Vi fick det tipset av psykologen på BVC när vår var fyra månader. Jag hade en förlossningsdepression och hade stora problem med att vår tid som vuxna var ?över?. Det fungerade utmärkt. Barnet var hos mormor och morfar som varit en hel del hos oss och sim vi varit hos. Alla mådde bra och jag kunde långsamt börja läka och äntligen njuta av att vara förälder.
Det är en väldigt stor omställning att få barn! Jag mådde jättedåligt i början och allt var kaos inombords. Lösningen på det är att hitta ordning i livet MED barnet, inte börja lämna bort det stup i kvarten. Behöver man prata med varandra kan man göra det med en sovande bebis i knäet.
Det är inte normalt att börja lämna bort ett sånt litet barn för att behöva egentid.
Jag var inte sagt något om att barn som lämnas blir psykopater. Men finns ju ett ganska stort spann mellan att bli psykopat och att få den allra bästa och tryggaste uppväxten... De flesta välfungerande människorna vill att deras barn ska få det sistnämnda och experimenterar inte men sina små spädbarns anknytning och trygghet. Visst om man har en allvarlig förlossningsdepression eller annan allvarlig psykisk ohälsa som någon ovan skrev om så är det kanske det minst dåliga alternativet och ett råd man få. Men ingen professionell psykolog skulle rekommendera det till en frisk och välfungerande förälder.