jrockyracoon skrev 2019-09-08 18:25:38 följande:
Intressanta tankar, du har.
Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.
Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.
Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.
I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.
Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"
I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.
Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.
Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.
Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.
Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.
Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.
Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.
Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.
Först en sak: I flera av dina inlägg har jag känslan av att du missar att TS och hennes blivande make redan har ett gemensamt barn och att svärmodern redan är farmor. Du skriver till exempel om ett hypotetiskt snenario om ett eller två år med "en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet". Du skriver barnet, inte barnen trots att det snart finns två barn.
Du verkar också vara ganska inne på att svärmor i och TS pågående graviditet känner att hon förlorar sin son och det bidrar också till att jag får känslan av att du missat att det redan finns ett gemensamt barn. Ett barn till med samma kvinna , som det är frågan om i det här fallet borde ju inte få svärmor att känna att hon förlorar sin son, ett barn till borde varken göra till eller från när det gäller den aspekten.
Jag håller absolut med om att en sådan mycket frostig men artig relation jag beskrev i mitt inlägg ibland är det bästa man kan få och att det ofta är betydligt bätte än att inte kunna vara i samma rum alls. Om inte annat så för tredje parts skull. Det kan betyda väldigt mycket för en person som fyller 70, eller går i pension, eller som konfirmerar sig, eller som gifter sig eller som tar studenten att två personer som bägge betyder mycket för hen kan vara med på samma tillställning trots att de tycker väldigt illa om varandra eller inte alls kommer överrens. Det jag menade var som sagt att en sådan artig, men mycket frostig relation inte kan kallas en god relation även om det är väldigt positivt att personerna kan vistas i samma rum.
När jag läser TS inlägg får jag intrycket av - men jag kan förstås ha fel- att även om hon är väldigt ledsen och upprörd så är det kanske inte så väldigt, väldigt viktigt för henne att ha en nära och innerlig relation till sin svärmor utan att det kanske räcker med att hon känner sig trygg och slipper oroa sig för att bli illa behandlad när hon tillsammans med resten av familjen åker de 120 milen och hälsa på henne några gånger om året.
Och det är isåfall, anser jag, en helt normal inställning till en svärmor som alltid bott 120 mil bort , som man kanske träffar några gånger om året och som man aldrig haft någon regelbunden egen telefonkontakt eller egen regelbunden kontakt överhuvudtaget med.
Om det är så kanske det egentigen skulle räcka med att TS antingen genom svärmor själv eller indirekt genom sin blivande man efter att han pratat med sin mamma blir förvissad om att svärmor aldrig mer kommer att utsätta TS för dylika påhopp igen?
Om det rört sig om en höggravid 20-åring och en 40-årig svärmor som bott fem minuter ifrån varandra och som tidigare varit väldigt goda vänner hade det kanske varit värt att lägga ned mycket tid och kraft på ett samtal av den typen du vill få till. Dels finns det ju betydligt mer att förlora i ett sådant fall , dels kommer personerna i mitt exempel ändå att springa på varandra regelbundet och dels kommer de rent statistiskt att ha ett band till varandra i många, många år till, även om förhållandet skulle spricka i och med barnen /barnbarnen.
I TS fall är ju omständigheterna helt annorlunda.