Har vi inte kommit längre?
Jag har insett att saker som jag tagit för givet nu när jag är gravid inte verkar vara så självklart för många och det gör mig så ledsen.
Jag har till att börja med haft en rätt tuff graviditet och min man har funnits där hela vägen. Han har skött allt här hemma + tagit hand om mig medan jag legat och sovit och spytt. Inga sura miner över att jag inte orkar något eller är lika rolig som innan..
Han har följt med på alla besök hos barnmorskan, för att han vill, och han har varit precis lika engagerad som mig när det kommer till att planera inför det kommande barnet. När bebisen kommer så har vi tänkt vara hemma båda två ett par månader i början och sedan kommer vi dela på föräldraledigheten. Så som jag sett framför mig att det fungerar med två engagerade föräldrar. Alla har så klart inte har möjlighet att vara hemma så länge ihop, men jag tänker på "the big picture".
Men så råkar jag ha flera vänner som också är gravida nu och jag blir så ledsen när jag pratar med dom... Dom är helt slutkörda för deras sambos hjälper knappt till hemma, dom har knappt följt med på något besök hos barnmorskan (en har inte ens följt med när det varit ultraljud) och allt som kretsar kring bebisen verkar hänga på mamman.. Dom engagerar sig knappt alls i graviditeten och verkar inte bry sig om vad som händer. Papporna kan inte heller vara föräldralediga eftersom jobbet inte klarar sig utan dom (en av dom jobbar på ica..) Min sambo är helt ensam på sin avdelning på företaget och ändå klarar han av att komma ifrån både till barnmorskebesök och han har ordnat med upplärning av inhoppare så han ska kunna vara ledig när bebisen kommer.. så jag vet ju att mycket går om man bara vill..
Jag pratade med en av vännerna för någon dag sedan och jag berättade att jag tyckte det var så himla sött när bebisen (magen) också fick en hejdåpuss när min man gick till jobbet den morgonen (min man pratar ofta med magen, känner på sparkar och "bondar" med bebisen) och hon kändes så ledsen när hon svarade att hennes sambo aldrig hade pussat på magen, eller brytt sig om den alls.. Det gjorde mig så himla ledsen och jag vet inte om det är gravidhormonerna i mig men jag vill bara skrika till alla blivande pappor och undra vad dom sysslar med?! Jag hoppas det bara är jag som har vänners vars sambos är undantag idag för jag blir så himla ledsen om det är så det ser ut hos dom flesta :(
Jag hoppas att ni som är gravida här känner att ni är det tillsammans med er partner <3
Bara för att vara tydlig: Hur många besök hos bm partnern följer med på, eller hur man delar upp föräldraledigheten är egentligen oväsentligt - det känner man själv vad som passar ens familj, utan det handlar om hur engagerade båda är.. att det är båda som blir föräldrar och att man känner att man inte är ensam i graviditeten.