Står inte ut med min sambos dotter

Jag ser tre alternativ.

1. Ge er på ett riktigt försök till att sätta hård mot hårt. Konsekvenser mot allt. Hon ska ersätta ALLT hon förstör. Ta bort kompisumgänge en vecka. Mm. Men då får ni inte vika er en endaste bit. Allt ska få konsekvenser.

2. Ni får ge upp ert förhållande.

3. Ungen får flytta till mamman. Att hon ska få stanna hos pappan pga kompisar och skola när hon beter sig så illa kanske ändå inte är upp till henne.

Vad svarar hon när ni frågar varför hon gör såhär?

Ungdomshem?

Min son fick flytta till ungdomshem efter att han hade sådant beteende mot min nya man. Sånt beteende ska man inte acceptera. Man kan ringa social jour och de kan prata med henne. Bara det kan räcka också.

Familjeterapi?

Det var bra att sonen slapp dig och din man.

Hej,

Jag vet inte om du blir hjälpt av detta, och antagligen blir det en lång text, men jag kände att jag behövde skriva någonting.

Jag har varit som din bonus. Eller en lättare variant, och jag var yngre.

Jag förstår att din situation är helt vidrig och jag lider med dig. Om det här är ditt livs kärlek så lämna inte, inte än.

När jag var 9 år så flyttade min mammas pojkvän in.

Hon frågade mig osv, men jag kunde ju inte påverka beslutet ändå.

Vi hade bott själva sen jag var 1 år och känslan när den här mannen flyttade in var hemsk. Jag var djupt svartsjuk, arg och kände mig ensam.

Jag gjorde allt för att han skulle lämna oss. Klippte i kläder, förstörde hans mat, var väldigt otrevlig mot tex hans föräldrar när de hälsade på.

Usch vad jag skäms idag..

Konsekvenserna var en arg mamma, vilket inte hjälpte.

En dag tog hon ett allvarligt samtal med mig, där båda fick vädra sina känslor.

Jag förstod inte varför det inte räckte med mig, men hon förklarade skillnaden på kärleken till ett barn och att ha en vuxen partner att leva med, ha stöd av av.

Hon bad mig att inte förstöra detta för henne.

Efter det slutade jag med mina påhitt, och vi kunde leva tillsammans på ett bra sätt.

Jag kanske inte alltid var en solstråle, men de personliga påhoppen slutade jag med.

De är fortfarande tillsammans efter 31 år, och det är jag så glad för!Min mamma har en trygg och snäll man, mina barn (och jag) älskar honom och han är som en morfar för dem.

Din man behöver hantera detta. Ha ett ordentligt samtal med dottern och prata och förklara hur han känner det.

Kanske jämföra med hennes vänner och pojkvän, hur hon skulle känna om han försökte sabotera det..?

Jag hoppas verkligen att ni hittar ett sätt att kunna lösa det på, så alla mår bra, för nu tror jag ingen i ert hus mår toppen...

Hej ta.

Vilken jobbig situation, för alla inblandade.

Mitt råd till dig är att backa. Rejält. Ett barn som beter sig som din bonusdotter mår inte bra. Speciellt inte om du bara har varit snäll mot henne. Man kan inte "straffa" bort ett sådant här beteende. Iaf inte om man bryr sig om flickan.

Jag skulle ha flyttat ut och blivit särbo om jag var du. Även om det är jobbigt såklart för dig och din sambo. Sedan skulle jag råda er att ordna samtalsstöd åt flickan. Kanske ni även kan gå alla tre någon gång.

Självklart skall du och pappan fortsätta era planer på att förlova er och fortsätta vara tillsammans. Men som det är ni behöver flickan utrymme.

Lycka till, jag hoppas det löser dig för er.

Han trivdes väldigt bra på ungdomshemmet. Där fick de lära sig att bli vuxen. Och de hade egna lägenheter där de fick besök av personal. Och de hittade på roliga saker. Och när mamma hälsade på så var han så stolt över att ha lärt sig att laga mat och städa sin lägenhet :) Så för oss var det den bästa lösningen.

Precis. Alla passar inte som förälder . Jättebra att du förstod dina brister som förälder så din son behövde inte bo hos dig.

Men de flesta förälder kan lösa situation utan att skicka barnen till ungdomshem så det är en ingen bra råd rent allmänt.

Tycker att det först och främst är bra att din pojkvän verkar markera för då finns det iallafall hopp för er relation, hade han istället försökt sopa dotterns beteende under mattan så hade det inte gått att rädda.

Jag tror att den här överdrivna aggressiviteten i beteendet kan ha att göra med att hon känner sig sviken och övergiven av sin mamma. Att det bottnar där, men nu när det har kommit en kvinna och tagit hennes pappa så blir det övermäktigt för henne. Då tar hon ut vreden mot dig/er istället för att rikta den mot den egentliga person som har svikit henne.

Det är däremot ingenting ni kan acceptera, hon får helt enkelt ersätta allt hon förstör och skulle inte det hjälpa så får ni väl göra er av med den där hästen? Det är ingen mänsklig rättighet för en 14-åring att ha häst idag och fortsätter hon terrorisera dig så får pappan helt enkelt göra henne medveten om att han säljer den.

Förhoppningsvis så lugnar det här ner sig, är hon en frisk tonåring så börjar hon väl fokusera på sitt egna liv istället för på ert. Men säker kan man förstås inte vara, man blir lite mörkrädd när man läser här på forumet om alla tonåringar som beter sig lite som förälderns svartsjuka partner istället för barn.