• Anonym (Ester­)
    Thu 29 Aug 2019 21:12
    6640 visningar
    111 svar
    111
    6640

    Ska jag lämna denna bonusfamilj?

    Har bott i 1,5 år med min sambo och hans 2 tonårsbarn (16 och 13). När vi träffades var flickan 13 och pojken 10 år gamla och jag hade hört från vänner att de var fruktansvärt bortskämda. Därför tänkte jag inte blanda in dem så snabbt och valde särbolivet under 1,5 år. Men min sambo tjatade och tjatade så till slut flyttade jag in i deras hus.

    De hade haft pappan och även sin mamma för sig själva i 5 år sedan de skildes och var vana vid att få allt och att vara de enda för pappan. De gick alltid före allt. Sedan kommer jag in i pappans liv och tar över hans kärlek och uppmärksamhet vilket inte uppskattades. Därför var kemin dålig redan från start. Jag tänkte att med tiden kommer de acceptera mig mer, men än idag känns det inte så. Jag flyttade in och trodde att de då skulle få mer respekt och inse att pappa verkligen valt mig. Med dottern har jag fortfarande inte kunnat ha en normal konversation eftersom hon undviker mig och säger rakt ut att vi är för olika och att kemin inte stämmer. Jag kan hålla med henne men försöker verkligen. Pappan tycker att jag som den vuxna borde kämpa och ta initiativet, vilket jag har gjort nu i 3 år, men är trott på att inte få något tillbaka.

    Dottern har märkt mer och mer att jag istället på veckan hon är hos oss har försökt att ge pappan och henne egentid så jag brukar inte komma hem från jobb förrän vid 20 tiden på kvällen. Det gillar hon, för då är det hon som är nr 1. Men så på veckan hon ska vara hos mamman så känner jag att jag äntligen kan slappna av och komma hem direkt efter jobb och bara vara utan att anstränga mig inför henne och spela ett spel. Då har hon börjat komma mer och mer även på den veckan och säger att hon glömt saker etc. Jag har sagt till sambon att det känns jobbigt och att hon väl kan komma någon gång men säga till innan. Han höll med mig och sa till henne, men då säger hon att hos mamman kan hon komma hur hon vill och att hon isåfall inte känner sig älskad av pappan.

    Samma sak på sommarlovet. Vi skulle ha henne 3 veckor och mamman 3. Men så efter 1 veckan hos mamman så bara dök hon upp och sa att hon vill vara hos oss. Det blev bråk eftersom vi planerat sista semesterveckan ensamma utan barn. Hon vägrar förstå och tycker att vi har alldeles för mycket tid utan barn och att pappan istället borde ha mer tid för sina barn.

    Pojken som alltid var pappas bortskämde älskling valde redan i oktober, ett halvår efter att jag flyttat in att han ville bo mer hos sin mamma just pga mig. Nu hotar dottern att göra samma sak om inte hon kan komma och gå hur hon vill och vara med på alla våra resor.

    Jag har sagt att jag gärna reser 1 gång om året på resa med barnen, men resten med honom ensam. Detta tyckte även han, eftersom de även reser med sin mamma 1-2 ggr/år. Men så plötsligt har han ändrat sig och säger att nu ska vi resa alla resor med barnen, förutom någon kort weekendresa. Dessutom får barnen komma hur de vill.

    För det första avskyr dottern mig, och ändå ska hon vara mer hos oss och mindre hos mamman som är ensam. Förstår inte!!!

    Hursomhelst så blev jag galen och sa att vi nog behöver en paus på 2 veckor att tänka efter, eftersom jag känner att dottern tar över mer och mer och han börjar hålla med henne mer och mer. Han sa att så är det, barnen får komma hur de vill och jag måste acceptera det och även resorna. Jag måste acceptera att han har barn och de är alltid på heltid. Men när vi träffades och han bad mig flytta in så sa han åtskilliga gånger att han endast har barnen på halvtid och att vi har en hel veckan ensamma där vi kan njuta av varandra. Det lät bra. Men nu måste jag ta detta? Vad tycker ni? Måste man som bonusmamma acceptera allt med barnen??

  • Svar på tråden Ska jag lämna denna bonusfamilj?
  • Anonym (fick vinna?­)
    Sun 1 Sep 2019 10:09
    #61
    Ess skrev 2019-09-01 10:01:12 följande:
    De är inte för unga, ts och mannen kan resa när de är hos sin mamma. 
    Felet är att ungarna är odrägligt bortskämda och vrider om pappans kulor så fort han gör något som inte passar dem. Ska förhållandet både mellan honom och ts och mellan honom och barnen fungera så måste han ta kontrollen över situationen och inte bara vända sig efter vinden. Varken ts eller barnen vet var de har honom vilket skapar osäkerhet och en situation där de ställs mot varann.
    Jag tycker inte man är så stor när man är 13 respektive 16 år. Men som jag skrev verkar pappan ha problem med gränssättning och TS riktar all sin frustration mot dottern istället för den mesiga sambon, vilket jag tycker är omoget. Då kan jag inte låta bli att stå på dotterns sida. 

    Och sen fortsätter tråden med folk som förfasar sig över dagens 16-åringar och så får TS mer ved på sin brasa om att dottern är problemet och TS tycker hon är "onormal" bara för att hon inte gör det som TS tycker är normalt för 16-åringar... Det låter rätt oskönt om du frågar mig.

    Men om vi nu riktar in oss på TS välbefinnande hade jag ställt ett ultimatum och sen flyttat om jag var hon. Om man får 2 styvbarn tillsammans med en man, så borde mannen åtminstone kunna sätta gränser.
  • Presen­s
    Sun 1 Sep 2019 10:10
    #62
    +2

    Vad bottnar dotterns ätstörning i och vad gör föräldrar för att hjälpa henne? Är hennes orimliga beteende mot TS ett rop på hjälp?

  • Sun 1 Sep 2019 11:20
    #63
    +1
    Åsa skrev 2019-09-01 09:33:28 följande:

    Kanske bland dina bekanta. Det är inget jag hör mycket om bland mina utom med jobbresor. Vanligare är då att en förälder åker till landet själv med barnen för att man inte har semester samtidigt, att en förälder tar en resa själv med äldre barn etc. En kompis tar naturresor med en väninna då maken föredrar hemmet. Det innebär förstås inte att det är minsta fel med barnfria resor för sammanlevande föräldrar med hemmaboende barn eller att de skulle väldigt ovanliga på samhällsnivå, men det där "alla" är en rejäl övertolkning.


    Anonym (Resa) skrev 2019-09-01 09:58:40 följande:

    Resa gör man ju på sin semester och min semester spenderar jag med mina barn. Brukar resa en gång om året barnfritt med sambon och en gång med mina tjejkompisar. Då är det en till två övernattningar. Skulle aldrig slösa upp en hel semestervecka utan mina barn.


    Nu verkar ni leva i kärnfamiljen och då finns det antagligen en till förälder i hushållet som älskar era barn på samma sätt som ni gör.

    Men kan tycka att det är för mycket begärt eller kanske lite naivt att tro att en ny partner helt och hållet ska känna samma entusiasm som er över att aldrig få göra en resa på tumanhand.

    Eller jag tycker att denna typ av förälder ska leva som singel tills barnen är utflugna, det är att ta ansvar. Man kan liksom inte få allt här i livet.
  • Anonym (Ester­) Trådstartaren
    Sun 1 Sep 2019 13:17
    #64
    Anonym (Resa) skrev 2019-09-01 09:58:40 följande:

    Resa gör man ju på sin semester och min semester spenderar jag med mina barn. Brukar resa en gång om året barnfritt med sambon och en gång med mina tjejkompisar. Då är det en till två övernattningar. Skulle aldrig slösa upp en hel semestervecka utan mina barn.


    Men herregud vad är det du inte förstår?! Det är tom DINA barn och du reser ändå med väninnor och utan barn!!! Hur tror du då att en styvförälder känner?? Klart man inte vill spendera hela semestern med andras barn!!! De har dessutom 2 resor om året minst med sin mamma och 1-2 med sin pappa som det är nu. Men dottern tycker from nu att hon ska med på ALLA resor. Hon fyller snart 17 och vi har sagt att hon kan ju ta med sig en kompis så blir det roligare, men det vägrar hon. Därför blir det som en semester med en man som har 2 kvinnor! Vi tre gör allt tillsammans och hon har inte en tanke på att någon gång låta oss åka ensamma. Vi gjorde det från början och då blev hon så arg att han åkte utan henne att hon ignorerade pappan i flera veckor.
  • Sun 1 Sep 2019 13:38
    #65

    Men barnen har ju en mamma också, ska de inte tillbringa någon tid med henne på semestern? Då borde det ju gå att pappan reser bort åtminstone en vecka med sin sambo och utan barn.

    Men problemet här är den osunda relationen mellan pappan och dottern. Hon tycks vilja bara vara med honom och bryr sig inte om att vara med kompisar, som brukar vara det vanliga i den åldern. Han tycks vara livrädd för att hon ska flytta till mamman i stället så han inte får träffa henne. Många barn flyttar hemifrån redan vid 18-19 års ålder, hur ska han överleva det? Målet med uppfostran är ju att barnen ska bli självständiga och leva sitt eget liv, inte att de ska klamra sig fast vid föräldrarna långt upp i tonåren.

    Sonen har redan sabbat ett förhållande för pappan, dottern är på god väg att sabba nästa. Men den som bär största ansvaret där är pappan själv som inte förmår säga ifrån till sina barn utan lägger sig platt för dem.

    Tycker sambon borde gå i terapi, varför klamrar han sig så fast vid sina barn att han inte fungerar som far längre? 

  • Sun 1 Sep 2019 14:24
    #66
    Zarch skrev 2019-09-01 11:20:42 följande:

    Nu verkar ni leva i kärnfamiljen och då finns det antagligen en till förälder i hushållet som älskar era barn på samma sätt som ni gör.


    Alla jag känner i den sitsen lever inte i kärnfamilj, nej, där finns kärnfamiljer, singlar och omgifta.
    Zarch skrev 2019-09-01 11:20:42 följande:

    kan tycka att det är för mycket begärt eller kanske lite naivt att tro att en ny partner helt och hållet ska känna samma entusiasm som er över att aldrig få göra en resa på tumanhand.


    Nu uttalade jag ju mig inte om känslor eller ideal utan om det felaktiga påståendet att alla föräldrar gör barnfria resor.

    I vårt personliga fall handlar det inte om entusiasm över att slippa fara iväg bara vuxna. Dels har vi inga närstående typ mor-farföräldrar till hands där det vore naturligt att barnen som lite större bor över så pass länge av nöjesanledning. Ren barnvakt känns inte aktuellt. Dels medger våra utgiftsprioriteringar inte flera semesterresor. Det vore isf inte resa både med barn och utan, utan antingen eller.
  • Sun 1 Sep 2019 14:38
    #67
    Anonym (Ester) skrev 2019-09-01 09:07:59 följande:

    Min sambo kämpande hårt för mig i början när båda barnen hånade mig och aldrig  tilltalade mig, sade dumma saker och tog upp pappans ex och hur bra de var bara för att jag skulle må dåligt. Då sade han till dem på skarpen och talade dem tillrätta. Detta höll på i ca 1,5-2 år. När sedan jag flyttade in och barnen insåg att jag inte kommer att lämna så valde istället pojken att lämna pappan och flyttade till sin mamma. förmodligen hoppades han på en reaktion från pappan så att jag skulle flytta, för att pojken skulle komma tillbaka. Tom jag erbjöd mig att vi skulle vara särbos när detta inträffade, men min sambo stod på sig och sa att det inte har med mig att göra. De gick till psykolog men ingenting löstes. Pojken började tänka efter och sa till psykologen att han är rädd för att det kommer ta slut med mig pga honom för då kommer han ha pappans sorg på samvetet ännu en gång (han förstörde pappans förra förhållande(!!

    Hursomhelst så finns jag forfarande kvar, men märker att sedan pojken flyttade till mamman och inte verkar ha planer på att komma tillbaka, så har pappan inte vågat säga till barnen något. Detta för att han är rädd att pojken då inte ens ska vilja komma varannan helg och om flickan skulle välja att även hon flytta till mamman. Detta är anledningen till att han inte vågar säga ifrån längre när han innerst inne vet att flickan gör grava fel. Pappan har ju tidigare LEVT bara för sina barn och lilder varje dag när han inte har sonen vid sin sida. Jag lider också å hans vägnar, men kan inte heller acceptera all skit från dottern. Hon känns på något sätt besatt av att få bort mig och få tillbaka pappan för sig själv. istället för att tänka på sig själv och ha vänner och pojkvän som alla andra. 


    I början verkade din sambo agera som en vuxen förälder och stå på sig. Men inte längre. 

    Detta beror förstås på att han verkar helt beroende av sina barn och inte törs säga emot dottern för att han är rädd för att hon flyttar. Därmed har han gett henne en makt som inte är nyttig för henne. Man kan säga att han är medberoende till vad hon nu lider av.

    Tidigare så ansträngde sig din sambo för att du skulle flytta in. Men nu har han ju dig redan så han behöver inte anstränga sig. Därför borde du flytta ifrån honom och säga att om han inte skärper sig så gör du slut. Som det är nu är han rädd för att dottern ska flytta, han är inte rädd för att du ska flytta. Risken är förstås att han väljer dotter framför dig. Men vill du verkligen vara ihop med en man som sätter så lite värde på dig?
  • Sun 1 Sep 2019 16:12
    #68
    Åsa skrev 2019-09-01 14:24:12 följande:

    Alla jag känner i den sitsen lever inte i kärnfamilj, nej, där finns kärnfamiljer, singlar och omgifta.Nu uttalade jag ju mig inte om känslor eller ideal utan om det felaktiga påståendet att alla föräldrar gör barnfria resor.

    I vårt personliga fall handlar det inte om entusiasm över att slippa fara iväg bara vuxna. Dels har vi inga närstående typ mor-farföräldrar till hands där det vore naturligt att barnen som lite större bor över så pass länge av nöjesanledning. Ren barnvakt känns inte aktuellt. Dels medger våra utgiftsprioriteringar inte flera semesterresor. Det vore isf inte resa både med barn och utan, utan antingen eller.


    Nej alla har olika förutsättningar, att resa är inte heller någon mänsklig rättighet för någon individ så jobbar man och skrapar ihop lite slantar till att kanske komma iväg på en liten rutt någon gång varannat eller ännu mer sällan så är det väl isåfall med barnen inkluderat.

    Men i bonusfamiljer där föräldrarna kör varannan vecka så finns iallafall tiden för det (ekonomin kan variera där med) men där blir läget lite knepigare. Din nya partner har ju en egen inkomst och kanske älskar att resa med ens barn men för den sakens skull kanske denne vill unna sig en vecka med enbart partnern också och det tycker inte jag är fel.

    Läget blir ännu knepigare om man dessutom får gemensamma barn ihop för då blir det krasst som så väldigt svårt att köra millimeterrättvisa. En vän till mig som levde med man, hans barn sen tidigare som dom hade varannan vecka och ett gemensamt barn sa att det var väldigt tufft i perioder med alla bråk om resorna där det krävdes att alla barn ska vara med och i slutändan innebar ju det att bonusbarnet fick dubbelt så många resor. Där är det till bonusbarns fördel men det härjar ingen om?

    Att barn kan bli besvikna över att inte få följa med mamma och pappa på resa är rätt vanligt men då blir det inget ramaskri på samma sätt som det blir detta forum när en pappa och hans partner vill åka iväg själva.

    Nu blev det långt men jag hoppas att du hajade mina poänger.
  • Anonym (Sam)
    Sun 1 Sep 2019 18:44
    #69
    +1
    Xenia skrev 2019-09-01 14:38:28 följande:

    I början verkade din sambo agera som en vuxen förälder och stå på sig. Men inte längre. 

    Detta beror förstås på att han verkar helt beroende av sina barn och inte törs säga emot dottern för att han är rädd för att hon flyttar. Därmed har han gett henne en makt som inte är nyttig för henne. Man kan säga att han är medberoende till vad hon nu lider av.

    Tidigare så ansträngde sig din sambo för att du skulle flytta in. Men nu har han ju dig redan så han behöver inte anstränga sig. Därför borde du flytta ifrån honom och säga att om han inte skärper sig så gör du slut. Som det är nu är han rädd för att dottern ska flytta, han är inte rädd för att du ska flytta. Risken är förstås att han väljer dotter framför dig. Men vill du verkligen vara ihop med en man som sätter så lite värde på dig?


    Jag tror inte man ska fundera i termer av att han väljer dottern före dig, han känner kanske inte att han har ett val, han har ju trots allt ett föräldraansvar. Det är ingen tävling. Med det yttrar jag mig inte om han tar bra eller dåliga beslut vad gäller dottern. Det viktiga är att pappas partner inte behöver finna sig i de beslut han tar, om de inte passar henne. Och jag håller med att förut ville han att partnern skulle flytta in, nu bor hon där, nu oroar han sig för att dottern också ska flytta ut. Han kan inte begära att hans partner ska vilja bo ihop med dom under vilka omständigheter som helst.
  • Anonym (Ester­) Trådstartaren
    Sun 1 Sep 2019 20:35
    #70

    Precis! Min sambo gjorde allt för att vinna över mig att bli hans partner och sedan hans sambo. Han är van vid att vinna! Inte förrän jag sade upp min lägenhet nyligen känner han att han vill satsa 100% på barnen. Men då glömmer han bort mig! Nu försöker han allt för att vinna tillbaka sonen, vilket inte fungerar så bra på nästan ett år. Och dottern hotar alltid med att hon ska flytta om han inte ger henne än det ena än det andra. Jag hade aldrig gått med på det han gör. Tjejen har ingen respekt för henne alls. När han säger till henne något så säger hon bara "lägg NER!! och går in på sitt rum. Trots att hon har helt egen ingång med eget vardagsrum och ny TV som han köpt för 10.000 kr och jättestort sovrum så vill hon inte vara där. Hon vill ta över Tv i vardagsrummet så vi inte har någonstans att titta då hon alltid kollar youtube. Skillnad om hon ville se något vanligt tv program som vi också vill se så hade vi alla kunnat se tillsammans.

    Hon vill inte bo mer hos mamman eller ens hälften av tiden hos mamman, trots att hon älskar mamman mer. Hon vill inte vara halva semestern hos mamman heller utan bara struntade i att vara där och kom hem till oss utan anmälan på semestern. Jag sa åt henne att vi planerat 3 veckor med oss och hos oss och 3 veckor med mamman. Vi hade andra planer på egen hand, men hon vägrade acceptera. Till saken hör att hon äter non-stop så om hon ska komma till oss även på mamman semester och vecka så måste man veta det så man köper mer mat.

Svar på tråden Ska jag lämna denna bonusfamilj?