Har vi inte kommit längre?

Har nog aldrig känt mig så ensam som när jag var gravid med första barnet. Mitt ex förvandlades då till ett psykiskt misshandlande praktarsel och att säga att han behandlade mig som skräp är en underdrift. Och nej han följde inte med till bm och brydde sig inte överhuvudtaget.

Har en nyfödd här hemma nu och med honom har jag varit helt själv från start (blev gravid med hjälp av donator) men ändå har jag inte känt mig i närheten av så ensam som jag gjorde med första barnet. Inte under försöken, inte under plusset, inte under ultraljuden, inte under förlossningen, inte på bb och nej inte ens den där gången han skrek sig blå genom hela natten samtidigt som jag hade huvudvärken från helvetet (så ont att jag själv grät och skrek av smärta). Det är och har varit en sååå mycket bättre upplevelse att vara gravid och få barn denna gången när jag faktiskt är själv på riktigt snarare än har ett svin till man ?vid min sida?.