Låter mer som att du är beredd att starta krig med honom. Varför inkluderar du inte honom i dina planer om du nu tycker om honom som du påstår? Det är elakt som du smider planer bakom hans rygg. :(

Tragiskt att läsa hur du vill göra din man illa. Pappan till dina barn. Förstår du inte att dina barn också blir lidande? Och varför skulle han vilja jobba med er relation när du gör så här mot honom?

Det är bättre att vara rak i dessa lägen. Du får helt enkelt säga att du inte älskar honom mer. Vem vill fortsätta med någon vars känslor är döda?

Kan det vara så att er kommunikation är otydlig? Ni missförstår varandra en hel del och det skapar osämja och bitterhet?

Det är vanligt att man förväntar sig att partnern ska läsa ens tankar eller förstå vad man menar, eftersom man varit ett par så länge. Men vet du, om kommunikationen varit kass från början (tex att en kompromissar mer ön den andre, någon är konflikträdd, vill inte prata känslor etc) så är det inte så lätt när det kommer till kritan.

Men för att komma till sak så tycker jag på något vis ändå att du bör inse att den som är bäst lämpad att lösa detta faktiskt är din man. Det är du och han som ska komma överens om boende, barnomsorg, ekonomi, ev skilsmässa etc. Du har uppenbarligen funderat i flera år och har säkert klart för dig hur du vill ha det. Förankra den idén till honom utan att planera bakom ryggen så har en en chans att kontra med hans förslag. Så kan ni ev ta hjälp utifrån med juridik och konflikter utan att det behöver drabba barnen onödigt mycket.

Lycka till

Lite min tanke. Hur många gånger har du planerat att flytta ut, bokat familjerådgivning och krävt det ena och andra förut? Jag gissar noll gånger. Du har tröttnat på ert hattande. Det förstår vem som helst. Men ditt agerande försvaras inte bara för att relationen är krasslig. Ni är två som träter. Ni är två som måste dela vårdnaden. Ni är två som måste komma överens i framtiden. Ni är två som äger bostaden. Det funkar inte att köra ett enmans lopp. Det är inte fel att känna som du gör. Du måste dela dina känslor med din man. Så han kan ta ställning till hans framtid. Var han vill bo. Han kanske hellre avslutar än att lägga energi och pengar på terapi? Prata med honom! Det är allt vi försöker säga dig ts.

Vad anser du om att ts sedan vill jobba på relationen för att hon inte är säker på om hon vill separera, eller fortsätta som vänner.

Hur ska hennes man kunna acceptera och respektera detta när hon väljer att utesluta honom medvetet?

Anser du att allt är mannens skuld?