Låg AMH värde

R84

Mon 14 Oct 2019 21:46
205 svar

Citera Återställ Anmäl

Låg AMH värde

KajsaLouise skrev 2019-10-14 20:13:26 följande:
Ja, jag tänker det. Jag försöker att inte tänka på allt detta men hjärnan snurrar iväg på bebis och negativa tankar om att drömmen inte kommer gå i uppfyllelse hela tiden. Konstant. Det är det sista jag tänker på på kvällen och första på morgonen.

Jag tränar redan lite. Jag cyklar varje dag till och från jobbet, blir ca 1.6 mil om dagen. Tränar därutöver minst 2ggr i veckan. Nu blir träningen lite lidande med all renovering hemma dock. Men under en ev ivf kanske man inte får hålla på så?! Då tänkte jag på promenader. Den appen har jag testat en gång, den var lite rolig. Jag hängde i en månad men sen dog entusiasmen... Mycket bra hemmaträningsapp iaf!

Åh, så härligt! Grattis! Nu kan du släppa det iaf. Jag tror också det är sunt att bara lita på barnmorskan. Man stressar upp sig för så mkt i onödan och ni har kämpat så länge så mer oro/funderingar känns bara dumt. Nu får ni försöka njuta istället! Så gulligt att den lilla/lille sög på tummen och vinkade :) Vilken fin present era familjer kommer få, tänk glädjen! :) Kul att bli framflyttad också, det är skönt ju mer tid som gått såhär i början tänker jag. Kommer ni ta reda på bebisens kön?

Jag har också varit där. Då allt man tänker på är barn och graviditet. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit arg på världen när folk jag inte ens känner (typ kändisar) blir gravida. När det har varit folk jag känner har jag mest blivit otroligt ledsen. Jag har aldrig tagit ut det över den personen men i min ensamhet har jag känt sån sorg. Jag har beskrivit ofrivillig barnlöshet som en bottenlös sorg som inte går att ta på eller beskriva med ord. Den blir bara djupare för var dag som går. Mig har den gjort till en annan person. För ett år sen ungefär (efter vår andra ivf där det blev totalfrys på den lilla blastocysten pga konisering) kände jag mig så rädd för att jag skulle ha blivit en person som för alltid är sorgsen. En person som jag inte skulle tycka om. Och en stor rädsla för att jag aldrig skulle få bli mamma Jag tror att den känslan vände för mig när jag hittade äggdonation. För då hittade jag en lösning som kanske skulle kunna funka. Där jag skulle få vara gravid, känna barnet utvecklas inom mig och sen få genomgå en förlossning. Det tände ett nytt hopp i mig. Sorgen fanns fortfarande där konstant men det fanns ändå en gnutta hopp om att vi skulle ta oss igenom det och att jag skulle komma ut på andra sidan som en bättre och starkare person.

För mig var det väldigt luddigt kring vad jag fick och inte fick göra under ivfen. De sa hela tiden: lev ett normalt liv och du kan träna som normalt. Men när jag tex frågade om jag fick träna tittade de på mig och svarade mig som att jag helt hade tappat förståndet. Springa och hoppa gick inte för sig! Förklarade att det är normalt för mig så då måste de specificera det. Vi gav även det som feedback till Sahlgrenska efter våra ivfer. Att de i stället kan fråga: hur ser det ut med träning i din vardag? Vad gör du? För då får de ett svar som de sen kan ge rekommendationer utifrån. T ex vi rekommenderar inte att du springer och går på pass med hopp. Men cykling, spinningpass och promenader funkar. Mycket enklare för alla! Så cykla kan du fortsätta med och promenader likaså.

Ja... börjar bli lite nervös inför att berätta. Berättar för mamma och pappa i helgen, min syster nästa helg och makens familj helgen därpå. Ska även berätta för lite vänner nästa vecka. Och för min chef som vet om hela vår resa men som inte vet vad som har hänt sen sist (då jag sa att vi skulle till Ryssland i höst). förhoppningsvis blir det mer verkligt sen. Vi kommer att ta reda på kön. Det spelar egentligen inte någon roll vad det blir men vi har längtat så länge och jag skulle väldigt gärna vilja fixa liten det framtida barnrummet och sådär. Och även om jag tycker att flickor måste ha rosa och pojkar blått så är det klart att färgställningen och inredningen kanske kommer att skilja sig lite. Så på rutinultraljudet kommer vi att ta reda på kön. Sen får vi se om vi berättar....
R84

Mon 14 Oct 2019 21:47

#136

Citera Återställ Anmäl

Limarie skrev 2019-10-11 11:06:38 följande:
Jag kan berätta lite om IVF framgång och vikt.

Statistiskt sett har man noterat sämre IVF resultat vid BMI över 30. Själv har jag alltid haft en BMI på 25-26, alltså nästan normalviktig. Men under 2018 gick jag upp 18kg!!! (Nej, jag var inte gravid och jag mådde psykiskt bra, det var innan vår kamp började).

Så jag gick ner 10 kg innan IVF nr 1 i maj. Ändrade ffa kosten, ingen diet. Sedan blev det en del träning igen. Sedan gick jag ner 9 kg till fram tills IVF nr 2 i augusti. Så nu har jag samma vikt som jade brukade har och har en BMI på 26. IVF funkade ändå inte men... detta är en multifaktoriell sak. Och jag tänker så här. Hela IVF karussellen är ett pokerspel. Men kan jag påverka nåt så ville jag göra det. Det är för dyrt, både ekonomiskt och psykiskt, att inte ha testat allt annat innan.

Sedan har man större chans att bibehålla en ev graviditet med BMI under 27 också.

Hormonbalansen förbättras betydligt också när man går ner i vikt då östrogennivån sjunker i kroppen.

Satsa på viktnedgång, det kan ha många positiva effekter.

Jag fortsätter med det och har ett mål till att gå ner 7kg till innan äggdonation. Men just nu står vågen stilla. Men ibland får det vara så.

Sedan kan du ta kosttillskott innan IVF. Vänta helst 3 månader innan du börjar med IVF då det tar så långt tid att påverka äggkvaliten. Läs också boken it starts with the egg. Där får du all info med. Testa Q10, 400mg dagligen, E vitamin och multivitamin samt Magnesium.

Hur har det gått med allt? Vad ska läkaren i Ryssland? Och i Finland?
R84

Wed 16 Oct 2019 07:41

#138

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-15 21:25:01 följande:
Åh, jag känner igen mig helt. När kändisar blivit gravida blir jag tokig... Och när vänner/kollegor blir gravid blir jag också ledsen. Det är som du säger en bottenlös sorg. Det är så svårt att sätta ord på den. Det är en tomhet, en rejäl klump i magen, skräck. Jag har till och med tänkt att det kanske vore bättre om jag dör. Vi har ju bara försökt i ca 1.5 år, men tankarna på familj och ffa känslan att jag nog aldrig kommer bli mamma har jag burit med mig i drygt 7 år nu. Den blir bara värre. Jag kan inte hejda tårarna längre. Kan bli tårögd på jobbet, bara sådär liksom. Usch! Förstår din känsla över äggdonation. Det är såklart ett hopp! Jag har inte riktigt accepterat det än dock, även om det sannolikt blir mitt enda hopp.

Jag förstår inte hur sjukvården kan vara så plump och okänslig. Bra att ni gav kritik, hoppas de bättrar sig! Tyvärr tycker jag ofta att man får ta reda på så mycket själv inom svensk sjukvård. Skönt att man får cykla iaf, det rensar verkligen hjärnan tycker jag!

Men så spännande ändå! Det kommer gå fint! Det är ju en väldigt fin nyhet! Vet din syster också om er resa? Antar att det är oundvikligt att inte blanda in chefen. Min sa häromdagen att "du blir inte sugen på att skaffa barn nu va?". Jag ville bara skrika Jooo, det spelar ingen roll hur jobbigt det är ibland, men istället sa jag "Nä jag har det bra, får sova och göra vad jag vill". Blä! Låter helt rätt att kolla vad det blir! Jag skulle också gjort det. Tror det hade varit bra för att förbereda sig och kanske mer koppla att det är på riktigt! Så kul att fixa barnrummet! :)

Det är väl lite så generellt med sjukvården. Vår fertilitetsläkare argumenterade emot min man när han sa det och då vände min man det till ett annat exempel. Han opererades i slutet av sommaren. En ren rutinoperation. Läkaren sa efter uppvaket att han kunde leva som normalt ca 1 v efter operationen om han inte fick komplikationer. Då sa min man: jaha! Menar du alltså att jag kan fortsätta cykla 2,5 mil enkel väg till jobbet 2-3 gånger i veckan? Brukar snitta 30 km/h. Läkaren såg lite fundersam ut och svarade: nej det kan du inte. Du måste ta det lugnt. Då sa min man: men då kan jag alltså inte leva som normalt? Läkaren: nej det kan du ju inte. Min man sa det till fertilitetsläkaren och hon skrattade för hon insåg hur luddigt det är.

Jag berättade för min chef när vi skulle börja med ivf förra sommaren. Jag kände att med tanke på att det blir ett par besök till läkaren under stimuleringen och sen en heldag ledigt vid äggplock och sen är det insättning. Jag har varit sjuk en gång på 8,5 år och skulle jag helt plötsligt vara sjuk titt som tätt hade han nog ändå undrat om något hade hänt. Så för mig var det mycket enklare att berätta och vara öppen med hur läget var. Jag ångrar inte det en sekund! Han har varit ett enormt stöd i vår resa! Det har varit skönt att han har vetat varför jag kanske är nere. Han har också varit tydlig med att om jag mår dåligt mentalt under resans gång så är det inga problem att ta några dagar ledigt. Det har aldrig behövts men det har varit skönt att veta att det är okej. Jag har också berättat allt om våra Rysslandsplaner och han är helt förstående! Väldigt väldigt skönt!

Det är faktiskt bara mina föräldrar som vet inom familjen. Vi skulle berätta för alla innan Ryssland och mamma och pappa var först ut. Sen plussade vi ju tre dagar senare så då valde vi att inte berätta för min syster och min mans familj. Kändes bara konstigt att lura in fler i att vi skulle åka till Ryssland.....

Fick faktiskt se det lilla livet igår igen. Fick besked i fredags om att mina cellförändringar som jag opererade bort för exakt ett år sen hade kommit tillbaka. Så jag fick göra vävnadsprov igår. Var jätteorolig så när hon hade tagit provet gjorde hon ett vaginalt ultraljud så jag fick se bebis och att hjärtat slog. Kändes fint!
R84

Wed 16 Oct 2019 15:25

#140

Citera Återställ Anmäl

Limarie skrev 2019-10-16 09:15:57 följande:
Nu prover jag igen. Ser inte att mitt inlägg kom fram här.

Det har varit så otroligt intensivt med allt kring IVF och ÄD förra och denna vecka. Orkar snart inte mer. Vi är helt slut.

Jag hade också svårt att berätta allt då vi inte ännu hade all info men nu verkar det blir allt tydligare.

Jag tänkte jag skriver en lång sammanfattning här snart så får vi se vad ni tycker. Delvis bra nyheter men vi vet inte för vad vi ska bestämma oss osv. Långt ifrån målet att äntligen får börja behandlingen.

Men nu till helgen åker vi på semester, en vecka Andalusien. Detta blir härligt. Yoga, vandring i bergen och längs stranden. Vad vi längtar.

Spännande!! Förstår verkligen er känsla kring att vara helt slut! Och då verkar ni ha betydligt fler bollar och val i luften mot vad vi hade..... hoppas att er semester kan skingra tankarna. Försök åka iväg och verkligen vara LEDIG från allt som har med donation och ivf att göra. Väldigt skönt att koppla av från det ibland. Vandring är super för det tycker jag! Vi körde vandring förra sommaren (sälen), i vintras (Mallorca) och i somras (Albanien) och det var stunder då jag kopplade bort allt. Njöt av utsikten och av tröttheten i benen efter att ha vandrat uppför de höga bergen.

Ha en underbar semester så ser jag fram emot sin sammanfattning när du är hemma igen!
R84

Thu 17 Oct 2019 06:35

#143

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-16 20:47:19 följande:
Haha, din man är ju fantastisk! Svar på tal, precis så ska det vara. Förhoppningsvis fick sig den läkaren en tankeställare och kanske gör om lite till nästa gång.

Men så fin chef! Du har bara bra människor runt dig som verkligen vet hur man stöttar. Det låter som ett klokt val att involvera chefen när frånvaron är så stor som du beskriver. Jag har redan känt bristande arbetslust och tankarna flyger iväg. Det kanske är bra att chefen vet varför prestationen inte är på topp alltid. Vad sa du till dina kollegor då? Jag har kollegor som också är mina vänner. De är nyfikna vänner dessutom. Det har varit svårt att komma med bortförklaringar till de ggr jag varit iväg hittills i höst.

Förstår helt ert val att inte få fler att tro att ni skulle till Ryssland. Kommer ni berätta hela historien nu då?

Så mysigt att titta på bebisen! Om än under tråkigare omständigheter. Vad gör dem åt cellförändringarna då? Kan de påverka bebisen på nått sätt?

Ja det är jätteskönt med en förstående chef. Ingen annan på jobbet vet utan det har räckt med honom.

Vi berättar nog hela historien. Sen får vi se om vi tar allt på en gång eller vid olika tillfällen. Det blir som det blir tänker vi! Vi vill hitta balansen mellan att berätta något roligt och att få dem att förstå att resan hit har varit jobbig.

De gör inget åt dem nu eftersom det är lätta förändringar. Jag får göra en nytt prov när jag är i v30 och se om det har försvunnit. Hon tyckte det såg bra ut så det är nog ingen fara. Nu är jag dock väldigt orolig för jag har haft lite blödningar sen igår. Så måste ringa dem idag. Det står i info från vgregionen på nätet att det är normalt med små blödningar efter koloskopi och vävnadsprov, men jag vill ändå ringa och prata med dem. Det känns jobbigt med blödningar. Från att ha varit lugn för första gången på flera, flera veckor till att nu må dåligt igen.
R84

Fri 18 Oct 2019 07:24

#145

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-17 22:26:05 följande:
Gokväll! Skönt att du sluppit berätta för fler. Jag tror jag kommer bli tvungen att berätta för några kollegor också tyvärr.

Tycker det låter klokt att ta det i små steg. Först kan era nära och kära bara få glädjas åt de positiva nyheterna ju! Man behöver ju inte dämpa allas glädjerop med att vid samma tillfälle berätta hur jobbigt tiden fram till plusset var. Då blir det säkert ett annat fokus. Men så småningom kan det ju vara skönt att berätta sin historia.

Bra att cellförändringarna sannolikt inte är nått att oroa sig för! Men jobbigt med blödningarna. Hur har det gått för dig? Har du fått några bra svar? Det är säkert ingen fara om det står så på vgregionen. Det är ju inte konstigt att det blöder vid ett sånt ingrepp. Hoppas blödningarna slutat nu dock!

Ja det är väldigt skönt! Sen har det såklart varit ett pussel att komma på anledningar till att vara borta. Det var inte så farligt i början men nu har det varit ganska mycket efter sommaren med inskrivning, VUL, tidigt ultraljud, cellprov, kub och cellprov. Har försökt lägga det som går tidigt på morgonen så jag kan gå innan jobbet eller i anslutning till lunch. Lite pussel.

Jag tror att det är bra att ha inställningen att det blir som det blir med berättandet. Jag vill inte heller förminska vår resa och allt det jobbiga utan frågar någon hur vi mår och sådär så kommer jag att säga något i stil med att det är bra, men att det har varit väldigt jobbigt för det har tagit oss tid att komma hit. Så det blir nog bra!

Jag ringde igår och barnmorskan på gyn trodde inte att det var någon fara för de har ju gjort ett litet ingrepp. Speciellt eftersom det inte har varit något jättestor blödning. Som jag sa till henne.... Hade jag inte varit gravid hade jag förmodligen inte tänkt på att jag blödde utan sett det som naturligt! Hon ska i alla fall ringa mig igen nu på morgonen och är jag fortfarande orolig får jag komma till henne för att göra en snabb koll av livmodershalstappen. Grejen är att jag är rätt öm efter undersökningen så jag är rädd att det ska göra ont om hon ska in med instrumenten. Jag har inga problem med att göra undersökningar och vill gärna att det ska fortsätta vara så. Är rädd för att om det idag då skulle göra väldigt ont och vara obehagligt så kanske det hänger kvar sen. Eller jag vet inte! Ska prata med henne när hon ringer. Blöder inget nu i alla fall så det är ju positivt!

Hur har det gått för dig? Vågat dig på att kolla något kring donation? Minns jag fel om jag har för mig att du bor i Göteborgsområdet? Såg att Olga har ett seminarium i Göteborg den 8/12. Jag tyckte det var ett bra seminarium med väldigt bra information. Så det kanske kan vara ett första steg?
R84

Sat 19 Oct 2019 12:49

#147

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-19 10:41:02 följande:
Hej! Det blir ett himla pusslande. Jag har hittills också försökt ta tidiga morgnar, lunch eller senare eftermiddagar men det är inte lätt att få dem tiderna.

Det låter vettigt. Ta det som det kommer och berätta det som känns bäst att berätta. Tycker verkligen inte er resa ska förminskas!

Jag tänkte på dig igår, men hann inte svara dig. Sambons familj är på besök över hela helgen. Hur har det gått? Förstår din oro! Men så länge blödningen är borta så är det säkert bra!!

Jag bor i Gbg ja! Åh, då ska jag kolla upp det seminariet - tack! Det låter som ett bra första steg! Jag har inte kommit så långt i mina efterforskningar. Har börjat med att kika och käka kosttillskott.

Vad gullig du är! Tack! Det slutade natten mellan torsdag och fredag så det verkar vara lugnt. Förmodligen bara såret som inte riktigt hade läkt. Ska ringa min barnmorskemottagning på måndag och meddela vad som har gjorts och se vad de säger.

Jamen gå på det så får du nog en uppfattning om vad du tycker. Du anmäler dig bara via deras hemsida. Jag fick prata med den svenska koordinatorn samma dag på morgonen för att hon skulle ha lite koll på vårt case. Sen under själva seminariet pratar Olga mycket kring hur de jobbar och sådär. När jag var där hade de en fd patient där som vi kunde ställa frågor till. Så jag tyckte jag fick med mig massa därifrån. Sen märktes det tydligt att vissa inte alls var redo för det för en del sa efteråt att de tyckte det var jobbigt osv. Men mig övertygade det bara om att utländsk klinik var vår väg att gå. Så börja läs på lite, lyssna på Jag vill ha barn-podden (det var hon som kör den som var den fd patienten som var på seminariet) och börja bearbeta det så du har lite kött på benen innan seminariet. Tror jag kan vara bra!
R84

Mon 21 Oct 2019 06:48

#149

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-20 21:24:59 följande:
Låter ju som att det verkligen inte ska vara någon fara då! Hoppas du får ännu mer lugna besked imorgon!

Det är väl först när man har all fakta som man verkligen kan fatta beslut om äggdonation, utländsk klinik osv. är en väg man vill gå. Jag ska kolla upp seminariet! Jag behöver mer fakta och har nog ganska många frågor som jag inte ens fattat själv än. Jag tänker mkt på ett ev. barns likheter med mig. Det är väl helt uteslutet att barnet blir likt mig utseendemässigt? Jag förstår ju att miljön/föräldrarna kan forma barnet som person, men utseendemässigt då? Ingen likhet va?

Barnet kommer ju inte att ha dina gener så någon slående likhet kommer det inte att vara. Men ni kan välja som är lik dig. Tex så är jag ljushårig med blå ögon och min man har brunt hår och bruna ögon. Vi hade gått på en donator med ljust hår och blå ögon och som hade haft likheter med mig som barn (du får se bilder på hur de såg ut som barn). På så sätt kan barnet få likheter med dig. Men.... det är ju ingen garanti! Det är det å andra sidan inte med ett genetiskt barn heller. Jag är tex inte lik min pappa utan min mamma. Men min pappa känner ju inte mindre tillhörighet till mig för det. I mitt fall har jag alltid hoppats på att vårt barn ska få min mans bruna ögon för de är såååå fina!

När jag fick en svag dos av genpanik (För mig blev den inte så stor eftersom vi hade hållt på så länge och hade kommit till ett stort vägskäl) när vi började leta efter alternativa möjligheter stoppade jag mig själv och började tänka på vad som var viktigast för mig. För mig var det: 1. Att få bli mamma. 2. Att få vara gravid. Möjligheten till att uppnå nr 1 skulle bli äggdonation eller adoption. Möjligheten att uppnå nr 2 var äggdonation. Då blev svaret enkelt. För om mina egna ägg inte skulle kunna ge mig ett barn så tappade mina gener på något sätt värde. För jag hade aldrig kunnat välja bort barn! Aldrig! Och är enda vägen dit att ta hjälp av någon annan så är det den rätta vägen. När jag väl började tänka så släppte genpaniken rätt snabbt hos mig. Sen kan det ta betydligt längre dit att komma över det. Kanske behöver du prata med någon? Vet att olgas klinik erbjuder samtal med både psykolog och samtal med fd patienter innan behandlingsstart om man vill det. Det kanske kan hjälpa dig? Men jag tror att du måste väga genetiken mot att överhuvudtaget bli mamma.
R84

Mon 21 Oct 2019 21:07

#151

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-21 20:40:55 följande:
Okej. Man får se bilder på donatorn som barn iaf, det är ju fint. Mina systers barn är alla tre små kopior av min syster. Jag hör ju mamma och mormor kommentera det hela tiden. De ser även likheter med andra släktingar i barnen. Jag är så orolig vad de skulle säga om jag fick ett barn med donerade ägg. De kan ju inte säga att det är likt mig... Vad säger man om någon tycker det? Känns bara knäppt allt just nu. Jag har verkligen inte smält detta än. Jag förstår ändå hur du resonerar, du får allt att låta så logiskt. Finns ju ingen garanti för att ett biologiskt barn skulle vara likt mig ändå såklart.

Jag förstår vad du säger. Återigen, det låter så logiskt. Men ja, jag måste nog fundera och kanske rent av prata med någon. Just nu känns det som att jag bara försöker landa i beskedet om att jag sannolikt inte kan få barn med egna ägg. Har väl försökt landa i det ett tag nu, men det har inte gått så bra... Önskar att jag vore så förståndig som du låter och tänkte på detta som du gör.

Hur var helgen? Vad sa alla när ni berättade? :)

Barnet kan ju bli likt dig på andra sätt. Tex i hur han/hon är som person. Det kan ju barnet ärva från dig genom din uppfostran. Cilla som har jag vill ha barn-podden säger det om sin dotter. Att dottern är lik henne till sättet och att folk i hennes omgivning tycker att de är lika. Även om de inte är det till utseendet.

Gällande din familj..... tror du att de kommer att reagera så starkt som du tror? Om de vet att det är den här vägen eller inget barn alls? Tror du inte att de kanske förstår det och stöttar er i det beslutet? Jag trodde att mina föräldrar skulle tycka att vårt val var märkligt och konstigt men de var helt förstående! De vet hur mycket jag älskar barn och att jag vill bli mamma. Sen var det för dem en okänd väg och de hade lite frågor, men samtidigt en så stor förståelse i att det var den vägen vi behövde gå. De ställde också frågan om hur det kändes för mig att det inte skulle bli mina gener, men var såååå förstående när de hörde mitt svar. Att det som var viktigast var att jag skulle få bli mamma och även få vara gravid. Därav att äggdonation var mer aktuellt än adoption. Jag tror bara att det är viktigt att man är trygg i sitt beslut och presenterar det som det självklara valet.

Låt det ta tid att landa där jag landade. Ta hjälp av någon som kan få dig att bearbeta det och gå vidare!

Har ni funderat mer på att köra på ett ivf-försök för att se vart det leder?

Det gick bra! Min chefs reaktion var nästan bäst. Önskar att jag hade filmat hans reaktion för den var obetalbar! Mamma och pappa blev också superglada och förvånade. Imorgon berättar vi för makens pappa.
R84

Wed 23 Oct 2019 07:32

#153

Citera Återställ Anmäl

KajsaLouise skrev 2019-10-22 21:31:19 följande:
Jo, så är det ju såklart. Man formas ju väldigt mkt av sin uppväxt! Jag ska börja lyssna på den där podden...

Gud jag vet verkligen inte hur våra familjer kommer reagera! I början tänkte jag att mamma nog skulle stötta oss, men jag blir mer osäker. Kanske för att jag själv inte vet var jag står. Tror väl eg inte att mamma skulle säga nått annat än att vi ska testa donation om det är enda sättet, men jag kan inte slå bort tanken på att hon kommer bli besviken, att hon kanske inte tycker om det barnet lika mkt som sina andra barnbarn. Pappa är svår att veta vad han tänker, han brukar inte prata känslor på det sättet. Usch, jag vet verkligen ingenting! Jag kanske inte ska prata med dem om detta förrän vi har bestämt hur vi ska göra? Vi ska till ivf kliniken i veckan för ett möte. Antar att de kommer ge sin syn på om det ens är värt att testa med mina ägg. Ställer in mig på att så inte kommer vara fallet. Kanske kan det bli lättare att ta ställning till äggdonation när jag vet att det är enda alternativet. Jag älskar också barn, det vet mina föräldrar men när syskonen har sagt att de vill mostrar har jag bara sagt "Nä, jag är för gammal". Mest för att slippa svara på fler frågor, ge hopp osv. Jag vet inte vad de tror om mina stora drömmar om barn.

Jag ska försöka landa! Tack!

Angående ivf-försöket... Jag vill verkligen försöka om vi får. Domen kommer säkert på torsdag. Jag köper aldrig nått dyrt till mig själv, åker sällan på resor... Jag vill lägga pengarna på detta om det betyder att jag får en chans. Sambon känns med på det tåget också. Men vi får se vad läkaren säger.

Nämen så härligt! Vad sa chefen? Förstår att dina föräldrar blev förvånade ;) och jag kan nog förstå deras glädje! :)

Svårt..... Jag upptäckte att det var rätt skönt att få stödet. Men.... Om de nu kan reagera genom att vara lite oförstående till ert val så kanske ni ska bearbeta det själva först och vara säkra på vilken väg ni ska gå. Så ni inte påverkas för mycket av det de säger. Å andra sidan så kan det ju vara så att de inte reagerar som du tror och hjälper dig mot rätt riktning. Jag tror att du får gå på magkänslan.

Om du känner så ska du som sagt kanske testa ett försök. Men lyssna in vad de säger och ta ett beslut efter det. Sen är det nog bra om ni redan innan bestämmer hur mycket ni ska försöka. Tex att ni bestämmer att ni gör ett försök och genererar det inget så går ni vidare. Så ni inte går upp helt i det och lägger massa pengar på något läkarna inte tror på. Det är nog lätt att man fastnar i snurran och tänker - nästa gång går det, nästa gång går det. Men så är förutsättningarna inte riktigt sådana och så har man lagt tid och pengar på något som inte funkar.

Jag mailade min chef förra tisdagen och skrev att jag behövde prata med honom så om han hade vägarna förbi så fick han gärna komma förbi (vi sitter inte på samma ställe och han är iväg rätt mycket). Då svarade han att han inte kunde ses förrän på fredagen. Så när vi hade kallpratat lite och gått och satt oss i enrum sa han nervöst: alltså jag har mått så dåligt sen ditt Mail. Jag har haft en så stor klump i magen över vad du har att säga. Det har varit så jobbigt. Då sa jag: jag var förvånad över att du lät det gå tre dagar. Jag trodde du skulle ringa. Men du får tänka såhär: om jag hade velat säga upp mig hade jag inte velat vänta tre dagar. Då sa han: jag har försökt tänka så också men samtidigt kan jag ju inte vara säker. Så.... nu får du faktiskt berätta. Mitt svar: jag är gravid. Alltså Hans min........ Det var typ glädje, lättnad, förvåning, chock och alla känslor på en och samma gång. Så stammade han fram: är det sant? Det är ju helt fantastiskt! Sen gav han mig en stor kram och så fick jag berätta om allt som hade hänt under de 10 senaste veckorna. Han var helt chockad och såklart väldigt glad. Haha! Och fick ganska mycket huvudbry för han inte riktigt vet hur han ska ersätta mig..... Jag sitter på en position som är väldigt viktig för honom. Han skulle ha svårt att ersätta mig (eller kommer att ha rättare sagt). när jag har haft för hög arbetsbelastning så har han alltid varit rädd för att något ska hända mig eller att jag ska säga upp mig. Då har han halvt seriöst, halvt på skoj sagt att om jag skulle komma med en uppsägning så hade hans skrivit på sin och lagt i samma kuvert. Men han är ju superglad för vår skull för han vet hur himla tufft vi har haft det! Sen ur egosynpunkt är det såklart väldigt skönt att höra att jag är lite oersättlig.....

Igår berättade vi för min makes pappa och hans sambo. Vi hade köpt en liten napp som jag satte en lapp på med texten: hej farfar! Kan du passa min mapp till jag kommer i slutet av april? Sen lade i den under servetten i hans tallrik. De blev jätteglada! De hade såklart pratat sinsemellan om huruvida vi vill ha barn eller inte. Så de blev jätteglada och förstod hur jobbigt vi måste ha haft det. Vi berättade kort om vad vi har gått igenom. Ikväll ska jag berätta för några kompisar. Sen mer familj kommande veckan. Haha! Oklart om det gör det hela mer verkligt för mig för det känns fortfarande så konstigt att jag har en bebis i magen.....

«
‹
Sida 6 av 7
1
2
3
4
5
6
7
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Låg AMH värde

Låg AMH värde

INNEHÅLL