Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd

Vi äger tillsammans vårt boende. I min värld så kommer det vara lika mycket mitt som hans tills dess att det ev blir bodelning vid skilsmässa och lägenheten säljs. 

Han kan lika lite neka mig tillgång till mitt hem som jag kan kasta ut honom på gatan.

Jag har fortfarande svårt att se varför mitt agerande skulle starta världskrig och vårdnadstvist. Det är inte så att jag gått omkring de senaste åren och låtsats att allt är frid och fröjd och inte försökt jobba på relationen.

Vi har pratat, massor, om vår relation, men den blir inte bättre, trots prat och försök till förändring. Han tar mig för given, är bekväm och existerar vid min sida. Jag är trött på att försöka jobba på en relation där den andra gör lite halvhjärtade försök och sedan faller in i samma bekväma liv igen.

Jag vill inte leva under samma tak med en person som jag inte vet om jag är kär i längre. Jag har halva livet kvar och tycker att det är för kort för att slösas bort tillsammans med någon som inte bryr sig. Jag är frustrerad och irriterad och det gör mig inte till en bra mamma. När min man inte är hemma känns det som en lättnad, jag är glad och kan ägna mig åt barnen på ett bra sätt istället för att han honom som ett ständigt awkward irritationsmoment i bakgrunden.

HUR SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte kan separera från honom men samtidigt vill ha en förändring? Jag har ju inte flyttat än, så snälla ge mig tips!

Vad ska jag säga? Jag vill att vi går i familjerådgivning? Det har jag redan sagt, men inget har hänt, inget har bokats eller följts upp. Jag vill flytta ut? Men inte berätta att jag redan ordnat boende utan meddela det en vecka senare typ? Och sedan börja diskussionen kring ett ev upplägg om barnen?

Jag kan inte leva som jag gör just nu, jag står inte ut mer. Men samtidigt vill jag ju inte göra saker och ting onödigt jobbiga naturligtvis.

Anledningen till att jag inte vill prata först och agera sedan är att jag gjort detta tusen gånger känns det som.