Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

Jag har sedan flera år börjat tappa alla känslor jag hade för min man. Nu är jag vid en punkt då jag inser att de är helt borta och kommer inte att komma tillbaka. Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor, men det innebär ingen som helst skillnad för mina känslor.

Vi har inga problem utöver detta, bråkar aldrig, är jämställda hemma. Och min man är en bra kille. Vi har det bra ställt med varsitt bra jobb och ett fint hus som jag trivs jättebra i.

Samtidigt spelar det där praktiska ingen roll längre. Tanken på skilsmässa har växt sig starkare och starkare och jag vet att det är vad jag egentligen vill, för min egen skull alltså.

Men så är det barnen... De är ganska små fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka att jag förstör deras liv om vi skiljer oss. Jag vet ju att det inte behöver bli så, men självklart kommer det bli sämre för dem! Huset med poolen som de älskar skulle behöva säljas, troligtvis är det slut på resor och dyrare nöjen på några år och de skulle behöva flytta mellan två hem under större delen av sin barndom. 

Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? När ena parten fortfarande älskar den andra, medan den inte har några känslor kvar alls. Går det att lägga sina egna drömmar om att få känna sig lycklig åt sidan, eller blir man bara bitter och skjuter allt på framtiden? 

Men det verkar trots allt vara ganska vanligt för folk att leva såhär, det är den uppfattning jag fått när jag läser runt här och på andra ställen. Så det måste ju gå på nåt sätt, eller? Så länge man kan fortsätta ha en bra relation utan att bråka eller vara elaka mot varandra? Eller är det viktigare för barnen att känna kärlek mellan sina föräldrar?

Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?

Självklart går det utmärkt. Talar vi inte om regelrätt misshandel eller otrohet så är det samhället sjuka syn på förhållanden dom gör att så många blir"olyckliga" idag. Vi tutas i att vi ska vara nyförälskade, lyckade, friska, lyckliga osv alltid. Att livet bara ka gå upp. Men det är ju inte det minsta naturligt. Livet går upp och ner och det är inget farligt. Man själv och relationen förändras och påverkas av åldrande och livet. Att vi tror att något är fel bara för att vi efter ett tag inte längre känner den kemiska förälskelsen är sjukt! Att samhället sedan understöder detta är ännu sjukare! Om samhället istället lobbat för värden som familj, lojalitet, vänskap, partnerskap osv hade människor varit lyckligare och färre familjer hade splittrats och barnen i de splittrade familjerna hade i din tur inte fört beteendet vidare till nästa generation.

Jag gick i ca två år och bearbetade en skilsmässa jag visste var oundviklig. Men det var så svårt att lämna. Jag försökte dra av plåstret, han satte tillbaka det. Och det är ju så bekvämt. Huset, dela på sysslorna, vara vänner. Men sen träffade jag någon annan, precis som någon annan sa, och skilsmässan slutade i katastrof. Jag skulle ha lämnat tidigare.

Nu är jag kärare än någonsin i en ny man som ger mig upplevelser jag aldrig fått förut.

Hur du än gör hoppas jag att ni båda blir lyckliga ??

Skillnaden idag är att vi människor insett att man inte bara behöver nöja sig eller stå ut och leva i ett och samma förhållande hela livet, som många många gör . Många barn vittnar när de är vuxna över att föräldrarna borde separerat för det fanns ingenting där, få nöjer sig egentligen med vänskap.

Vi lever i ett modernt samhälle där man faktiskt får och kan leva som man vill, inte tvingas för att stå ut.

Alla nöjer sig inte att leva som vänner. Enbart .

Vi har vara ett liv! Lev .

Absolut livet går upp och ner men när det bara går ner är det nog dags att ta sig en funderare.

Anonym ( ) skrev 2019-09-12 16:01:01 följande:

Hur slutade den i katastrof, och varför?

Man måste inte vara förälskad. Det räcker att man tycker om varandra, har gemensamma värderingar och kan ha roligt ihop. När man har barn som har aktiviteter och man själv har heltidsjobb osv, så kan det roliga ihop vara att bara titta på netflix. Lyssna på en ljudbok. Allt det här räcker för ett bra liv. Att ha stabilitet och trygghet räcker för mig. Om jag får cancer eller om det händer barnen något så finns han där. Om det händer honom något så finns jag där. Det är kärlek. 

Det är den kärlek som man känner för vänner och familj men inte kärlek som till en kärlekspartner. Vill man leva med sin syster/bror/vän och är nöjd med det så är det inga konstigheter. Vill man däremot leva med någon som ger en mer i en parrelation så bör man separera.