Vuxen som som bor hemma!

Måste få skriva några rader och se om det går att komma till något konkret. Har man och tre barn, varav två vuxna killar 20 år och 23 år. 20-åringen har flyttat hemifrån sen ca ett år sedan. Vi har också en 15 årig dotter.
Men till funderingarna. Den äldste, 23- åringen alltså, han bor hemma. Han har gått gymnasieum och sen gått 2 år på folkhögskola och då bott hemifrån. Sen tog det slut och han har bott hemma. Dock så är det inom musikens värd han har sitt liv och studerat sina två år efter gymnasiet och han har nu under efterföljande två år haft mkt spelningar ute i sverige och europa och ofta periodvis varit hemifrån. Allt frid och fröjd så långt. Han har fått göra det han brinner för och levt för i riktigt många år. Men nu då, dit jag vill komma och ventilera lite. Nu verkar det minska med spelningar/ jobb för han och han är mest bara hemma. Sen i våras och nu i sommar. Sover länge (han är en rikgig nattmänniska) och är vaken länge på natten. Han säger han ska söka "vanliga" jobb, hitta ngt fast. Det är det enda vi vet kring hans tankar. Han är en mkt klok kille och har väldigt bra studieresultat samt resultat som musiker. Men det är det här nu när det verkar som det lugnat sig och  inte dyker upp direkt så mkt tillfällen, då verkar det som om han totalt "faller". Sitter så gott som bara  på sitt rum, håller ofta förvisso på med musiken där. 
Jag som förälder är lite orolig. Men jag tänker att han antagligen är i ett skifte i livet, där han i "alla" år levt med musiken och dess drömmar, men nu märker han i konkret o tydlig form, att det kanske inte är så lätt. Och jag tänker att han antagligen är väldigt villrådig och "lost" och inte vet vart han ska i livet då. Efter folkhögskolan sökte han o kom på vidareutbildning inom musiken, men hade då fått jobb i ett band, som han som äldre tonåring, då inte kunde  o ville säga nej till. Så han har förut sett det som självklart att plugga vidare förut. Men när man frågat han nu, så har han mer liksom undrat, typ, "jag" plugga? Ungefär som det skulle vara konstigt eller svårt för han att plugga. (men det har alltså vart tvärtom förut under skolåren).
Men frågan är, hur hjälper man han bäst på traven? Det är ju inte direkt upplyftande att bara sitta på sitt rum, ensam, när vi andra jobbar o lillasyster är i skolan. Blir ju lätt ngt deppigt och tråkigt. Och till saken hör ju att alla barn är så olika och denna unga man är inte den som är så himla öppen och pratar om sig själv tyvärr. Så det är inte lätt att få komma honom nära och veta hur han tänker eller känner.
Detta är lite jobbigt och lite orolit tycker jag. Sen blir reaktionen hos min man mer så att han känner sig irriterad på honom, "som inte gör ngt och sover bara som en 14-åring". Inte för att han säger ngt till honom eller bråkar eller så, men jag tycker det blir lite jobbigt ibland. Och jag som är mer åt det oroliga hållet, vill ju inte stressa sonen till att ta försöka ta ngt beslut kring vad han skall göra framåt i tiden, när jag tänker han är inne i en liten "kris" och ev omvärdering av vad han skall göra i livet. Jag tänker mer att sånt måste ju få ta sin tid. Fast det är ju mer bara min gissning att det är det han är i. Jag har ju i mig oro även för om han kan va ngt deppig eller att ngt har hänt honom som gör att han "strandat" lite.
Känner ni igen detta? Jag känner ju att jag önskar prata med honom, mer på djupet. Men känner också rädsla, för att han skall ta det som om jag (vi) vill köra ut honom hemifrån. Och det är ju självklart det sista jag vill, om det skulle va så han ev skulle må dåligt.