Abort eller behålla? Deadline imorgon!

Tack snälla för ditt svar, känner mig förresten oerhört hedrad över att du tar dig tiden att svara på mitt inlägg eftersom att du inte är så aktiv i vanliga fall. En stor eloge till dig som klarat dig så bra genom situationen du varit i och oerhört glädjande att det gick så bra för dig!

Jag har för det mesta tänkt att jag vill ha barn relativt tidigt men nu när det hände utom min kontroll och efter alla dessa händelseförlopp som gjort sitt i mitt psyke så vet jag som sagt varken ut eller in. Jag ville till en början mer än något annat och upplevde ren och skär lycka men nu saknar jag den där jävlar-anamma-känslan som jag hade inför det hela. Förstår även att det säkert låter absurt att tjata på om allt jag hade missat och att det är en rädsla men det känns viktigt att se den aspekten med, för det är ju faktiskt så jag känner.. Hur mycket jag än hade älskat barnet och förmodligen inte alls saknat mitt tidigare liv så är jag ändå rädd för att inte ha gjort allt det som jag tänkte göra nu under ungdomen. Ja, det går att resa, festa och hela alltet men inget är ju precis på samma vis som nu när absolut inga begränsningar, restriktioner eller större ansvar finns. Det blir en annan typ av resor och spontaniteten är inte densamma. Inte weekends och festorter med pojkvännen eller vännerna utan vattenparker och barnanpassade aktiviteter istället - vilket jag kan tänka mig hade varit helt okej för mig, t.o.m roligt, DÅ, men nu är jag rädd för den saknaden i förväg och vetskapen av att ge upp ?mina år?. Nu behöver jag inte resa och festa med jämna mellanrum men det är en trygghet och en skön känsla att veta att möjligheten finns när som helst om jag skulle vilja. Det är lite svårt att förklara men det är just den känslans icke-existens som känns väldigt läskig. Jag är helt enkelt rädd om att gå miste om hela denna frihetsperioden och istället bli mamma, vuxen och förälder alldeles för snabbt och just de tankarna tar kål på mig sedan ett par dagar tillbaka. Problemet är bara att jag numera inte vet om jag vill ha barnet, det enda jag vet är att jag en gång VILLE. Jag utvecklade snabbt en förkärlek till det, började fantisera om allt, laddade ner appar om fostrets/barnets utveckling, funderade på namn, kikade på gravidboxar och prylar - allt! Nu upplever jag dock inte att jag blir varm i hjärtat när jag kikar på något av ovanstående, inte ens när jag tittar på de två tydliga ultraljudsbilderna jag har. Jag försökte intala mig själv att abort var det rätta, det var även därför min kropp stängde av alla känslor jag hade och för den delen även hela mig då det förmodligen blev enklare att intala sig detta. Lite fake it until you make it ungefär, det var det jag gjorde och tillslut så började det fungera för då blev jag inställd på en abort. Nu är jag rädd att det är något jag själv insett och att jag egentligen vill göra en abort men att jag känner att jag bör behålla dels för att jag en gång ville och dels för att jag nu har omgivningens stöd, och lika rädd är jag för att göra en abort och sedan inse att jag egentligen inte ville. Det går åt båda hållen.. vilket inte alls är optimalt när jag ska sitta på sjukhuset imorgon med en tablett framför mig och ta ett sådant livsavgörande beslut..