Konflikt med svärmor

Oj, vad jag skulle vilja träffa era alla. Ni är så bra och har så bra input till mig. Han är verkligen den bästa (enligt mig), kanske lite självupptagen ibland där han missar att uppvakta mig och såna saker. Han har däremot ett hjärta av guld och har inte problem att säga förlåt, inse sina fel och vilja bättra sig. Jag brukar säga till svärmor att hon gjort ett fantastiskt jobb med honom och att jag önskar att mina söner ska bli lika trygga, snälla och godhjärtade som han är. Deras mamma-son relation är lite utöver det vanliga vilket gör mig superstressad över att hon verkar vilja förstöra. Min sambo säger dock att jag inte har något att oroa mig över, han säger att jag ska lita på honom att han inte alls har några tankar på att lämna mig. Han friade för mindre än en månad sen vilket han tycker borde säga allt, och visst gör det mycket. Ändå skräms jag av henne och att hon vill skapa konflikt. 

Puh jag önskar verkligen jag behåller lugnet när hon ringer och inte börjar gråta så jag kan vara sådär saklig och snäll. Hon har trotts allt ljugit om flera saker och hittat på. Vill egentligen bara säga dumma saker men jag måste vara stark nog att vara sansad... Hon ringde aldrig igår så vi får se om det blir i kväll. 

Kram på er

I TS fall har hon ingen objektiv medlare som kan se till att styra riktningen på samtalet och t.ex. stoppa när diskussionen är på väg att barka iväg åt fel håll. Det är därför viktigt att hon (och svärmodern, men det är inte henne jag ger råd till nu) inte triggar svärmodern som uppenbarligen lätt kan hamna i ett tillstånd där hon skriker och anklagar. Ödmjukhet och försiktighet från TS kan göra att samtalet blir konstruktivt istället för att förvärra konflikten.

Fast hur lätt tror du egentligen att det är att vara ödmjuk mot en person som lägger sig i saker h*n inte har med att göra, skäller på en och anklagar en för saker man inte har gjort och dessutom ljuger en rakt upp i ansiktet?

Den som borde vara ödmjuk här är TS svärmor. Och hon borde be om ursäkt för sitt uppträdande.

TS sambo borde inte heller prata med sin mamma om hans och TS privata dispyter.

Det är något som är mellan honom och TS och inget som någon annan ska lägga sig i.

Rent logiskt fallerar du, om du både hävdar att svärmor inte ska känna ansvar för relationen och att "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som flippar ur."

Du vet inte vad svärmodern lägger i beteckningen "flippar ur". Hon tycker som sagt säkert att TS har flippat ut som inte behandlar sin man på ett respektfullt sätt.

Du får ändra ditt uttalande till: "Man kan inte gå runt och känna ansvar för relationen med människor som jag anser flippar ut":

Det verkar ju vara det du menar. Det blir dock ganska omständligt att alla ska fråga dig först vad du tycker innan de kan dra slutsatsen om de kan gå runt och känna ansvar för en relation eller ej.

Det är lätt att polemisera och tro att en vilja att lösa en konflikt, är samma sak som att inte förstå vem som har ansvar för vad. Svärmodern har ett ansvar att bemöta sin omgivning med respekt. Detta ansvar har hon brustit i. Det kan man både inse och tycka, samtidigt som man försöker lösa konflikten med verktyg som gör att man lyckas med största möjliga sannolikhet.

Det här kan man även överföra på andra aspekter av livet. Vill man lyckas med något, kanske man behöver tänka i mer ovana och andra banor, och därefter agera på ett annat och ovant sätt än den allmänna meningen. Vill du bli bra på att spela musik, kanske du behöver sträva mot ett arbete med låg lön och lite krav på engagemang för att kunna öva mycket på din fritid. Tvärtom mot den allmänna bilden att man ska försöka skaffa sig ett så bra jobb som möjligt och att man ska vara engagerad i sitt jobb. Bara för att ta ett exempel i en annan kontext.