Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Han hade sex med mig när jag sov strax efter förlossningen

    Tis 10 sep 13:53 Läst 0 gånger Totalt 206 svar
    Anonym (anony­m)
    Visa endast
    Tis 10 sep 13:53

    Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt och känner att jag behöver skriva av mig! Jag och min man fick en fin liten son för tre veckor sedan och jag har därmed förklarat noga för honom att sex är uteslutet just nu då jag inte vill försöka såhär tidigt efter förlossningen. Har även klargjort för honom att oskyddat sex inte är ett alternativ förrän jag har börjat med preventivmedel som jag ska ordna på efterkontrollen om några veckor och infektionsrisken är han väl medveten om. 

    Vi har myst några gånger och så fort han insisterat på att han vill ha sex så har jag sagt ifrån. Men så vaknade jag i förrgår av att han hade oskyddat sex med mig medan jag sov, vilket han först förnekade och därefter bortförklarade med att "den råkade slinka in när jag myste med dig". Hade rätt så ont efteråt, blödde lite ljusrött blod och var väldigt orolig över både graviditet samt infektionsrisk. Var såklart även djupt besviken på att han valde sin lust på min hälsas bekostnad. Jag visade tydligt att det inte var okej att bete sig så men valde trots allt att försöka bortse från vad som hänt, inte minst för vår 3-veckors sons skull. 

    Inatt vaknade jag av att det hände igen, denna gången gjorde det riktigt ont och jag puttade bort honom och sprang in på toa där jag såg att det börjat blöda även denna gången. Hans bortförklaring var att han trodde han var precis vid öppningen, vilket jag anser vara skitsnack då jag kände att det var ordentligt sex långt in. Han säger även att han känner sig fruktansvärt hemsk, äcklig, att han inte kan kontrollera sig etc.

    Vet verkligen inte vad jag ska göra, detta är en helt ny sida av honom som jag aldrig sett under våra fem år tillsammans (dock så har jag aldrig inte kunnat ha sex tidigare så det förklarar kanske saken) och jag känner mig så himla ledsen över att han i stunden inte bryr sig alls om varken mina känslor eller min hälsa. Han är verkligen världens finaste person bortsett från dessa händelserna och det faktum att vi har en liten nyfödd gör att det hela känns så mycket värre.

    Vad hade ni gjort i min situation?

  • Ons 11 sep 19:18 #81 +1
    Anonym (anonym) skrev 2019-09-11 18:54:58 följande:

    Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

    Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

    Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

    Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

    Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till. 


    Om du tänker stanna kvar trots det han gjort så se åtminstone till att vara hård på att han fullföljer sina psykologkontakter.
    Och var även tydlig med att om det händer igen så kommer du att flytta.
    Låt honom inte komma undan med det här.
  • Ons 11 sep 19:23 #82 +4

    Bra att du markerar ordentligt! Och kom ihåg: det är ALDRIG ditt fel om han skulle göra något dumt. Det är han som måste ta ansvar för sina handlingar. Ingen tvingade honom att våldta dig. Om din son förlorar sin pappa är det från början till slut på grund av hans beslut. Inte dina.

    Dessutom tror jag inte han kommer att ta livet av sig. Som Leif GW Persson skrev i nån roman: När det gäller sig själv är den typen av män både ömsinta och förlåtande. Det där är bara något han drar till med för att du inte ska lämna honom.

    En liten varning: Tänk på att du inte har någon aning om vad han pratar om hos psykologen. Det är inte säkert att han tar upp våldtäkterna alls. Eller att han ens går till en psykolog.

    Det är inte heller så ovanligt att våldstendenser kommer fram först när ett par får barn. Det är en påfrestning för relationen och destruktiva män kan t o m bli svartjuka på barnet när de inte får sin partners fulla uppmärksamhet. Som du skriver, det här är första gången som du nekat honom sex. Så även om det ser ut att komma som en blixt från klar himmel kan det ändå vara så att tendenserna funnits där hela tiden.

  • Ons 11 sep 19:24 #83 +6
    Anonym (anonym) skrev 2019-09-11 18:54:58 följande:

    Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

    Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

    Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

    Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

    Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till. 


    Självmordsbiten är taktik från honom... just för att få dig där han vill ha dig = osäker och rädd och inte våga göra nåt, att du ska anklaga dig själv ist....

    I inlägget målar du redan ut dig själv som skurken "hur ska jag förklara det för min son"
    Så alla andra offer med familj som anmält en närstående, då ligger alltså skulden på dem att familjen splittras?
    Du hör väl hur snett det här låter.
  • Ons 11 sep 19:26 #84 +2

    Jag tycker att förutom att han får prata med en psykolog så bör du berätta om detta för dina närstående och för BVC. Du behöver också en samtalskontakt. Misshandel i nära relationer får fortgå för att man håller tyst och skäms. DU behöver hjälp och stöd just nu, inte han. Du ska bry dig om dig själv och er bebis, oavsett vad han hotar med. Du vet att hota med att ta självmord är en form av psykisk misshandel?

  • Anonym (Alice­)
    Visa endast
    Ons 11 sep 19:51 #85 +3
    Anonym (anonym) skrev 2019-09-11 18:54:58 följande:

    Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

    Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

    Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

    Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

    Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till. 


    OM han nu skulle hamna i fängelse eller (mot förmodan) göra självmord, skulle inte något av det vara ditt fel. HAN väljer att våldta dig. Konsekvenser av det kan aldrig bli ditt fel.

    Det första du borde göra är att se till att du dels kan klara dig själv och att ni inte sover ihop om han inte kan hålla sig från att våldta under natten. Det är något han själv borde vilja själv om han vill förändras och vill bli bättre för dig och er son.

    Kräv att han börjar och fortsätter gå till psykolog!
  • Anonym (O)
    Visa endast
    Ons 11 sep 19:56 #86 +1
    Anonym (anonym) skrev 2019-09-11 18:54:58 följande:

    Tack så jättemycket för alla svar! Känns otroligt skönt att ni alla "är på min sida" även om det såklart är jobbigt att läsa era svar.

    Har inte agerat så drastiskt som många av er menar att jag borde göra, det är inte så lätt att bara "kasta ut honom" när vi dels är gifta, har hund och bil tillsammans och dels har en så pass liten bebis hemma. Vi bor dessutom i en lägenhet som han äger, så jag har inga möjligheter att kasta ut någon utan isåfall blir det snarare tvärtom. Jag är bara 24 år och har nyss tagit min examen efter många års studier, har därav inte en särskilt hög SGI eller föräldrapenning; planen var att söka heltidsjobb lagom tills mammaledigheten är slut och att min man skulle jobba in större delen av månadsinkomsten medan jag är föräldraledig. Sitter alltså lite fast här utan någon juridisk rätt till bostaden (vi har skrivit äktenskapsförord på att allt vi ägt innan äktenskapet förblir enskild egendom) och utan någon direkt inkomst att hurra för. 

    Jag har dock absolut markerat rejält på att det var långt över gränsen för vad som är okej att göra mot någon. Men samtidigt så är han väldigt deprimerad och har ordagrant sagt senast igår att "jag kan lika gärna skita i livet och försvinna för allt jag gör blir bara fel" vilket gör mig livrädd för att han ska begå självmord och att min son ska få växa upp utan sin pappa på grund av att jag var så pass arg på honom som jag egentligen borde vara för det han gjort. Samma sak gäller polisanmälan - tänk om han blir dömd för två våldtäkter och hamnar i fängelse i flera år, hur ska jag förklara det för min son? 

    Psykolog har han i alla fall upprättat kontakt med, så jag hoppas verkligen att det hjälper! Någon frågade om jag upplevt honom som aggressiv eller nedvärderande på andra sätt och visserligen så avbryter han mig ofta när jag pratar och "pratar över mig" när vi till exempel är på möten eller liknande, men utöver det så skulle jag snarare säga att jag är den som är dominant i förhållandet! 

    Förstår att så många tycker att jag ska lämna honom snarast möjligt och polisanmäla, det hade jag också givit som råd om jag själv var den som kommenterade på någons inlägg gällande samma sak. Men att frånta sonen en uppväxt i en kärnfamilj som kanske kan fortsätta vara så fin som den varit fram tills händelserna känns kanske inte som det bästa - jag tror alltså att jag trots allt vill ge det en sista chans (med psykologkontakt för hans del) med tanke på att det kom som en blixt från klar himmel och inte är något som jag under våra fem år tillsammans kunnat se minsta lilla tendens till. 


    1. Det är det han vet, att du är ekonomiskt fucked utan honom.

    2. Hur du förklarar för din son? Du säger att pappa våldtog mamma. Helt enkelt.

    3. Hur vet du att han går till psykologen?
  • Ons 11 sep 20:00 #87 +4

    Det där är våldtäkt. Inom äktenskapet. Tidigare var det inte straffbart, det är det nu. Vet din man inte det?

    Han våldför sig på dig, och när du påpekar att du inte gillar det så spelar han offer och hotar att ta livet av sig? Istället för att tänka efter, lyssna på vad du sa och säga förlåt.

    Var är respekten?

  • Anonym (Hanna­)
    Visa endast
    Ons 11 sep 20:02 #88 +4

    Han är en psykopat. Att han hotar med självmord är bara ett sätt för att hålla kvar dig. Nu utpressar han dig och manipulerar dig för att få dig precis där han vill. Vilket smart drag av honom att skriva äktenskapsförord så att han har boende o ch allt och du har inget.

    Hans beteende kommer bara bli värre.

  • Ons 11 sep 20:06 #89 +1

    Vilken tönt som drar på sig offerkoftan..

  • Ons 11 sep 20:15 #90 +3

    DVQ har väldigt rätt i det hen skriver!

    Prata med någon om det han gjort mot dig! Även om du inte vill eller tror du kan lämna nu, börja agera så du ger ditt framtida jag en chans att göra det. Ställ dig i bostadskö, börja lägg undan pengar på ett separat konto (även om det inte är så mycket), börja ta reda på vilka rättigheter du har osv.

    Ta hand om dig och sonen!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll