Konflikt med svärmor

Hur tänker ni? Är jag överkänslig för att jag är gravid?  Borde jag ta till mig hennes ?feedback? för att bli  en bättre människa och acceptera att bli utskälld.

Det obehagliga är att jag trott att vi haft en bra relation. Jag uppfattade precis som du att hon helt enkelt inte gillar mig. Min sambo är helt chockad för han säger att han aldrig sagt onda ord om mig till henne. Det stämmer för hon sa på telefon "XX behöver inte säga något till mig för jag ser på honom att vad han känner". 

Vi har det faktiskt väldigt bra och som jag tidigare skrev friade han till mig i augusti. Han sa då att jag gjorde honom lyckligare och lyckligare för varje dag. Med lite eftertanke så har hon aldrig gratulerat till det. Inte heller när jag blev gravid. 

Det är svårt att tvinga någon att tycka om en. Jag har alltid försökt vara mitt bästa jag när vi hälsar på henne. Jag får helt enkelt vänta på att hon hör av sig igen. Min sambo är nämligen jätteledsen och besviken på henne och ska dit och prata med henne i veckan. Han förstår att hon förstört mycket och att hon är den enda som kan rätta till detta nu. Jag har ont överallt, sover dåligt pga. min stora mage etc. så jag hoppas jag lyckas att inte börja gråta om hon kontaktar mig.

Det du säger tycker jag är korrekt i den meningen att svärmodern har gått långt över gränserna avseende hennes rätt att lägga sig i TS och sambons privatliv.

Jag anser att TS inte BEHÖVER försvara sig och sina beslut om sambon. Hon har inte den skyldigheten alls.

Men eftersom jag tror att det mest sannolika beteendet  som löser konflikten är att reda ut ev. missförstånd och att åtminstone till en början visa en ödmjuk inställning till svärmoderns oberättigade känslor - är mitt råd detta.

Men det är absolut TS egna val och hon kan reagera precis som hon själv önskar.

Anser man det vara av större värde att inte diskutera sitt privatliv och att markera för svärmodern att hon har gått över gränsen än att lösa den akuta konflikten, då ska man givetvis välja en annan väg än den jag föreslagit.

Om svärmodern fortsätter trampa på TS och sambons gränser är det kanske dags att ändra strategi. Då kan det vara läge att kommunicera sin vilja om hur relationen ska se ut och prata om var gränserna går för svärmoderns inblandning. Det kan man i så fall göra på ett så ödmjukt sätt som möjligt för att inte trigga att svärmoderns känslor av kränkthet lägger ett lock på möjligheterna till en positiv utgång av konflikten.

Det du säger tycker jag är korrekt i den meningen att svärmodern har gått långt över gränserna avseende hennes rätt att lägga sig i TS och sambons privatliv.

Jag anser att TS inte BEHÖVER försvara sig och sina beslut om sambon. Hon har inte den skyldigheten alls.

Men eftersom jag tror att det mest sannolika beteendet  som löser konflikten är att reda ut ev. missförstånd och att åtminstone till en början visa en ödmjuk inställning till svärmoderns oberättigade känslor - är mitt råd detta.

Men det är absolut TS egna val och hon kan reagera precis som hon själv önskar.

Anser man det vara av större värde att inte diskutera sitt privatliv och att markera för svärmodern att hon har gått över gränsen än att lösa den akuta konflikten, då ska man givetvis välja en annan väg än den jag föreslagit.

Om svärmodern fortsätter trampa på TS och sambons gränser är det kanske dags att ändra strategi. Då kan det vara läge att kommunicera sin vilja om hur relationen ska se ut och prata om var gränserna går för svärmoderns inblandning. Det kan man i så fall göra på ett så ödmjukt sätt som möjligt för att inte trigga att svärmoderns känslor av kränkthet lägger ett lock på möjligheterna till en positiv utgång av konflikten.

Börjar man gå den vägen så är det stor chans att konflikten ebbar bort. Det är svårt att upprätthålla en konflikt med någon som visar uppskattning, ärlighet och ödmjukhet i direkt kommunikation.

Din hållning, att sonen försöker medla i konflikten, är en sämre lösning eftersom han är en part i målet, om man nu kan uttrycka sig så. Konflikten kan lätt börja inbegripa flera person och växa sig onödigt stor ju fler personer som blandas in i den. Dessutom så löser man konflikter bäst genom att låta de personer som äger konflikten lösa dem. Jag anser att det endast är svärmodern och TS som äger konflikten.

Den enda TS kan kontrollera är sig själv. Om hon senare behöver sätta tydliga gränser, så är det bara en person hon behöver övertala för att ta det steget, och det är henne själv. Det behöver inte vara särskilt svårt.

Just eftersom hon är höggravid är det viktigt att hon tar tag i konflikten och löser den snabbt med effektivaste möjliga metod.

Jag kan inte förstå hur du menar när du säger att TS inte äger konflikten. Det har inte med att göra om hon inte är upphov till den, hon är ändå i den givetvis.

En interpersonell konflikt uppstår i ett möte mellan två eller fler personer. Om jag kallar dig något fult, och du går iväg utan ett ord, så undviker du kanske att lösa konflikten, men den finns ändå där och du är fortfarande ägare av den.

Jo, du har fel när du säger att det inte brukar hjälpa att vara ödmjuk, enligt min mening. Mycket fel. Det hjälper väldigt mycket att vara ödmjuk i konflikter. Det som inte hjälper i konflikter är att försöka övertrumfa den andre med bättre vetande. Ingen önskar bli tillrättavisad och skriven på näsan med hur man ska uppträda. Inte ens när de är lugna och sansade. Ännu mindre när deras reptilhjärna styr och adrenalinet flödar.

Vi vet inte exakt vad sambon har sagt till svärmodern och det är därför svårt att säga säkert att han har gjort fel, enligt min mening. Jag anser inte det är fel att tala om problem i sin relation med t.ex. sin bästa vän, eller sin förälder om man vill ha råd eller bara behöver få ur sig något så länge som partnern inte har förbjudit en att prata om såna saker. Däremot håller jag med dig om att en möjlig lösning för framtiden kan vara att sambon enbart talar positivt om TS för att förebygga att  sådana här konflikter uppstår igen. Men det löser inte den aktuella konflikten.

Hej Nichka, jag är ledsen om jag inte svarat på dina inlägg. Jag uppskattar verkligen dem och är glad åt flera olika synvinklar. Just nu fajtas jag mellan förnuft och känsla. Jag känner en sak, skulle vilja stänga ut henne ur mitt liv och aldrig mer ha med henne att göra. Tyvärr fungerar det inte då det är farmor till mina barn och min sambos mamma som han verkligen älskar väldigt mycket. Flera av inläggen uppfattade jag vara en konversation mellan dig och  jrockeyraccon så därför skrev jag inget där, men jag har läst allt du skrivit och håller med er båda på många punkter. Som du trodde visade det sig idag att min sambo faktiskt har pratat om mig till sin mamma vilket jag varken trott eller något han erkänt tidigare. Exakt vad han sagt vet jag inte men det har varit i samband med att vi tjafsat. Alla par tjafsar och speciellt när man har småbarn, är gravid och bygger samtidigt. Trötthet och graviditet gör i alla fall mig mycket mer känslig än i vanliga fall. Detta har hon fått höra av min sambo. Han skämdes att han pratat med henne om det, då han aldrig trodde att hon skulle använda det mot mig. Han sa också att hon måste förstå att jag är gravid och extra känslig, så det kanske inte är så konstigt att jag har nära till mina känslor då. 

Han ville inte berätta mycket om vad hon sagt för det ville hon tydligen säga själv till mig. Inväntar nu ett samtal och hoppas jag är stark nog att inte visa känslor utan bara vara saklig. Återkommer efter samtal med svärmor. 

Massor med tack till dig med <3

En konflikt är en konflikt. Om du väljer att låtsats som den inte finns försvinner den inte för det.

Du har rätt i att det kan vara nödvändigt att vara försiktig med vilka personer man delar sina innersta tankar. Om man gång på gång blir sviken av en person ska man kanske sluta delge denna person information som den använder för att attackera en med vid ett senare tillfälle.

Men det är en annan typ av situation. Svärmodern har visserligen uppträtt med viss irritation tidigare men hon har inte varit lika bångstyrig och öppet föraktfull tidigare. Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att relationen kan återupprättas och växa sig stark om de kan hitta en väg förbi den här händelsen. Det är mycket som står på spel. Att vräka ur sig sina negativa känslor är därför inget bra sätt att hantera situationen. Att skicka anklagelser tillbaka eller gå in i detaljerade diskussioner om vem som har gjort fel är inte heller en konstruktiv lösning. Inte att prata om gränser.

Eftersom det är så lätt att hamna i en återvändsgränd när man diskuterar skuldfrågan bör fokus ligga mer på framtiden. Hur vill vi att vår relation ska fungera för att vi båda ska må bra? Hur ska vi ta upp saker med varandra? Hur kan

Det är ingen, förutom svärmodern, som har lastat TS för någon del av konflikten, så den delen av diskussionen är irrelevant.

Det är intressant att du tycker att svärmodern inte ska känna ansvar för relationen med TS. Hennes syn är antagligen att TS har flippat ur som har utnyttjat hennes son utifrån hennes kunskapsläge och perspektiv. Enligt dig ska hon då inte känna ansvar, följaktligen. Det är ett konstigt sätt att se på saken.

Därutöver så är din synpunkt att göra ingenting ofta en riktigt usel strategi i mitt tycke. Det är oftast den konflikträddes lösning och bygger på en förhoppning att den andre väljer att agera och ta initiativ till lösning. Men vad händer om denne tänker likadant? Då kanske man går omkring och är sura på varandra i tid och evighet kanske enbart på grund av ett löjligt missförstånd som kunnat löst sig på fem minuter bara man hade pratat. 

Om det är en person man sannolikt aldrig kommer träffa igen, kan jag tycka att en sådan strategi är gångbar. Men de stora konflikterna uppstår ju ofta som bekant med t.ex. nära familjemedlemmar, släkt eller grannar och då kommer långvariga konflikter kunna allvarligt påverka de inblandade personernas liv och hälsa på ett olyckligt sätt.

Det finns många exempel på t.ex. grannar som har kommit i luven på varandra på grund av en relativt obetydlig sak, som lett till en konflikt som därefter har accelererat bortom all kontroll. Ibland finner en av parterna det nödvändigt att flytta för att undkomma de negativa sideffekter en sådan konflikt kan få. Såna här saker tar nämligen väldigt mycket energi ifrån en, och kan pågå i tiotals år. Konflikten med svärmodern har redan kostat TS mycket energi, det tycker jag framgår tydligt mellan raderna i det hon skriver. Och den har ändå bara pågått i några dagar.

För egen del tycker jag livet är alldeles för kort för att spendera så stor tid på konflikter. Det är relativt enkelt att slippa sådana långvariga konflikter, helt enkelt genom att kväsa dem innan de uppkommer eller så snabbt de blossar upp. Men man får då inte vara konflikträdd - utan ta tag i situationerna. Gör man det på ett bra sätt får man ofta till och med en bättre relation än man hade innan med personen.

En konflikt är som en eld, utifrån många aspekter. Oavsett vem som startat den kan den orsaka stor skada och bör stoppas i ett tidigt skede. Om man tittar ut genom fönstret och ser hur vedbon brinner är det antagligen inte särskilt genomtänkt att bara sucka och laga lite te i förhoppning att elden ska självdö eller att den som tänt på den ska komma rusande till undsättning. Man tittar ut igen över tekoppen genom fönstret och ser hur elden fått större fäste. Men kommer inte Olsson och släcker min vedbod snart?

Så vad gör man istället? Man förbereder och förebygger för en brand, långt innan den sker. När den inträffar ingriper man omedelbart och vidtar lämpliga åtgärder. Om alla människor hade lärt sig att agera likadant när det gäller konflikter skulle vi leva i en betydligt mer bekymmersfri tillvaro med färre krig, färre skilsmässor, bättre relationer, bättre samarbete och mer lycka åt fler. Alla skulle tjäna på ett sådant agerande!

Oj, vad jag skulle vilja träffa era alla. Ni är så bra och har så bra input till mig. Han är verkligen den bästa (enligt mig), kanske lite självupptagen ibland där han missar att uppvakta mig och såna saker. Han har däremot ett hjärta av guld och har inte problem att säga förlåt, inse sina fel och vilja bättra sig. Jag brukar säga till svärmor att hon gjort ett fantastiskt jobb med honom och att jag önskar att mina söner ska bli lika trygga, snälla och godhjärtade som han är. Deras mamma-son relation är lite utöver det vanliga vilket gör mig superstressad över att hon verkar vilja förstöra. Min sambo säger dock att jag inte har något att oroa mig över, han säger att jag ska lita på honom att han inte alls har några tankar på att lämna mig. Han friade för mindre än en månad sen vilket han tycker borde säga allt, och visst gör det mycket. Ändå skräms jag av henne och att hon vill skapa konflikt. 

Puh jag önskar verkligen jag behåller lugnet när hon ringer och inte börjar gråta så jag kan vara sådär saklig och snäll. Hon har trotts allt ljugit om flera saker och hittat på. Vill egentligen bara säga dumma saker men jag måste vara stark nog att vara sansad... Hon ringde aldrig igår så vi får se om det blir i kväll. 

Kram på er

Var påstår jag att du säger saker som du aldrig har sagt? Du skrev i ditt inlägg: "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur." Det påståendet måste ju även då gälla svärmodern. Skriver någon "man" så brukar det påståendet vara tillämpbart på vem som helst, även svärmödrar.

Jag har inte anklagat dig för att vara konflikträdd, men ditt råd var ett sådant som ofta konflikträdda använder sig av.

Jag respekterar även din åsikt, så där har vi en fin utgångspunkt i att vi kan mötas i direkt kommunikation och prata om den ev. konflikten utan att den behöver övergå i destruktivitet och obefogade anklagelser.

Rent logiskt fallerar du, om du både hävdar att svärmor inte ska känna ansvar för relationen och att "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur."

Du vet inte vad svärmodern lägger i beteckningen "flippar ur". Hon tycker som sagt säkert att TS har flippat ut som inte behandlar sin man på ett respektfullt sätt.

Du får ändra ditt uttalande till: "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som jag anser flippar ut":

Det verkar ju vara det du menar. Det blir dock ganska omständligt att alla ska fråga dig först vad du tycker innan de kan dra slutsatsen om de kan gå runt och känna ansvar för en relation eller ej.

Det är lätt att polemisera och tro att en vilja att lösa en konflikt, är samma sak som att inte förstå vem som har ansvar för vad. Svärmodern har ett ansvar att bemöta sin omgivning med respekt. Detta ansvar har hon brustit i. Det kan man både inse och tycka, samtidigt som man försöker lösa konflikten med verktyg som gör att man lyckas med största möjliga sannolikhet.

Det här kan man även överföra på andra aspekter av livet. Vill man lyckas med något, kanske man behöver tänka i mer ovana och andra banor, och därefter agera på ett annat och ovant sätt än den allmänna meningen. Vill du bli bra på att spela musik, kanske du behöver sträva mot ett arbete med låg lön och lite krav på engagemang för att kunna öva mycket på din fritid. Tvärtom mot den allmänna bilden att man ska försöka skaffa sig ett så bra jobb som möjligt och att man ska vara engagerad i sitt jobb. Bara för att ta ett exempel i en annan kontext.

Hej alla som stöttat mig den här veckan. 

Nu har svärmor ringt efter samtal med min sambo. Vi pratade i nästan en halvtimme och hela samtalet gick ut på att hon bad om ursäkt för allt hon sagt. Ingenting av det hon sagt ville hon längre stå bakom. Hon bad om ursäkt för allt hon sagt, varenda sak. Allt ifrån att jag inte gör något hemma till att jag kör med min sambo. Hon erkände att hon inte visste något om hur vi har det och att det var antaganden. 

Orsaken till hennes utbrott var enligt henne att hon fått obehagliga och tråkiga minnen från sin egen graviditet då hon var gravid med min sambo. Hon valde då (hon var i 6-7 månaden) att separera från svärfar efter många år tillsammans och inom kort två barn ihop. Hon orkade då inte med mer bråk och hans temperamentsfulla sätt. När hon fick veta att jag inte kommit hem på kvällen på min födelsedag utan istället valt att gå ut med min kompis så brast allt för henne och alla tråkiga minnen kom tillbaka. Hon applicerade då hela registret av missnöje över svärfar på mig. Att jag tycker så mycket om svärfar var också jobbigt för henne. Hur kan jag gilla honom, han som enligt henne, är så elak. Därför ljög hon om vad han sagt. 

Hennes förklaring till att hon aldrig sagt ett enda snällt ord till mig, aldrig frågat hur jag mår eller gratulerat till förlovning och graviditeter var att hon aldrig fått några uppmuntrande ord hemifrån eller fysisk kärlek. Detta beklagade jag dock och sa att hennes son däremot är väldigt bra på att vara kärleksfull och det är så vi kommer att uppfostra pojkarna. 

Jag tackade henne massor för att hon ringde och accepterade såklart hennes ursäkter.  Så... nu är det bara att gå vidare. Försöka förstå varandra och tycka om varandra trots våra olikheter. 

Återigen, tack alla för stöttningen <3

Ofta handlar det dessutom om en reaktion på något helt annat som först måste rätta upp sig för att personen öht ska vara talbar..

Du har sagt:
"Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur."

Vad innebär detta uttalande, anser du? Vilken betydelse har ordet "man", enligt dig? I det svenska språket refererar det till "vem som helst" eller alla. Det inkluderar alltså svärmodern.

Alltså betyder det att du anser att t.ex. jag eller svärmodern eller vem som helst inte kan gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ut.

I dina fantasier kan du ju säkert inbilla dig att dina åsikter och ord, har en annan betydelse, men i verkligheten fallerar du logiskt och obevekligt på den här punkten.

Men du kan absolut fortsätta tro att jag trasslar in mig i saker när det är uppenbart att du inte själv kan förstå en enkel konsekvens utifrån din egen utsaga.

Tack. Då hoppas jag att du inser att du faktiskt har uttalat dig om att svärmodern inte behöver känna ansvar för situationen, även om du själv inte insåg att det var det du sade.

Det är följaktligen inte något jag har läst in, utan något som är en konsekvens av ditt eget uttalande.

Haha! Jag vet inte om du enbart är envis och vill ha sista ordet trots att du inser att du har fel eller om du saknar en logisk förmåga att dra slutsatser.

Du har ju själv nyss erkänt att du sade:
"Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur."

Om vi försöker vara pedagogiska och byta ut lite ord utan att ändra det semantiska innehållet kan vi skriva.

"En människa ska inte känna ansvar för relationen med människor som flippar ur".

Om vi då antar att svärmodern är en människa (rimligt antagande) så innebär det att hon inte ska känna ansvar för relationen med människor som flippar ur.

Och om vi vidare antar att svärmodern ansåg att TS flippade ur, betyder det att svärmodern inte ska känna ansvar för relationen med TS.

Du kan givetvis ducka för det här genom att säga att du råkade skriva fel, att du skrev "man" men menade "TS" eller liknande. Det hade jag i så fall köpt fullständigt. Men att vägra erkänna att du har skrivit fel här och att din mening inte innebär det den gör trots att du är vida överbevisad gör mig lika chockad som när jag läser något av Donald Trump. Anledningen att jag fortsätter den här absurda diskussionen är faktiskt att du inte verkar inse enkel logik, och det gör mig faktiskt lite brydd eftersom logiken är det mest sanna vi har.

I vilket fall. Nu är cased closed för min del. Oavsett om du begriper min förklaring eller ej, kommer jag nu inte att fortsätta plåga dig. Ha en trevlig kväll!

Nu lovade jag ju Nikha att jag inte skulle säga något mer till henne, men till er ska jag offra lite tid och förklara varför jag tycker det är viktigt att kunna visa på varför hen resonerar felaktigt.

Det är lätt att komma med utfästelser om andra människor. Man kan t.ex. säga: "Alla invandrare tar bidrag och utnyttjar systemet."

Om personen t.ex. samtidigt har flyttat till ett annat land och tar bidrag där, är det viktigt att påpeka motsatsförhållandet i det. Personen var kritisk mot andra invandrare som tar bidrag men när hen själv får insikt i att hen faktiskt själv uppfyller sina egna kriterier blir det lätt att försöka avfärda som "ordbajseri" och att någon är "envis och vill ha sista ordet" och andra bortförklaringar.

Menar man att någon ska hålla en viss standard så borde det gälla även för en själv eller andra än den man tänkte från början. Annars är det inte okej.

Så när Nihka påstår att man inte ska ta ansvar för en relation om andra flippar ut, så är det viktigt att undersöka konsekvensen av att tillämpa den här formen av tänkande. Konsekvensen blir allvarlig om många tänker så. Det kan leda till att alla i konflikten anser att det är andras ansvar att lösa konflikten. Det i sin tur kan leda till att konflikten pågår i tiotals år utan att nå en lösning. Oskyldiga barn och andra kan bli drabbade av dessa personers konflikt.

Lyckligtvis följde inte svärmodern Nihkas råd i detta fall. Hon lyckades sätta sig över sin egen känsla av att vara kränkt, analysera den vidare och kom fram till slutsatsen att den var felaktig. Hade hon varit mindre insiktsfull kunde utgången ha blivit betydligt sämre.

Den viktiga slutsatsen jag drar är att man i en konflikt med en närstående person ska anstränga sig lite extra för att försöka lösa den. Att svälja sin förtret, som svärmodern gjorde, är viktigt för att kunna få till en lösning på något som har potential att bli ett riktigt jobbigt bekymmer i många människors liv.

Ok. Nu lämnar jag tråden där även om jag tycker ämnet är intressant och viktigt. Jag tycker att jag har uttryckt det jag ville säga kring detta.