Har vi inte kommit längre?

Min sambo är som din, TS. Han engagerade sig under hela graviditeten, pratade med magen, följde ofta med till MVC och alltid till sjukhuset sex mil bort dit de envisades med att skicka mig var och varannan vecka pga högt blodtryck. Han gjorde allt för att underlätta för mig, stod ut med den graviditetsdepression jag hade i början, då jag var konstant ledsen, alternativt sur och tyckte att alla runtomkring mig var idioter (lyckligtvis insåg jag att det var hormoner och depression som talade så jag lyckades för det mesta knipa käft och inte bråka med honom om icke-existerande "fel" han gjorde). Nu när sonen är född tar han lika stort ansvar som jag och är en fantastisk pappa.

Jag har barn sen tidigare och har upplevt den andra sidan också. Mitt ex visade noll intresse och engagemang i graviditeten, och även fast han självklart älskar sitt barn så har han aldrig ägnat honom speciellt mycket tid och uppmärksamhet. Jag måste säga att det jag har nu är tusen gånger bättre för både mig och barnen. TS, vi är kanske ovanligt lyckligt lottade helt enkelt :)