Står inte ut med min sambos dotter

Hej,

Jag vet inte om du blir hjälpt av detta, och antagligen blir det en lång text, men jag kände att jag behövde skriva någonting.

Jag har varit som din bonus. Eller en lättare variant, och jag var yngre.

Jag förstår att din situation är helt vidrig och jag lider med dig. Om det här är ditt livs kärlek så lämna inte, inte än.

När jag var 9 år så flyttade min mammas pojkvän in.

Hon frågade mig osv, men jag kunde ju inte påverka beslutet ändå.

Vi hade bott själva sen jag var 1 år och känslan när den här mannen flyttade in var hemsk. Jag var djupt svartsjuk, arg och kände mig ensam.

Jag gjorde allt för att han skulle lämna oss. Klippte i kläder, förstörde hans mat, var väldigt otrevlig mot tex hans föräldrar när de hälsade på.

Usch vad jag skäms idag..

Konsekvenserna var en arg mamma, vilket inte hjälpte.

En dag tog hon ett allvarligt samtal med mig, där båda fick vädra sina känslor.

Jag förstod inte varför det inte räckte med mig, men hon förklarade skillnaden på kärleken till ett barn och att ha en vuxen partner att leva med, ha stöd av av.

Hon bad mig att inte förstöra detta för henne.

Efter det slutade jag med mina påhitt, och vi kunde leva tillsammans på ett bra sätt.

Jag kanske inte alltid var en solstråle, men de personliga påhoppen slutade jag med.

De är fortfarande tillsammans efter 31 år, och det är jag så glad för!Min mamma har en trygg och snäll man, mina barn (och jag) älskar honom och han är som en morfar för dem.

Din man behöver hantera detta. Ha ett ordentligt samtal med dottern och prata och förklara hur han känner det.

Kanske jämföra med hennes vänner och pojkvän, hur hon skulle känna om han försökte sabotera det..?

Jag hoppas verkligen att ni hittar ett sätt att kunna lösa det på, så alla mår bra, för nu tror jag ingen i ert hus mår toppen...