• Anonym (sätt gränse­r)
    Fri 6 Sep 2019 23:27
    4168 visningar
    192 svar
    192
    4168

    Konflikt med svärmor

    Mitt råd:Skriv antingen ett brev eller sms till din svärmor och förklara vänligt men bestämt att hon inte ska lägga sig i ert förhållande och att hon får hålla sina åsikter för sig själv i fortsättningen.

    Det är mycket bättre att  säga ifrån och sätta en gräns om sådant på ett tidigt stadium, innan det gått så långt att relationen till svärmor kanske inte går att reparera.

    Och om hon kan lägga sig i saker som inte angår henne  på det här sättet redan nu finns det risk att det kan bli ännu värre när det nya barnet kommer. Så sätt ned foten och sätt en gräns nu, för alla inblandades skull men allra mest för din egen.

  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sat 7 Sep 2019 16:49
    #65
    jrockyracoon skrev 2019-09-07 16:19:15 följande:
    Jag såg en tydlig motsägelse i ditt sätt att råda TS, och i ditt sätt att reagera på mitt inlägg.

    Jo, rent sakligt, så kan man visst svälja att en person har fått ett överdrivet och obalanserat utbrott under ett samtal i telefon. Jag tycker att mitt förslag om mellannamn hade varit ett strategiskt smart sätt att tillsammans med andra åtgärder försöka lösa konflikten om det hade varit möjligt och TS hade trivts med en sådan lösning. Att upprepade gånger svälja andras attacker är dock inget jag rekommenderar. I de fall när konflikterna blir återkommande behöver man försöka komma åt kärnan i konflikterna och gräva djupare, för att lösa dem. Man ska inte låta folk behandla en illa i alla situationer och hur länge som helst. Det kan i så fall skada ens egna värdighet.

    Jag har lärt mig här på familjeliv att fräsa ifrån när jag blir attackerad. Hade jag inte den förmågan, skulle jag nog ha slutat skriva här. Att ständigt ta emot förolämpningar från andra och bocka och hälsa är alltså något som jag inte rekommenderar alla att göra jämnt.

    Problemet med ditt råd till TS att ta det lugnt är att TS mår så dåligt av den här olösta konflikten att hon har skapat en tråd om hur hon ska göra. Hon tycks ha en god förmåga att komma överens med de flesta personer, men mår dåligt när farmodern inte tycker om henne. Ett enda telefonsamtal på 10 minuter har potential att lösa hennes dåliga mående. Det vore dumt att inte ta chansen att försöka få till en lösning på det sättet. Om det kunde vara värt att lägga till ett mellannamn till barnet för att öka chanserna till framgång hade varit TS beslut att överväga om den möjligheten hade funnits.

    Men det klart, om det inte är möjligt att lösa konflikten trots en öppenhet från TS och att hon gör det hon själv kan för att möta farmodern på halva vägen, då måste hon ju göra det du säger - lära sig att hantera deras fortfarande olösta konflikt. Men det kommer först i ett senare läge, anser jag.

    Det naturliga brukar vara att ge mannen ansvaret att prata med sin mor i många av denna typ av situationer, vilket du är inne på. Det är ju faktiskt mannen som har den närmaste kontakten med svärmodern. Men just i detta fall är det så tydligt att konflikten står mellan svärmodern och TS. Den har startat i ett samtal mellan enbart de båda, och mannen har inte varit direkt involverad. Risken med att ta in honom gör att han får agera språkrör mellan dem båda och det försämrar utsikterna för en rak kommunikation. Därtill riskerar att det att i onödan skapa fler nya konflikter, t.ex. mellan mannen och svärmodern eller TS och mannen. Det blir en värre gröt att reda ut efteråt i så fall. Man behöver vara försiktigt så att inte situationen urartar. Det bästa är en snabb och effektiv lösning på konflikten som inte renderar i fler sårande uttalanden mot någon.

    A och O i konfliktlösning är att de båda personerna som har en konflikt är dem som ska ha en rak kommunikation med varandra när konflikten ska rullas upp. Man kan förstås tänka sig att sonen skulle delta i ett sådant möte som medlare, men det är heller inte bra för han är inte neutral i den här konflikten. Man kan tänka sig att t.ex. svärfadern skulle kunna agera som medlare däremot, han tycks ha ett mer neutralt förhållningssätt gentemot båda parter.

    Jag har frågat dig såhär:
    "Du begär alltså av henne att hon ska strida på kniven med sin svärmor i detta läge?"
    Jag har alltså inte direkt påstått att du säger att hon ska strida på kniven utan jag har bara frågat dig det. Den frågan ställde jag efter att du hade varit starkt kritisk till mitt förslag att TS kunde vidta åtgärder i konflikthanteringen som kan få svärmodern att vända genom att låta henne bli gudmor eller stoppa in ett extra mellannamn.
    Jag har följt tråden utan att skriva så mycket i den och håller inte alls med om en del av dina tidigare råd.

    När själva grundproblemet är att svärmor lägger sig i saker hon inte har med att göra, som sitt vuxna barns förhållande blir det helt fel att som i inlägg 22 råda TS att säga att hon gärna lyssnar på det svärmor har att säga om det hon sa. Det är ju som att normalisera själva grundproblemet , att svärmor lägger sig i deras äktenskapliga konflikter. Det svärmor behöver få klart för sig är att hennes inblandning i sitt vuxna barns förhållande inte är önskvärd av TS.

    Att hurtfriskt säga konstruerade repliker som "han är fin den där sonen du födde" eller att krampaktigt försöka få till någon slags fnissig kvinnogemenskap om att vara gravid om man inte har det sättet att uttrycka sig eller den typen av telefonjargong med sin svärmor i vanliga fall tycker jag inte heller är något bra råd. Det blir bara krystat.

    Men jag måste säga att jag faktiskt håller med dig om att det är bättre att TS tar kontakt med sin svärmor än att mannen ska agera någon slags medlare. Det är ofta som upplagt för missförstånd när en tredje person  ska medla mellan två som har en konflikt.

    Även om mannen har en del av skulden i det hela eftersom det var han som berättade för sin mamma om födelsedagskonflikten så har han inget generellt ansvar för allt hans mamma gör och säger. Om man inte tycker att föräldrar har ansvar för vad deras vuxna barn gör kan man rimligtvis inte heller tycka att vuxna barn har ett ansvar för vad deras föräldrar gör. Hade svärmor betett sig illa på något sätt när hon varit på besök hos TS och hennes man kan jag köpa att det i första hand är mannen som borde konfrontera henne, men inte i det här fallet.

    Att som Louise föreslog få mannen att ringa upp sin mamma och mer eller mindre tvinga henne att be TS om ursäkt tycker jag inte alls är ett bra förslag. Hur mycket är en ursäkt värd om den är framtvingad av en tredje part? För mig skulle den inte vara värd ett ruttet lingon.
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sat 7 Sep 2019 22:47
    #76
    jrockyracoon skrev 2019-09-07 17:36:20 följande:
    Tack för din kommentar, känns skönt att kunna diskutera själva sakinnehållet i situationen.

    Jag tror att det finns en poäng i att låta svärmodern prata i ett öppet samtal där TS lyssnar och där de möts. Om man lyckas se det som att svärmodern är förtvivlad i sitt inre eftersom hon i sin värld har förlorat närheten till sin son och är rädd för förändringarna som nu kommer som slag efter slag i familjen, kan man kanske se hennes ilska och anklagelser i ett annat ljus. Då är det en desperat person som försöker slå mot det hot som hon upplever försöker rasera hennes värld. Ser man det så är det faktiskt TS som har överläget och inte hon. Även om svärmodern kan skälla ut TS kan hon inte göra mycket åt att TS har ett barn på väg som kommer knyta sambon ännu närmare henne, och ev. bort från svärmodern.

    Ur det perspektivet kan det vara fruktbart att TS bemöter henne lugnt och behärskat och lyssnande på det hon vill säga. Då förmedlar hon, som jag ser det, på en omedveten nivå ett budskap om att hon inte är farlig, inte kommer att rycka mannen ifrån henne och triggar inte heller ytterligare aggressivitet från svärmodern. Jag menar alltså att samtalets sakinnehåll inte alltid är det viktigaste i såna här situationer, utan mer vad det är man förmedlar i sina budskap omedvetet till varandra.

    Det är inte nödvändigtvis läge att börja gå in på självklarheter, att svärmodern inte har med deras privatliv att göra, eller att hon ska behärska sig och komma med ogrundade påståenden om TS. Det kan man pröva en annan gång, i så fall. Risken är att ju fler pekpinnar TS delar ut desto mer sluter sig svärmodern och desto större chans är det att konflikten kommer att låsa sig.

    Eftersom TS är den starka här, och svärmodern den svaga och desperate, ökar det sannolikheten att en skarp tillrättavisning från TS blir förödande för utgången. Det händer saker med oss när vi under lugna former blir lyssnade på och när det man har att säga accepteras av den andre parten. Det är i det mänskliga mötet som konflikterna kan lösas.

    TS ska inte vara hurtfrisk eller tillgjord och inte använda andras fraser som inte bottnar i henne själv. Men min poäng var att om samtalet skulle komma in på TS sambo, så kan hon på något sätt försöka visa att de egentligen har en stark beröringspunkt och gemenskap i att de båda älskar denna man, och de båda vill honom väl. Det behöver i så fall sägas med hennes egna ord, vid exakt rätt känslomässiga läge och på rätt sätt för att ha en chans att bidra med något. Antagligen kommer diskussionen väcka starka känslor hos farmodern, så det som kan uppfattas som en plattityd när vi pratar om det här, kan mycket väl mottas som en betryggande inbjudan att dela svärmoderns sorg, och också kanske antyda att TS förstår svärmoderns känslor kring sin "förlorade" son.

    Jag uppskattar att TS har sådana förmågor att hon skulle kunna klara av att läsa av när och hur, hon skulle kunna säga en sådan sak.

    Det är synd att de inte kan träffas i verkligheten, för då skulle TS sannolikt ha en större chans att lyckas läsa av svärmodern rätt. Nu får hon försöka gå på rösten, eller använda face-time, som inte heller det är att jämföra med ett möte IRL.
    Tack själv, jag anser också att man måste kunna diskutera sakinnehållet utan att gå till personangrepp. Jag tycker t.e.x att ditt förslag om att erbjuda svärmor att bli gudmor är märkligt eftersom en gudförälder traditionellt brukar tillhöra samma generation som föräldrarna. Traditionen med gudföräldrar har ju delvis sitt ursprung i att gudföräldrarna ska ta hand om barnet om föräldrarna dör och det är ju tack och lov ganska ovanligt att föräldrar överlever sina 40-åriga vuxna barn. Därför väljer man vanligtvis inte sina föräldrar till gudföräldrar. Men att jag tycker detta förslag är märkligt innebär inte att jag utgår från att du "är" en massa adjektiv.
    Det enda jag utgår fån att du "är" är någon som vill TS väl även om jag inte alls håller med om allt du skriver.

    Att jag delvis har helt andra infallsvinklar än du beror säkert till stor del på att jag har andra livserfarenheter och tolkar den information TS ger annorlunda än vad du kanske gör och det är ju egentligen inget konstigt. Jag uppfattar det tex som att  TS man flyttade långt ifrån sin mamma redan innan han och TS träffades. Om det var så var det ju egentligen då hon förlorade sin son, inte när han träffade en kvinna han bildade familj med. Därför har jag ganska svårt att köpa att hon känner att hon förlorat närheten till sin son först  nu, när han och TS väntar sitt andra gemensamma barn och att förändringarna kommer som slag efter slag , som du uttrycker det. Den största förändringen var väl ändå när sonen flyttade så långt bort från sin mamma och det var väl som sagt då "förlusten" ägde rum.

    Att jag resonerar så beror säkert till till stor del på att jag också lever med en man som flyttat omkring 100 mil från sina föräldrar. Det gjorde han dock redan tio år innan han och jag  träffades så hans mamma hade för länge sedan  bearbetat "förlusten" av sin vuxna  son när han och jag möttes och har nog aldig sett mig som någon som "tog ifrån henne" den vardagliga närheten till sin son. Den hade hon ändå aldrig återfått oavsett om hennes son levt som singel hela sitt liv eftersom han inte flyttat tillbaka i vilket fall som helst.

    Oavsett mina egna erfarenheter och oavsett de bakomliggande orsakerna till att någon beter sig som den gör  så anser jag hur som helst att det i många situationer är helt nödvändigt att påpeka sådant som är självklarheter för de flesta, som att en mamma inte ska lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Jag ser det till skillnad från dig  inte som att komma med "pekpinnar" utan som ett sätt att rädda en relation till i det här fallet en svärmor innan hat och ilska gentemot personen ifråga växt sig så starkt att relationen aldrig mer går att reparera.

    Jag har själv statistiskt sett levt omkring  halva mitt liv och när jag ser tillbaka på den halvan jag levt är det jag ångrar mest inte att jag sa ifrån på skarpen de gånger någon verkligen betett sig illa mot mig utan snarare att jag inte sa ifrån på ett tidigare stadium, för då hade många relationer som blev totalförstörda gått att reparera.

    Med detta menar jag inte att det har något egenvärde att vara otrevlig. Tvärtom, jag tycker att TS borde säga något i stil med "Jag uppskattar verkligen dig på många plan, men jag accepterar helt enkelt inte att du lägger dig i mitt och XX förhållande. Gör inte det i fortsättningen" till sin svärmor.
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sun 8 Sep 2019 14:06
    #83
    jrockyracoon skrev 2019-09-07 23:48:58 följande:
    Intressanta och tänkvärda ord och reflektioner du kommer med.

    Ja, du har rätt i att man brukade utse en gudmor i syfte att personen ska kunna överta vårdnaden av barnet ifall båda föräldrarna avlider i dess gamla betydelse. Då är det ju inte toppen om gudmor är både gammal och orkeslös när och om detta inträffar. Men det finns ju inget som hindrar att man utser vem som helst till gudmor. Det är förstås inte reglerat och inget särskilt händer om man bryter från traditionen.

    Man kan ju också hitta på en ny titel, gudfarmor, om man vill och fråga TS svärmor om hon vill bli gudfarmor.

    I ett av TS inlägg skrev hon nedanstående:
    Anonym (Ledsen) skrev 2019-09-06 14:30:32 följande:
    Jag känner samma sak, vad är de för fel. Innan min sambo träffade mig hade han inga längre förhållanden, max två år. Då var han alltid hemma hos mamma vid semestrar, högtider etc. Jag kanske hittar på detta för att få en förklaring men jag tror nu att hon är avundsjuk på mig för att han inte finns i hennes liv på samma sätt. .
    Jag tog fasta på det som TS trodde när jag målade upp scenariot och grundproblematiken i svärmoderns utbrott på TS.

    Det är ju svårt förstås att veta mer exakt vad som triggar svärmodern i situationen. Men TS skriver ju också i trådstarten att hon tycker att svärmodern har blivit en "helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om". Så det verkar som om något har hänt ganska plötsligt som fått svärmodern att börja koka av ilska.

    Vi kan inte veta, utan bara gissa utifrån sannolika scenarion. Vi vet ju samtidigt att TS är gravid, och att det kan spela roll. Eller också så handlar det om sambons sätt att uttrycka sig som gjort svärmodern ilsken. Man kan ju även misstänka att sambon har sagt ett antal negativa saker till svärmodern i samband med att han inte fick fira TS och som han inte vill berätta om och stå för, vilket sedan har resulterat i svärmoderns ilska.

    Jag kan känna igen mig i dina kloka tankar om att sätta stopp i tid, och att inte låta tiden gå och vägra acceptera att någon gör våld på ens känslor innan ett hat som omöjliggör kontakt infinner sig.

    Det där är ju också funderingar som man behöver ha med sig när man märker att en relation med en annan person inte fungerar. Hur vill jag att det ska vara? Var går min gräns?

    I den omedelbara konfliktsituationen är det dock sällan klokt att ta upp tankar om förändring och krav. Det brukar ofta leda till att personen hamnar i försvar. Bättre att ta upp sådana här långsiktiga krav när båda är på bra humör och allt är frid och fröjd. Och även då göra det på ett ödmjukt sätt där man mer pratar om sina egna behov än vad man vill att den andre ska förändra.

    I en sådan här akut konflikt som TS har hamnat i där hon har gått från att ha en god och fungerande relation med svärmodern till ett riktigt sammanbrott tänker jag att hon kan vänta med att komma med krav med kraftiga förändringar. Deras relation har ju varit bra tidigare, så det hon vill är väl antagligen att lösa konflikten och återställa relationen som den var förut.

    Det viktiga är att hon och svärmodern tar det viktiga samtalet om situationen. Är svärmodern någorlunda normal så kommer det samtalet kanske flyta på bra, nästan oavsett hur TS agerar. Jag kan tänka mig ett scenario där  hon också mår dåligt av situationen och vill försöka ställa tillbaka och ångrar sina uttalanden.

    Men i det fall hennes ilska ligger kvar och hon inte har någon ånger utan nästan är i samma ilskna tillstånd som förut, så blir det för TS som att kliva fram bland minfältet i den här diskussionen. Visst kan hon vara stentuff, men vill hon verkligen ta risken att konflikten blir värre. Visst kan det vara klokt att vara tuff om hon har belägg från andra konflikter med svärmodern som hon kanske fått av sambon, att denne behöver tas med hårda nypor. Då kan det vara en möjlig strategi. Men i brist på sådan kunskap så tycker jag att TS ska gå över minfältet med minimal skada.

    Vill hon senare prata om svärmoderns påhopp, och berätta att hon inte tycker det är acceptabelt, så går det ju utmärkt. Men jag skulle inte ta det i just det känsliga läget när hon har ett syfte att komma i samklang med varandra igen.

    Lösa problem gör man bäst när man har en god relation och litar på varandra fullt ut. Är relationen sämre får man ta det försiktigare.

    Sen hävdar inte jag att TS inte ska stå på sig om fakta och vad det var som hände, etc. Om t.ex. en sakdiskussion uppstår där svärmodern hävdar att mannen får göra allt hemma, ska hon lugnt och sakligt bemöta den kritiken. Men jag ser inte det som att hon behöver ta fram pekpinnarna just i den känsliga situationen. Men jag kan ju förstås resonera galet. Jag är ingen konfliktlösningsteoretiker.
    Tack för ditt svar: Men angående ditt sista stycke: Om svärmodern i ett nytt samtal skulle hävda att mannen får göra allt hemma och TS lugnt och sakligt bemöter den kritiken så normaliserar hon ju just att svärmodern lägger sig i saker som hon inte har med att göra. Det är överhuvudtaget inte svärmoderns sak vem som gör vad hemma hos hennes vuxna son och om hon i ett nytt samtal fortfarande inte fattar denns självklara sak så är det absolut dummaste man kan göra att börja prata med henne om vem som gör vad. Om du envisas med att kalla all konstruktiv kritik för "pekpinnar" och menar att dessa "pekpinnar" bara förvärrar situationen så kan man i ett sådant samtal istället för att säga "Det angår inte dig vem som gör vad hemma hos oss" använda sig av en något mjukare formulering som "Jag tänker inte diskutera vår fördelning av hushållsarbetet med dig och speciellt inte över telefon".

    Det finns som jag ser det ingen som helst anledning  till att TS i ett nytt samtal med svärmodern överhuvudtaget ska prata med henne om vem som gör vad hemma hos dem.
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sun 8 Sep 2019 15:23
    #88
    Rudbeckius skrev 2019-09-08 14:55:10 följande:
    Låt den arga personen prata ut. Bäst är om det sker öga mot öga, i andra hand i telefon, absolut inte per sms.

    Jag har märkt att i min vardag har det varit klokt att låta mer eller mindre balanserade närstående tala ut, gräla, ofta i förvirrade långa monologer i affekt - det har varit viktigt för att få dem att komma igenom alla sina starka känslor. De har ibland kommit igenom sitt drama och lugnat ner sig och kunnat resonera till sist. Man måste hålla sig lugn själv och bekräfta dem med positiva ord utan att fjäska. Då blir samtalen ju stärkande för sammanhållningen. Att slänga på luren från min sida hade bara gett dem ännu mer tankar om att jag är dum...

    Inte sällan slänger sådana personer på luren själva. De står liksom inte ur och kan inte hantera sina känslor. De kanske plötsligt skäms.

    Bäst är att vara öppen, vänlig och resonerande om hur man respektfull kan lösa detta tillsammans.

    Googla på hur man hanterar besvärliga människor. Mängden människor med svårigheter avseende inre kompass, tålamod och möjlighet till krishantering minskar.

    Antalet vuxna som beter sig som drastiska tonåringar ökar, vi ser det nog t o m här på FL. Vi behöver vara rädda om varandra inom familj, vänkrets och kärlek. Så många närstående råkar vi inte ut för i livet.
    Men nu handlar det inte bara om vad som är viktigt för den som skriker  långa monologer och vad han eller hon mår bra av.

    Det handlar minst lika mycket om vad som är viktigt för den som lyssnar på de långa monologerna och vad han eller hon mår bra av.

    I synnerhet om den som lyssnar är en höggravid 40-åring, vilket i sig är ett riskabelt hälsotillstånd.
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sun 8 Sep 2019 16:23
    #92
    jrockyracoon skrev 2019-09-08 15:31:07 följande:
    Ja, vi skiljer oss på den här punkten möjligen.

    Jag tycker det är naturligt och till och med bra att vänner, släktingar och bekanta månar om varandra och påpekar orättvisor när en person behandlas på ett uppenbarligen felaktigt sätt.

    Om det t.ex. vore sant att TS behandlade TS man fruktansvärt genom att t.ex. tvinga honom att skura och städa huset, göra hushållssysslor, slita i trädgården,  etc. samtidigt som TS satt i en solstol och njöt av en cola och det hände inte enbart när TS var gravid utan under t.ex. 10 års tid, så skulle hon verkligen ha anledning att lägga sig i, enligt min mening. Eller om hon hade misstankar om att TS man blev misshandlad av TS. Eller om hon hade misstankar om att mannen misshandlade TS, etc...

    Men att skälla ut någon är ju inte rätt sätt. Man kan ju säga: "Jag tycker det är fel att du sitter i en solstol och dricker cola, och att din man varje dag får slita." Då kanske man får svaret att: "Åh, det där är en överenskommelse vi har gjort, det är något vi båda trivs med..." Jaha, då vet man det.

    Om vi inte vågar blåsa i varningspipan när vi ser tecken på att våra nära och kära är i riskzonen för att bli utnyttjade eller psykiskt eller fysiskt misshandlade, då har vi tagit rätten att låta andra vara ifred ett steg för långt.

    Därmed inte sagt att svärmodern på något sätt har rätt att lägga sig i deras arbetsfördelning eller liknande. Men om hon blir allvarligt orolig för att TS psykiskt eller fysiskt utnyttjar och misshandlar hennes man, då är det rimligt att hon uttrycker sin oro.

    När man har ett konfliktsamtal med syfte att hitta en snabb och smidig lösning på konflikten anser jag att det ibland kan vara onödigt att gå in på den andres rätt att blanda sig i. Det bidrar kanske inte till samtalets syfte att gå in på den rättigheten, oavsett hur giltigt det argumentet kan tänkas vara. Att lösa konflikten är det som ska ligga i fokus. Om det kan hjälpa svärmodern att bli lugnare i sinnet, genom att visa henne att hennes oro för sonen är helt obefogad genom en kort saklig argumentation - tycker jag det är fullt rimligt att göra det.Men om det leder till mer obefogade anklagelser och utbrott, kan det också vara bra att försöka klargöra vad som är parets rätt att själva bestämma över och vilka delar, om några, som är rimliga att svärmodern kan få ha synpunkter på.

    Det som avgör hur mycket man kan ta ut svängarna, d.v.s. hur provocerande man kan vara mot den andre genom att säga saker som kan misstänkas accelerera konflikten är olika från situation till situation. Om svärmodern är ångerfull och lugn under samtalet kan TS i större utsträckning definiera var hennes gränser går. Om svärmodern är lynnig, svår att ha att göra med och tydligt känslostyrd - är det strategiskt smart att vänta med de mer potentiellt provocerande delarna till ett annat samtal, om det fortfarande behövs då.

    Jag ser på konfliktsamtal lite som med självmord. Förhindrar man ett självmord, kan det många gånger leda till en positiv utveckling och ett långt lyckligt liv. Vad säger man till den som står på bron och är beredd att hoppa? Säger man att såhär kan man inte göra, att man ska anmäla honom till polisen eftersom det är olagligt att ta självmord från den här bron?  Nej, man passar sig antagligen noga för att sätta gränser eller säga fel ord i den situationen. Varje ord man säger väger man på guldvåg för man vet att minsta felsägning kan få stora negativa konsekvenser för personens liv. Man kan alltså offra både sin egen ev. önskan att vilja påminna om regler, ens egna känslor, ens vrede, tid och kraft för att förhindra ett självmord - den relativt lilla insatsen kan ge stor utdelning. Samma sak med en konflikt med en person. Löser man en konflikt med till exempel en svärmoder som är lite på avstånd, kan detta leda till en livslång konfliktfri närvaro. Genom att hålla tillbaka sin känsla av kränkthet, ilska och lust att rikta hårda anklagelser tillbaka kan man ibland med relativt enkla medel stoppa något som annars hade blivit en jobbig mardröm.

    Det där att hålla gränser är viktigt. Men varför inte ta upp det med personen senare, när relationen har läkt och när läget inte är lika känsligt? Om det ens behövs att ta upp då, för i och med den goda relationen som uppstått kanske svärmoderns gränslöshet har försvunnit helt.

    Samtidigt, om det är viktigare att markera ens gränser än att lösa konflikten, kan man agera på ett annat sätt. Allt handlar om vilket syfte man har med samtalet, och vad man är beredd att offra för att få det man vill ha.
    Jag skulle resonera precis likadant som du när det gäller självmord men jag tycker inte att ett sådant oerhört drastiskt exempel som att en person står på en bro på väg att hoppa på minsta sätt går att likställa med en konflikt av den här typen.

    När det gäller misshandel tycker jag att det är en av få situationer  då en förälder har rätt att lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Allvarligt missbruk hos det vuxna barnets partner  kan också vara en sådan situation, i synnerhet om det är barn inblandade men inget av dessa exempel är ju applicerbara på den situation tråden handlar om.

    Jag reagerar starkt  på att du kallar det att "provocera" att säga helt självklara saker som att om svärmor en ANDRA gång skulle vilja ta upp parets arbetsfördelning med TS vänligt men bestämt säga att man inte vill diskutera sin arbetsfördelning med henne och speciellt inte över telefon. Det är ett väldigt magstarkt ord du använder i sammanhanget. Om du reflekterar ett tag kanske du inser att det kan uppfattas som just väldigt provocerande av dig att använda ordet provocera i just det här sammanhanget.

    Du verkar inne på att det kan bli en god relation med svärmodern framöver om TS håller tillbaka sina känslor av kränkthet och ilska.

    Vad är då en god relation? Är det en god relation om det på ytan går lugnt och konfliktfritt till de  gånger de träffas men om TS genom att hålla de starka känslorna inom sig  och dessutom "går henne till mötes" genom att gå med på att diskutera något svärmodern inte har ett dyft med att göra börjar avsky tanten mer och mer ? Inte är det så jag skulle definiera "en god relation".

    Som jag nämnt tidigare i vår diskussion så påverkas alla som engagerar sig i en diskussion mer eller mindre av sina egna livserfareneter , så även jag.

    Jag ar aldrig haft just några egna svärmorsproblem , men däremot flera exempel i min släkt och i min respektives släkt på personer som åtminstone periodvis förållit sig så som du tycker att TS borde göra till sin svärmor till någon släkting.

    Inte skulle jag beskriva det som att det var frågan om "goda relationer" om jag inte skulle använda uttrycket i uppenbart ironiskt syfte. Snarare skulle jag beskriva det som att "X och Y står till nöds ut med varandras närvaro vid släktsammankomster" eller "Z har hittat en strategi att hantera det bistra faktum att så länge Å lever måste hen träffa denne med jämna mellanrum".
  • Anonym (sätt gränse­r)
    Sun 8 Sep 2019 20:02
    #97
    jrockyracoon skrev 2019-09-08 18:25:38 följande:
    Intressanta tankar, du har.

    Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.

    Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.

    Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.

    I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.

    Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"

    I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.

    Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.

    Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.

    Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.

    Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.

    Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.

    Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.

    Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.
    Först en sak: I flera av dina inlägg har jag känslan av att du missar att TS och hennes blivande make redan har ett gemensamt barn och att svärmodern redan är farmor. Du skriver till exempel om ett hypotetiskt snenario om ett eller två år med "en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet". Du skriver barnet, inte barnen  trots att det snart finns två barn.

    Du verkar också vara ganska inne på att svärmor i och TS pågående graviditet känner att hon förlorar sin son och det bidrar också till att jag får känslan av att du missat att det redan finns ett gemensamt barn. Ett barn till med samma kvinna , som det är frågan om i det här fallet borde ju inte få svärmor  att känna att hon förlorar sin son, ett barn till borde varken göra till eller från när det gäller den aspekten.

    Jag håller absolut med om att en sådan mycket frostig men artig  relation jag beskrev i mitt inlägg ibland är det bästa man kan få och att det ofta är betydligt bätte än att inte kunna vara i samma rum alls. Om inte annat så för tredje parts skull. Det kan betyda väldigt mycket för en person som fyller 70, eller går i pension, eller som konfirmerar sig, eller som gifter sig eller som tar studenten att två personer som bägge betyder mycket för hen kan vara med på samma tillställning trots att de tycker väldigt illa om varandra eller inte alls kommer överrens. Det jag menade var som sagt att en sådan artig, men mycket frostig relation inte kan kallas en god relation även om det är väldigt positivt att personerna kan vistas i samma rum.

    När jag läser TS inlägg får jag intrycket av - men jag kan förstås ha fel- att även om hon  är väldigt ledsen och upprörd så är det kanske inte så väldigt, väldigt viktigt för henne att ha en nära och innerlig relation till sin svärmor utan att det kanske räcker med att hon känner sig trygg och slipper oroa sig för att bli illa behandlad när hon  tillsammans med resten av  familjen åker de 120 milen och hälsa på henne några gånger om året.

    Och det är isåfall, anser jag,  en helt normal inställning till en svärmor som alltid bott 120 mil bort , som man kanske träffar några gånger om året och som man aldrig haft någon regelbunden egen telefonkontakt eller egen regelbunden kontakt överhuvudtaget med.

    Om det är så kanske det egentigen skulle räcka med att TS antingen genom svärmor själv eller indirekt genom sin blivande man efter att han pratat med sin mamma blir förvissad om att svärmor aldrig mer kommer att utsätta TS för dylika påhopp igen?

    Om det rört sig om en höggravid 20-åring  och en 40-årig svärmor som bott fem minuter ifrån varandra och som tidigare varit väldigt goda vänner hade det kanske varit värt att lägga ned mycket tid och kraft på ett samtal av den typen du vill få till. Dels finns det ju betydligt mer att förlora i ett sådant fall , dels kommer personerna i mitt exempel ändå att springa på varandra regelbundet och dels kommer de rent statistiskt att ha ett band till varandra i många, många år till, även om förhållandet skulle spricka i och med barnen /barnbarnen.

    I TS fall är ju omständigheterna helt annorlunda.
Svar på tråden Konflikt med svärmor