Varför får man inte tjäna pengar på surrogatmödraskap i Sverige?

Ur perspektivet att anlita surrogatmamma: Hur långt ska man tillåtas gå för att få biologiska barn? Det är ingen rättighet att få barn, till att börja med (nej, livet är inte rättvist). Man kan älska även icke-biologiska barn. Och kan man inte få eller bära biologiska barn kanske man bör acceptera läget. Barn och kvinnokroppar är inte, och bör inte tillåtas, bli handelsvaror.

De rent altruistiska surrogatmammorna, hur många är de i Sverige? 20? 50? 150? Är det värt att driva denna etiskt och juridiskt mycket komplexa fråga för lagstiftning enkom för dessa fåtal fall? Har vi inte viktigare samhällsproblem att lösa i dagens samhälle? Här tappar moderaterna min röst som potentiellt valbart alternativ.

De som skulle tjäna pengar på surrogatmödraskap, om detta skulle tillåtas, kan man någonsin helt utesluta tvång/annan yttre påverkan/mental förvirring/insiktsbrist osv? Kan man verkligen garantera att pengarna går till kvinnan (och inte till hennes man, släktingar osv). Det räcker med ett eller ett par fall för att man inte bör öppna den här dörren. Riskerna är för höga och kvinnans insats för hög. Vi har liksom inte ens hittat rimlig balans kring förlossningsvård och prioritering av vård av förlossningsskador i Sverige ännu.

Dina frågor är högst relevanta och det finns inga givna svar på dem. Det skulle krävas åtskilliga timmar (sannolikt år) för utredning, diskussion och ställningstagande. De resurserna bör Sveriges myndigheter rimligen lägga på annat.

Vems är barnet? De biologiska föräldrarna har rent kontraktuellt köpt en tjänst (hyrt en kropp) och har en rätt till produkten/förädlingen av deras insats i form av spermier och ägg. Surrogatmamman har sannolikt avtalat bort eventuella rättigheter till barnet. Samtidigt är det fråga om ett barn, inte en produkt/en pryl så om de biologiska föräldrarna inte fullföljer sina åtaganden kan man inte tvinga dem att rent praktiskt ta sig an barnet och vårda det. De biologiska föräldrarna blir inte föräldrar i juridisk mening förrän samtliga papper registrerats hos myndighet. Barnet blir alltså föräldralöst och "samhällets" att ta hand om. Möjligen kan man kräva de biologiska föräldrarna på kompensation för avtalsbrott.

Det har rapporterats i media om (vid internationella surrogattjänster) att barn fötts för tidigt och med komplikationer för att därefter överges av de biologiska föräldrarna som helt enkelt vägrat hämta och adoptera barnet. De gick enligt uppgift och ordnade "mer lyckade barn" genom en annan surrogatmamma istället. Det har också rapporterats om en tvillinggraviditet (pojke och flicka) där de biologiska föräldrarna bara hämtat hem flickan eftersom de redan hade en son och inte kunde tänka sig/sa sig inte ha råd att ta hand om det tredje barnet. Barnen blir statslösa och därmed rättslösa, en angelägenhet för det land där barnet är fött. Det är en otroligt cynisk marknad detta.

Det finns barn att adoptera, men kanske inte fjuniga och fullt perfekta bebisar och småbarn som folk i första hand vill adoptera. Det finns barn som är några år, till och med syskonpar, att adoptera från barnhem i exempelvis Latinamerika. Sedan kanske det inte är drösvis med barn, men visst finns de. Det finns också de som har särskilda behov eller som har visst handikapp. Kan man tänka sig att adoptera ett barn med gomspalt kan det gå. I Sverige tar vi emot och opererar en hel del sådana adoptivbarn, säger en släkting som jobbar med att bl a boka in sådana operationer på ett av Sveriges större sjukhus.

Spåret om adoption är egentligen OT. Om det är svårt/omöjligt att adoptera får man acceptera att det inte blir några barn. Folk har fått acceptera ofrivillig barnlöshet i flera hundra års tid. Sorgligt om man verkligen vill ha barn förstås, men så är det.