Han hade sex med mig när jag sov strax efter förlossningen

Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till.