress för att ivf:erna måste fungera då jag gärna vill ha ett biologiskt barn. Snälla hjälp mig hur jag ska tänka!

  • Svar på tråden Mannen vägrar spermiedonation
  • Xzx
    Tue 27 Aug 2019 12:49
    #11
    Anonym (naturens ordning) skrev 2019-08-27 10:33:32 följande:

     Hos människor är ofta gärningsmannen styvpappan när ett barn mördas. 


    Har du en källa som styrker det?
  • Anonym (Koral­l) Trådstartaren
    Tue 27 Aug 2019 13:40
    #12
    Anonym (Finns fler alternativ) skrev 2019-08-27 10:43:15 följande:

    Ta en pilsner i taget. Gör ett bästa. Vårda er relation med kärlek och er gemensamma längtan och hopp.

    Om de olika stegen inte skulle fungera så får ni ta dialogen sedan. Driften att ha barn är stark, och naturligtvis biologiskt.

    De som har tagit fosterbarn eller adopterat har studerats just avseende anknytning och kärleksband och de har mycket högs värden och likheter ned familjer med hemmagjorda barn.

    Sedan kan man ju ha ett bra liv utan barn med. Man kan pyssla med syskonbarn eller engagera sig ideellt.

    Och ni är unga. Om er kärleksrelation inte klarar den här påfrestningen så kan ni hitta nya relationer. I så fall hoppas jag ni kan separera vänskapligt.

    Jag önskar er all lycka i den fortsatta processen. Var rädda om varandra, var inte för oroliga. Jag hoppas det löser sig precis som ni vill.


    Tack för stöttande kommentar
  • Anonym (natur­ens ordnin­g)
    Tue 27 Aug 2019 13:49
    #13
    Anonym (Korall) skrev 2019-08-27 12:24:20 följande:
    Tack för din infallsvinkel.. Jag förstår hur du menar och jag känner egentligen också att det ?bryter mot naturens lagar? att använda en okänd mans gener och känner att jag skulle köra över min mans stolthet på något sätt och det kanske skulle kännas helkonstigt när man väl är där.. Det här är jättesvårt för mig. Beklagar att du varit i en liknande sits! Jag hade nog haft samma inställning som er om jag redan hade ett barn, men som det är nu har jag svårt att hantera situationen/oron och pressen att det kanske inte blir något alls. Får kanske söka hjälp
    Ja, det är klart att det är en stor skillnad att vi redan har ett barn. Det är jag evigt tacksam för och sorgen lättas såklart av det. Hade vi inte haft henne hade vi resonerat på samma vis, men det hade varit så mycket svårare och jag är ledsen för alla som är i den sitsen. 
    Att söka hjälp är alltid bra. Dels för att få prata och bearbeta, men också för att veta vilka alternativ som bjuds. 
  • Anonym (natur­ens ordnin­g)
    Tue 27 Aug 2019 13:50
    #14
    Xzx skrev 2019-08-27 12:49:23 följande:
    Har du en källa som styrker det?
    Gå igenom mordfall på barn så får du se. Vi är djur liksom. 
  • Xzx
    Tue 27 Aug 2019 14:20
    #15
    Anonym (naturens ordning) skrev 2019-08-27 13:50:47 följande:
    Gå igenom mordfall på barn så får du se. Vi är djur liksom. 
    Nej, nej. Du gör ett påstående - bevisbördan åligger dig.
  • Anonym (natur­ens ordnin­g)
    Tue 27 Aug 2019 15:42
    #16
    Xzx skrev 2019-08-27 14:20:33 följande:
    Nej, nej. Du gör ett påstående - bevisbördan åligger dig.
    Men jisses, det är bara att googla. Tror du mig inte kan jag leva med det. 
  • Anonym (Pappa­n)
    Tue 27 Aug 2019 16:14
    #17
    -2 +1

    Om ni väljer adoption blir det lika för båda, ni blir båda föräldrar, ingen orättvisa att bara den ene är biologisk.

  • Anonym (Koral­l) Trådstartaren
    Tue 27 Aug 2019 17:48
    #18
    -1
    Anonym (Pappan) skrev 2019-08-27 16:14:08 följande:

    Om ni väljer adoption blir det lika för båda, ni blir båda föräldrar, ingen orättvisa att bara den ene är biologisk.


    Jag har svårt att välja adoption så länge jag själv är fertil. Det är säkert egoistiskt och fel på alla sätt men det är så jag känner. Om det är värt att offra relationen för vet jag inte, jag vet bara att jag har sömnproblem och ångest av situationen
  • Anonym (Finns fler altern­ativ)
    Tue 27 Aug 2019 17:58
    #19
    Anonym (naturens ordning) skrev 2019-08-27 13:50:47 följande:

    Gå igenom mordfall på barn så får du se. Vi är djur liksom. 


    Tokfan. Visst är vi djur men det är verkligen en minimal andel barn som mördas, de flesta barn mår fint och helt OK med sina föräldrar och/eller styvföräldrar/adoptivföräldrar. Moderskänslor och faderskänslor är naturliga men samtidigt betingade när rätt omständigheter uppstår - t ex att du tar hand om något litet hjälplöst.. anknytningsprocessen blir oerhört lik oavsett exakt lika DNA. Vår DNA inom arten är dessutom lika till jag tror nära 99%, variationen är minimal. Vi är alla släkt.
  • Tue 27 Aug 2019 18:10
    #20

    Hej!

    Jag förstår att du funderar i alla tänkbara banor, nånstans vill man försöka förbereda sig för alla tänkbara utgångar. Jag är själv så som person.

    Jag tycker som någon skrev innan, att du inte behöver gå så långt fram i tiden. Utan försöka vara i det läget där ni är nu, och försöka med de metoder ni kan.

    I vårat fall stod det klart att vi inte kunde få barn naturligt, i en period trodde vi att min man inte kunde ens bli genetiskt pappa till våra framtida barn. Hur resonerade vi?

    Jag ville snabbt pressa honom på ett svar, hur ser du på donation? Han svarade att han skulle gå med på det.

    Men i efterhand, har han erkänt att han faktiskt inte vet om han skulle klara av det, men att han förmodligen skulle göra det för att han vet hur viktigt det är för Mig att vara gravid. Och helt bortse från sig själv, i efterhand var det för mycket för mig att kräva av honom.

    I dagens läge, ska vi undersökas om vi bär på genetiska fel, efter 2 missfall. Detta kan innebära att han, eller jag, bär på fel.

    Och om det skulle vara jag som är felande länken, så skulle kanske jag behöva ta det beslutet. Bära ett barn som är 50% han och inga procent jag? Ibland blir det så mycket lättare att se saker när man måste vrida på dom åt andra hållet. Vad hade man valt själv?

    Kram på dig, det här kommer gå bra så länge ni pratar med varandra, och - allt behöver inte vara glasklart! :)

Svar på tråden Mannen vägrar spermiedonation