Ja, det här låter besvärligt och jobbigt.

Du tycker förstås att din man gjorde fel på din stora dag, och du blev ledsen av att inte bli grattad. Din känsla av besvikelse kan jag absolut relatera till där. Men sen kanske du var lite barnslig som inte ville reda upp det, utan smet iväg på middagen med din kompis och gjorde då, som jag förstår det, både din son och din sambo ledsna.

Men sedan löste ni ju den konflikten och blev sams igen. Bra så långt.

Att din svärmor ringer till dig och skäller ut dig och anklagar dig för att vara lat och att förstöra din sons liv är inte något en balanserad person gör. Jag är helt inne på ditt spår där, att hennes egentliga känslor handlade om att hon har mist mycket av den närhet som hon förut hade till sin son i och med att du kom in i bilden. Hennes starka ord och falska anklagelser måste ju härröra någonstans ifrån känslomässigt. Att du är gravid och att ni snart ska bli en upptagen familj med fokus på det lilla nya barnet, kan också spela in. Sådana förändringar i en familj kan ju upplevas som skrämmande, särskilt när svärmodern redan har upplevt att hennes älskade son har tagits ifrån henne till viss del.

Så vad ska ni göra åt det här?

Jag lutar åt att det bästa vore om du och svärmodern kunde kommunicera direkt med varandra. Du kan t.ex. skriva ett brev, besöka henne, eller ringa. Du ska förstås göra det när du är i ett lugnt tillstånd och inte arg på henne.

Du kan säga att du tycker att det känns tråkigt att er relation har blivit så förstörd i och med ert bråk, och att du gärna skulle vilja att ni kunde prata om det och kanske kunna komma på god fot med varandra igen. Du kan berätta att du inte håller med henne om hennes anklagelser men att du gärna är villig att lyssna på vad hon har att säga om det hon har sagt. Du kan också förklara att du och din sambo redan hade löst er konflikt och att du uppskattar att hon månar om sin son för det gör ju även du, men att det självklart ibland uppstår konflikter.

Om du säger det här i ett samtal så kan det förstås hända att hon börjar bråka och tjafsa igen. Då tror jag att du ska avsluta samtalet så snabbt som möjligt. Ditt försök att mäkla fred har då inte fungerat, och situationen är svårare att lösa än förväntat.

Men i bästa fall kanske hon ber om ursäkt, och ni kan starta om igen och lägga händelsen bakom sig. Ju vänligare, lugnare, ödmjukare och mer beredd att lyssna du är desto större chans har du att konflikten tar en positiv lösning.

Roligt att du blev glad och rörd över mitt inlägg!

Jag förstår att du blev besviken och att tankarna föll på din sambos firande. Men väldigt starkt att du kan se att du till viss del gick till överdrift i dina känslor när du inte gav honom en chans att rätta till situationen. Men sådana missförstånd och konflikter händer ju i alla relationer. Och när man hittar lösningar på dem så bygger det ju relationen starkare.

Nej, du ska inte åka så långt i ditt tillstånd, givetvis. Ja, då återstår att t.ex. ringa, skriva brev eller möjligen facetime:a.

Om du tänkt att skriva brev kan du ju börja nu, men annars är det klokt av dig att vänta tills du kommer mer i balans.

Fick också en tanke att ni kunde mjuka upp svärmodern genom att döpa ett av barnets (om det blir en dotter) mellannamn till samma som svärmodern. Säg att er svärmoder heter Agneta och ni tänkt att döpa er dotter till säg: Anna Christina Eriksson. Då är det ju lätt att stoppa in t.ex. Anna Christina Agneta Eriksson.

Blir det en pojke så kanske svärmodern blir lika glad om ni tar svärfars namn eller något annat namn som är förknippat med svärmodern på något sätt.

Mellannamn är det ju ändå ingen som bryr sig om. Och har ni tur löser det upp konflikten och skapar ett starkt band mellan den knepiga svärmodern och ert barn.

Ni kan ju alternativt be henne att bli gudmor istället eller både och. Bara en tanke.

Ja, då gick inte den tanken.

Du kan kanske ändå kan nämna barnet i magen när du talar med henne. Säga att du tycker det är extra tråkigt att ni ska vara osams nu när barnet snart kommer ut, och att du gärna vill att hon ska dela glädjen av barnet tillsammans med er.

Få med det på något sätt, och vädja till hennes känslor att bli farmor igen. Som ett sista trumfkort kan du skylla på att du var gravid och hade hormoner. Fråga om hon inte gjorde något tokigt någon gång när hon var gravid med sambon. Då kanske du får höra någon berättelse och fnissa lite. Släng in något av typen: "Ja, han var väl otålig att komma ut, precis som han är idag", och sedan kan ni kanske hitta gemenskap i den person ni båda känner väldigt väl.  Säg, kanske: "Han är fin, den där sonen du födde."

Sen kan man tycka att du kanske inte skulle behöva gå så långt för att hamna i god jord igen, det var ju ändå hon som gjorde fel och inte du. Men ibland är det bättre att skippa stoltheten och sluta fred än att skapa onödiga och jobbiga konflikter som drar ner stämningen.

Vet du, jag tror att du också någon gång kommer inse att ibland kan värme och givmildhet lösa en konflikt bättre än att svara med samma mynt.

Jag är inte den som är rädd för att säga till när något är fel eller nypa tillbaks. Men jag är heller inte rädd för att vara smart och strategisk när det behövs.

TS är gravid, är i ett ömtåligt skick, har hormoner och ska snart föda med all den oro och ångest som det innebär. Du begär alltså av henne att hon ska strida på kniven med sin svärmor i detta läge?

Ja, det säger något om din brist på empati, dåliga omdöme och brist på kunskap om konflikthantering.

Ok. Du tycker inte att man ska svälja saker för att lösa en konflikt. Då vet vi det.

Då får TS själv ta ställning till vilket av förslagen hon följer eller om hon väljer en egen variant.

Så för att summera din inställning enligt ditt tidigare inlägg. Om någon attackerar en person då ska man slå tillbaka och inte svälja och ta emot.

När du sade att mitt inlägg var "ett av de mest vettlösa inläggen på FL", så valde jag faktiskt att följa ditt råd.

Jag gav dig några nyp och sade några väl anpassade ord utifrån din okänslighet kring TS graviditet och att hon behövde lösa konflikten snabbt för att få lugn och ro.

Men då blev du uppenbarligen lite trumpen att döma av det här inlägget.

Så slutsatsen blir då. När du själv attackerar en annan person ska denna lägga sig platt. Men i samtliga andra fall ska man ta till stora yxan.

Detta kallas dubbelmoral!

Härskarteknik är ett luddigt begrepp. Det kan man lätt använda på alla som argumenterar emot ens åsikt eller de man inte gillar utan belägg.

Vad är det som jag använder som är härskarteknik, menar du? Och på vilket sätt är jag nedlåtande i min kommentar?

Jag påpekar en intressant motsägelse i Louise' svar som propagerar för att man ska bemöta hårt med hårt - det är åtminstone min tolkning och hon har inte motsatt sig den vad jag vet. Motsägelsen består i att hon tycker att TS ska bemöta svärmoderns bemötande med hårt mot hårt, men kritiserar mitt val att bemöta hennes bemötande med hårt mot hårt. Om något bevisar väl hennes reaktion att ett användande av "hårt mot hårt" snarare förstärker en konflikt än förbättrar den.

Om du läste mitt andra inlägg noga, så hade jag inga synpunkter på hennes lösning utan påpekade att TS själv kunde välja vilket av alternativen hon föredrog.

I mitt första motinlägg skriver jag:

"TS är gravid, är i ett ömtåligt skick, har hormoner och ska snart föda med all den oro och ångest som det innebär. Du begär alltså av henne att hon ska strida på kniven med sin svärmor i detta läge?

Ja, det säger något om din brist på empati, dåliga omdöme och brist på kunskap om konflikthantering. "

Jag missade att stoppa in ett "I så fall", d.v.s. jag borde ha skrivit:
"Ja, det säger i så fall något om din brist på empati, dåliga omdöme och brist på kunskap om konflikthantering. "

Det var det jag egentligen menade. Jag kan ta på mig att det inte blev helt rätt i den delen.

Samtidigt som det är tillspetsat så stämmer min anklagelse rent sakligt.Att använda "hårt mot hårt" är faktiskt en brist på kunskap om konfliktlösning. Fråga vilken konfliktforskare som helst om vad de anser om den tanken. Precis som i ditt eget förslag, behöver man trappa ned och inte accelerera känslorna i en konflikt.

Jag kan också tycka att det är ett dåligt omdöme att inte ta hänsyn till TS graviditet och behov av lugn och ro. Kanske Louise tyckte att det var en bra lösning och att den skulle ge TS det lugn och ro hon behövde. Men det är i så fall en viss empatilöshet i det - jag tycker det framgår i tråden, och bara genom dess existens, att TS har nära till sina känslor och inte mår bra av att ha oupplösta konflikter hängande över sig under längre tid.

Och hade du läst mina förslag till TS så hade du upptäckt att jag redan har föreslagit henne att ha ett samtal med svärmodern och bett henne ha det när hon är lugn och utan aggressioner och uppmanat henne att vara ödmjuk, lyssnande.

Så det är väldigt konstigt att du först kritiserar mina förslag, och sedan ger ett förslag som är identiskt lika med det som jag själv gav.

Du tycker det är befängt att försöka värma upp svärmodern genom att ge hennes namn som mellannamn till barnet. Det håller jag inte med om. Om det inte är viktigt för TS huruvida ett av mellannamnen har ett visst namn eller inte, ser jag inte några nackdelar med ett sådant förslag. Ge ett enda exempel på någon konkret nackdel. Tvärtom, har det potential att vända hela relationen till det bättre och även skapa ett hälsosamt band mellan barnet och dess farmor.

När man har en konflikt kan man ibland lösa den genom att svälja sin stolthet och inlärda förmåga att alltid hålla på sitt och istället för att starta en jobbig konflikt kväsa den i sin linda.

Inte en så revolutionerande tanke, begreppet att "vända andra kinden till" är ju som bekant minst 2000 år gammal.

Om det sedan inte visar sig funka, och nya konflikthärdar dyker upp, får man hitta andra åtgärder. Jag uppfattar TS på det sättet att det här är en enstaka konflikt som dykt upp nu på senare tid, och inte att konflikterna med svärmodern har haglat under hela deras tid tillsammans.

Jag såg en tydlig motsägelse i ditt sätt att råda TS, och i ditt sätt att reagera på mitt inlägg.

Jo, rent sakligt, så kan man visst svälja att en person har fått ett överdrivet och obalanserat utbrott under ett samtal i telefon. Jag tycker att mitt förslag om mellannamn hade varit ett strategiskt smart sätt att tillsammans med andra åtgärder försöka lösa konflikten om det hade varit möjligt och TS hade trivts med en sådan lösning. Att upprepade gånger svälja andras attacker är dock inget jag rekommenderar. I de fall när konflikterna blir återkommande behöver man försöka komma åt kärnan i konflikterna och gräva djupare, för att lösa dem. Man ska inte låta folk behandla en illa i alla situationer och hur länge som helst. Det kan i så fall skada ens egna värdighet.

Jag har lärt mig här på familjeliv att fräsa ifrån när jag blir attackerad. Hade jag inte den förmågan, skulle jag nog ha slutat skriva här. Att ständigt ta emot förolämpningar från andra och bocka och hälsa är alltså något som jag inte rekommenderar alla att göra jämnt.

Problemet med ditt råd till TS att ta det lugnt är att TS mår så dåligt av den här olösta konflikten att hon har skapat en tråd om hur hon ska göra. Hon tycks ha en god förmåga att komma överens med de flesta personer, men mår dåligt när farmodern inte tycker om henne. Ett enda telefonsamtal på 10 minuter har potential att lösa hennes dåliga mående. Det vore dumt att inte ta chansen att försöka få till en lösning på det sättet. Om det kunde vara värt att lägga till ett mellannamn till barnet för att öka chanserna till framgång hade varit TS beslut att överväga om den möjligheten hade funnits.

Men det klart, om det inte är möjligt att lösa konflikten trots en öppenhet från TS och att hon gör det hon själv kan för att möta farmodern på halva vägen, då måste hon ju göra det du säger - lära sig att hantera deras fortfarande olösta konflikt. Men det kommer först i ett senare läge, anser jag.

Det naturliga brukar vara att ge mannen ansvaret att prata med sin mor i många av denna typ av situationer, vilket du är inne på. Det är ju faktiskt mannen som har den närmaste kontakten med svärmodern. Men just i detta fall är det så tydligt att konflikten står mellan svärmodern och TS. Den har startat i ett samtal mellan enbart de båda, och mannen har inte varit direkt involverad. Risken med att ta in honom gör att han får agera språkrör mellan dem båda och det försämrar utsikterna för en rak kommunikation. Därtill riskerar att det att i onödan skapa fler nya konflikter, t.ex. mellan mannen och svärmodern eller TS och mannen. Det blir en värre gröt att reda ut efteråt i så fall. Man behöver vara försiktigt så att inte situationen urartar. Det bästa är en snabb och effektiv lösning på konflikten som inte renderar i fler sårande uttalanden mot någon.

A och O i konfliktlösning är att de båda personerna som har en konflikt är dem som ska ha en rak kommunikation med varandra när konflikten ska rullas upp. Man kan förstås tänka sig att sonen skulle delta i ett sådant möte som medlare, men det är heller inte bra för han är inte neutral i den här konflikten. Man kan tänka sig att t.ex. svärfadern skulle kunna agera som medlare däremot, han tycks ha ett mer neutralt förhållningssätt gentemot båda parter.

Jag har frågat dig såhär:
"Du begär alltså av henne att hon ska strida på kniven med sin svärmor i detta läge?"
Jag har alltså inte direkt påstått att du säger att hon ska strida på kniven utan jag har bara frågat dig det. Den frågan ställde jag efter att du hade varit starkt kritisk till mitt förslag att TS kunde vidta åtgärder i konflikthanteringen som kan få svärmodern att vända genom att låta henne bli gudmor eller stoppa in ett extra mellannamn.

Jag har i så fall missuppfattat dig. Du skrev t.ex. i ett inlägg att TS inte skulle lägga sig platt. Det och en del andra saker tolkade jag som att TS åtminstone till viss del skulle stå upp mot svärmoderns hårda attityd. Som jag också skrev är det min tolkning som du inte förrän nu har dementerat. Det blev hela tiden attacker med "hobbypsykolog" och "härskarteknik" som tog min tid i anspråk så jag har inte hunnit diskutera den biten sakligt.

Jag är dock glad att du tydligt medger att attityden: "Hårt mot hårt", inte är en framkomlig väg i alla konflikter. 

Jag tycker det är konstigt att du tycker att TS ska fokusera på sin man och barn istället för att lösa konflikten - det är, om jag har uppfattat TS personlighet rätt, nästan orimligt för henne att trolla bort konflikten i hennes huvud, den nöter på henne hela tiden och får henne att må dåligt. Att låtsats som det regnar utan det minsta försök att lösa den här konflikten tror jag inte på som en bra lösning i förstaläget när det kanske ändå finns en chans till försoning.

Det här är inget spel, utan en diskussion. Jag luras inte utan försöker komma med förslag som jag anser är TS bästa chans att lösa sin konflikt. När någon attackerar mig och kallar min åsikt "vettlös" och anklagar mig för att vara hobbypsykolog, säger att jag spelar och luras, svarar jag emot och argumenterar för mina åsikter. Jag försöker dock att hålla en god ton och inte hamna i personangrepp tillbaka.

Jag kan till och med sträcka mig till att be om ursäkt för att jag inte formulerade mig, enligt:

"Ja, det säger i så fall något om din brist på empati, dåliga omdöme och brist på kunskap om konflikthantering. " 

vilket jag borde ha gjort istället för:
"Ja, det säger något om din brist på empati, dåliga omdöme och brist på kunskap om konflikthantering. " 

För även om jag gärna nyper tillbaka när någon attackerar mig, vill jag inte hamna i osunda personangrepp, även om personen ifråga använder sådana angrepp emot mig.

Tack för din kommentar, känns skönt att kunna diskutera själva sakinnehållet i situationen.

Jag tror att det finns en poäng i att låta svärmodern prata i ett öppet samtal där TS lyssnar och där de möts. Om man lyckas se det som att svärmodern är förtvivlad i sitt inre eftersom hon i sin värld har förlorat närheten till sin son och är rädd för förändringarna som nu kommer som slag efter slag i familjen, kan man kanske se hennes ilska och anklagelser i ett annat ljus. Då är det en desperat person som försöker slå mot det hot som hon upplever försöker rasera hennes värld. Ser man det så är det faktiskt TS som har överläget och inte hon. Även om svärmodern kan skälla ut TS kan hon inte göra mycket åt att TS har ett barn på väg som kommer knyta sambon ännu närmare henne, och ev. bort från svärmodern.

Ur det perspektivet kan det vara fruktbart att TS bemöter henne lugnt och behärskat och lyssnande på det hon vill säga. Då förmedlar hon, som jag ser det, på en omedveten nivå ett budskap om att hon inte är farlig, inte kommer att rycka mannen ifrån henne och triggar inte heller ytterligare aggressivitet från svärmodern. Jag menar alltså att samtalets sakinnehåll inte alltid är det viktigaste i såna här situationer, utan mer vad det är man förmedlar i sina budskap omedvetet till varandra.

Det är inte nödvändigtvis läge att börja gå in på självklarheter, att svärmodern inte har med deras privatliv att göra, eller att hon ska behärska sig och komma med ogrundade påståenden om TS. Det kan man pröva en annan gång, i så fall. Risken är att ju fler pekpinnar TS delar ut desto mer sluter sig svärmodern och desto större chans är det att konflikten kommer att låsa sig.

Eftersom TS är den starka här, och svärmodern den svaga och desperate, ökar det sannolikheten att en skarp tillrättavisning från TS blir förödande för utgången. Det händer saker med oss när vi under lugna former blir lyssnade på och när det man har att säga accepteras av den andre parten. Det är i det mänskliga mötet som konflikterna kan lösas.

TS ska inte vara hurtfrisk eller tillgjord och inte använda andras fraser som inte bottnar i henne själv. Men min poäng var att om samtalet skulle komma in på TS sambo, så kan hon på något sätt försöka visa att de egentligen har en stark beröringspunkt och gemenskap i att de båda älskar denna man, och de båda vill honom väl. Det behöver i så fall sägas med hennes egna ord, vid exakt rätt känslomässiga läge och på rätt sätt för att ha en chans att bidra med något. Antagligen kommer diskussionen väcka starka känslor hos farmodern, så det som kan uppfattas som en plattityd när vi pratar om det här, kan mycket väl mottas som en betryggande inbjudan att dela svärmoderns sorg, och också kanske antyda att TS förstår svärmoderns känslor kring sin "förlorade" son.

Jag uppskattar att TS har sådana förmågor att hon skulle kunna klara av att läsa av när och hur, hon skulle kunna säga en sådan sak.

Det är synd att de inte kan träffas i verkligheten, för då skulle TS sannolikt ha en större chans att lyckas läsa av svärmodern rätt. Nu får hon försöka gå på rösten, eller använda face-time, som inte heller det är att jämföra med ett möte IRL.

Du beskriver säkert din känsla korrekt, när du skriver att...

"Du har attackerat mig gång på gång. Tillskrivit mig negativa egenskaper, använt härskartekniker och en allmänt nedlåtande ton."

Men din känsla av att vara kränkt är inte synonymt med att du har konkreta skäl att vara det. Jag tycker inte det i det här fallet. Jag har haft en saklig ton i mina inlägg, förutom mitt misstag att missa skriva "I så fall", som jag har talat om tidigare.

Vad består min attacker av förutom att jag har argumenterat för andra åsikter än dina? På vilket sätt har jag använt mig av härskartekniker? Vilken/vilka härskartekniker har jag använt mig av? På vilket sätt har jag använt mig av en "allmänt nedlåtande ton"?

Jag har inte i något inlägg gjort några övertramp på din person, t.ex. kallat dig för amatörpsykolog, sagt att du luras, spelar, använder härskartekniker, eller kallat dina inlägg en av de mest vettlösa på FL. Jag har diskuterat sakligt och resonerat med argument och diverse tankar.

Jag har t.o.m. bett om ursäkt för den felaktiga formulering som jag har haft. Jag har inte sett några ursäkter från dig för dina tydliga övertramp och renodlade verkliga personangrepp.

Hoppas att du kan ändra dig och visa upp ett trevligare bemötande en annan gång!