Det låter som om du kunde vara jag för några år sedan. Jag tröttnade väldigt snabbt på de jag dejtade, hittade en massa fel och brister (som kändes helt oöverkomliga även fast det bara handlade om något så betydelselöst som att de tex vände toarullen åt fel håll i hållaren) och de blev rentav totalt motbjudande. Då läste jag denna bok: www.bokus.com/bok/9789127115217/hemligheten-fran-ogonkast-till-varaktig-relation/

Och insåg att jag är en "Mats", en av de personlighetstyperna som beskrivs i boken. Och att vara en "Mats" innebar att jag sköt bort de jag dejtade så fort de kom för nära.

Det var flera år sedan jag läste boken så kommer inte ihåg så mycket mer än det, men kan varmt rekommendera den!!!

Då är det dags! :)

Menar du att du har haft överseende med vissa saker som från början känts fel för att sexet har funkat bra?

Svårt att säga om du dejtar fel personer. Jag trodde själv att jag gjorde det, men mer att jag hade en för sträng mall om hur de skulle vara på pappret. (Dock visste jag inte att jag hade denna mall, men jag såg ju en röd tråd i de jag dejtade.) Dvs bra utbildning, se bra ut osv. Sen så träffade jag också några killar som inte betedde sig särskilt snällt och där jag faktiskt lyckades få känslor. Vid det laget hade jag nog, med facit på hand, en sådan kärlekstörst att jag inte agerade särskilt nyktert öht, men det är ju lätt att vara efterklok. Så jag bestämde mig iaf för att vara mer öppen och testa att dejta någon som inte alls mätte upp till mina standardkrav, och fick napp på första försöket!

Trodde jag hade fått mitt happy ending och skröt nästan lite om att allt kändes så naturligt med den här killen, att det liksom var självklart att det skulle vara vi. I själva verket så var det hans snällhet som höll mig kvar, och lyckan över att ha träffat någon som faktiskt verkligen, på riktigt, ville vara med mig. Idag ligger vi i skilsmässa och jag kan inte förstå hur jag någonsin varit attraherad av människan, vare sig intellektuellt eller fysiskt.

Så idag vet jag inte vilken personlighetstyp i boken jag är. Det jag vet är att jag kommer njuta av singellivet ett tag och sen får vi se vad som sker. Jag vet också att jag är livrädd för att börja dejta igen av flera orsker: 1) tänk om jag gör samma misstag om igen?! 2) jag har tappat tron på kärleken, det kanske är meningen att jag ska leva ensam! 3) att börja dejta efter ett långvarigt förhållande känns skitläskigt!

Med det sagt kanske jag själv ska börja läsa den där boken igen... ????