Forum Skilsmässa/Separation - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd

    Ons 11 sep 2019 18:40 Läst 0 gånger Totalt 55 svar
    Anonym (drar)
    Visa endast
    Ons 11 sep 2019 18:40

    Nu är min plan klar.

    Har fixat lägenhet i närheten, en etta. Bokat familjerådgivning om en vecka.

    Har funderat över detta i flera år nu. Vi är mer som vänner än ett par och jag måste göra det här för att antingen få till en förändring mellan oss eller ett avslut. Barnen är 6 och 8 år gamla. Tänkte att jag bor i lägenheten varannan vecka och varannan vecka bor jag med barnen "hemma" och då får min man hitta någon annanstans att sova de dagarna.

    Behöver råd hur man ska tänka framåt. Hur gör man med helgerna? Måste man dela upp dagarna helt veckovis eller kan vi fortsätta dela på hämtning och lämning som vanligt? Hur har ni gjort?

    Jag hyser inget agg till min man öht utan vill att vi ska vara vänner efter detta.. Jag har inte varit otrogen heller och vill verkligen att vi ska fortsätta ha ett bra liv tillsammans fast utan att vara gift och i ett förhållande.

    Hjälp

  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:28 #36
    Smillefix skrev 2019-09-12 03:47:13 följande:
    Nej överens måste man inte vara, och han kanske måste ställas inför fullbordat faktum för att inse att ni separerar nu. Det är ganska vanligt att den ena kommer fram till den insikten långt innan den andre. Det känns som det är ganska vanligt att kvinnan tycker hon har försökt prata och göra förändringar för att rädda förhållandet, hon har varit tydlig osv, medan mannen sticker huvudet i sanden och först när kvinnan är redo att lämna vaknar han upp och inser att man har problem och vill göra något åt det..

    Du kan ju föreslå ditt upplägg med boende varannan vecka i huset men det är lite magstarkt av dig att kräva att han skaffar annat boende och ska dela det gamla med dig, om han inte själv tycker det är en bra lösning. Går han inte med på det är det du som får flytta ut, det är ju du som vill separera och har skaffat lägenhet. Du kanske inte vill ha barnen boende hos dig i ettan men de kan komma och hälsa på, och ni kanske kan ordna så du kommer och besöker dem hemma och då får du och din man en chans att ses och prata också. Eller dela på ettan också, veckan eller dagarna då du bor med barnen får han bo själv i lägenheten? Det är absolut en möjlig lösning, något han kan tänka sig på sikt i alla fall när första chocken lagt sig?

    Annars får du flytta ut och han får bo kvar hemma. Ha det så ett tag för att prova på att bo isär, vem vet detta kanske blir ett wake up call och ni hittar tillbaks till varann? Känner du efter en tid att det är rätt beslut kan du skaffa en större lägenhet och då kan ni börja ha barnen varannan vecka, eller om de ska bo mestadels hos ena föräldern och den andra är umgängesförälder.

    Jag kastade faktiskt ut mitt ex ur vårt gemensamma hem, det var min lägenhet och det var självklart att barnen skulle bo kvar hos mig så jag kunde inte flytta ut. Jag hade samma problem som du, jag hade kommit fram till att förhållandet var slut men när jag sa till mitt ex att jag vill separera, då först vaknade han och ville försöka igen men då var det för sent för mig, mina känslor var döda och i mina tankar hade jag redan gått vidare. Så jag fick tjata på honom i flera månader innan han skaffade en egen liten lägenhet, han ville ju inte flytta ut. Men till slut gjorde han det och när han flyttat ut kände vi båda att detta var bättre för oss båda två.
    Jag tänker som du och håller med helt i det du skriver, det beskriver min situation.

    Att dela på ettan är kanske en bra idé. Då blir det vi vuxna som "pendlar" och barnen får bo kvar i sin trygghet hemma. Då kanske vi kan fundera och eventuellt planera och ordna mer permanenta boendelösningar om vi fattar beslutet att skiljas. Bor i Stockholm så det är liksom inte bara att hitta en lämplig lagom stor familjelägenhet hur som helst....
  • Anonym (Duu)
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:36 #37
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:08:38 följande:

    Jag har fortfarande svårt att se varför mitt agerande skulle starta världskrig och vårdnadstvist. Det är inte så att jag gått omkring de senaste åren och låtsats att allt är frid och fröjd och inte försökt jobba på relationen.

    Vi har pratat, massor, om vår relation, men den blir inte bättre, trots prat och försök till förändring. Han tar mig för given, är bekväm och existerar vid min sida. Jag är trött på att försöka jobba på en relation där den andra gör lite halvhjärtade försök och sedan faller in i samma bekväma liv igen.

    Jag vill inte leva under samma tak med en person som jag inte vet om jag är kär i längre. Jag har halva livet kvar och tycker att det är för kort för att slösas bort tillsammans med någon som inte bryr sig. Jag är frustrerad och irriterad och det gör mig inte till en bra mamma. När min man inte är hemma känns det som en lättnad, jag är glad och kan ägna mig åt barnen på ett bra sätt istället för att han honom som ett ständigt awkward irritationsmoment i bakgrunden.

    HUR SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte kan separera från honom men samtidigt vill ha en förändring? Jag har ju inte flyttat än, så snälla ge mig tips!

    Vad ska jag säga? Jag vill att vi går i familjerådgivning? Det har jag redan sagt, men inget har hänt, inget har bokats eller följts upp. Jag vill flytta ut? Men inte berätta att jag redan ordnat boende utan meddela det en vecka senare typ? Och sedan börja diskussionen kring ett ev upplägg om barnen?

    Jag kan inte leva som jag gör just nu, jag står inte ut mer. Men samtidigt vill jag ju inte göra saker och ting onödigt jobbiga naturligtvis.


    Min rekommendation skulle vara att prata om detta innan du gör upp planer. Fast nu verkar det ju redan som om det är försent. Detta är precis vad många redan föreslagit. Säg precis som det är. Du är trött på detta och vet inte om du vill fortsätta längre. Du frågar honom hur han skulle föreslå att ni löser detta praktiskt. Hur skulle han ställa sig om du ordnar eget boende men kommer dit varannan vecka och bor med barnen. Kan han tänka sig att ordna annat boende då? Denna konstellation låter dock väldigt kostsam för er båda och kräver en hel del och framförallt att ni är överens. Ska ni ta en paus eller göra slut? Diskutera istället för att komma med fullbordat faktum. Hur gör ni med huset/lägenheten? Vill någon ens eller har ekonomisk möjlighet att bo kvar eller ska ni bodela och sälja?

    Ni behöver prata om detta öppet utan att förutsättningarna redan är klara och du kommer med krav!
  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:49 #38
    Anonym (Duu) skrev 2019-09-12 09:36:09 följande:
    Min rekommendation skulle vara att prata om detta innan du gör upp planer. Fast nu verkar det ju redan som om det är försent. Detta är precis vad många redan föreslagit. Säg precis som det är. Du är trött på detta och vet inte om du vill fortsätta längre. Du frågar honom hur han skulle föreslå att ni löser detta praktiskt. Hur skulle han ställa sig om du ordnar eget boende men kommer dit varannan vecka och bor med barnen. Kan han tänka sig att ordna annat boende då? Denna konstellation låter dock väldigt kostsam för er båda och kräver en hel del och framförallt att ni är överens. Ska ni ta en paus eller göra slut? Diskutera istället för att komma med fullbordat faktum. Hur gör ni med huset/lägenheten? Vill någon ens eller har ekonomisk möjlighet att bo kvar eller ska ni bodela och sälja?

    Ni behöver prata om detta öppet utan att förutsättningarna redan är klara och du kommer med krav!
    Anledningen till att jag inte vill prata först och agera sedan är att jag gjort detta tusen gånger känns det som.
  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:49 #39
    Anonym (Duu) skrev 2019-09-12 09:36:09 följande:
    Min rekommendation skulle vara att prata om detta innan du gör upp planer. Fast nu verkar det ju redan som om det är försent. Detta är precis vad många redan föreslagit. Säg precis som det är. Du är trött på detta och vet inte om du vill fortsätta längre. Du frågar honom hur han skulle föreslå att ni löser detta praktiskt. Hur skulle han ställa sig om du ordnar eget boende men kommer dit varannan vecka och bor med barnen. Kan han tänka sig att ordna annat boende då? Denna konstellation låter dock väldigt kostsam för er båda och kräver en hel del och framförallt att ni är överens. Ska ni ta en paus eller göra slut? Diskutera istället för att komma med fullbordat faktum. Hur gör ni med huset/lägenheten? Vill någon ens eller har ekonomisk möjlighet att bo kvar eller ska ni bodela och sälja?

    Ni behöver prata om detta öppet utan att förutsättningarna redan är klara och du kommer med krav!
    Anledningen till att jag inte vill prata först och agera sedan är att jag gjort detta tusen gånger känns det som.
  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:54 #40

    Han blir då ledsen, lovar bättring och jag blir vek och börjar låtsas igen. Det är för jävla jobbigt att leva under ett och samma tak utan att "ha löst" det. Vi sopar det istället under mattan och fortsätter tillsammans. Nu vill jag bara kunna gå ut genom dörren och få vara ifred med mina tankar, utan att han går runt och surar eller är ledsen i rummet bredvid. Jag klarar det bara inte. Därför har jag fixat lägenheten.

    Självklart ska han få säga sitt om upplägget, men jag kan ju fortfarande ha en bild av hur jag tänker kring att leva vidare efter detta. Jag vill ju inte bara gå ut genom dörren utan att ha en plan för hur barnen skall tas om hand, de behöver ju mig fortfarande även fast jag lämnar deras pappa.

  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 09:55 #41

    Vi klarar oss ekonomiskt, inga problem.

  • Anonym (jag förstå­r dig)
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 10:24 #42

    Hej TS,


    Jag tycker inte du ska ta åt dig allt för mycket av den hårda kritiken kring ditt beslut. Det verkar ju som att du många gånger försökt få rätsida på ert förhållande. Pratat om det, föreslagit familjeterapi etc. Men din man tar inte detta på allvar. Förstår att du då känner det som att du redan försökt allt, vad mer kan man göra då? Förstår också ditt resonemang att du flertalet gånger tidigare försökt prata om detta med honom, vilket bara resulterat i att du stannat kvar och inget har blivit bättre. Nu är du rädd att om du tar upp saken till diskussion igen så kommer slutresultatet att vara det samma. Vilket jag anser vara ett ytterst logiskt resonemang. Har man försökt en sak flertalet gånger, utan resultat, då måste man testa på nåt annat!


    Men om det är så, att du ännu inte är helt säker på att du vill avsluta förhållandet, utan bara behöver lite tid för dig själv. Kunde det kanske gå att fixa utan att du flyttar ut "på riktigt"? Kanske det att du faktistk är borta från ert hem skulle vara en rejäl ögonöppnare för din man, som kanske nu verkligen skulle ta itu med situationen och t.ex. gå med på familjeterapi.


    Om du redan fixat dig en lägenhet, kanske du kunde berätta det åt din man och säga att du kommer att tillbringa lite tid där ibland för att få vara ensma med dig själv och dina tankar? Ha det mer som ett litet andingshål, där du kan tillbringa en helg eller en natt ibland, istället för att bara meddela honom att "nu flyttaar jag ut!". Jag förstår att du inte tycker att det kan komma som någon slags överraskning. men för honom, som uppenbarligen levt med huvudet i sanden, så kan det vara något av en chock ändå. Och då kan det, som många andra påpekat, vara ganska svårt att kunna upprätthålla en vänskaplig realtion efter det, då din man kommer att känna sig ytterst sviken.


    Eller kanske du kunde ta en vecka semester, åka bort nånstans och helt komma ifrån vardagen. Kankse bara det kunde hjälpa dig att få rätsida på dina tankar? Och om du även efter det inte vet vad du vill, då kan du kanske överväga lägenheten. Dina barn är ju också så små, att risken är stor att de anser dig lämna DOM lika mycket som du lämnar din man. Men en veckas "tantsemester" gör ju knappast barnen besvikna på det sättet. Då behöver de inte alls bli "inblandade" i ditt och din mans problem. 

  • Tor 12 sep 2019 10:47 #43 +1
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:08:38 följande:

    Jag har fortfarande svårt att se varför mitt agerande skulle starta världskrig och vårdnadstvist. Det är inte så att jag gått omkring de senaste åren och låtsats att allt är frid och fröjd och inte försökt jobba på relationen.

    Vi har pratat, massor, om vår relation, men den blir inte bättre, trots prat och försök till förändring. Han tar mig för given, är bekväm och existerar vid min sida. Jag är trött på att försöka jobba på en relation där den andra gör lite halvhjärtade försök och sedan faller in i samma bekväma liv igen.

    Jag vill inte leva under samma tak med en person som jag inte vet om jag är kär i längre. Jag har halva livet kvar och tycker att det är för kort för att slösas bort tillsammans med någon som inte bryr sig. Jag är frustrerad och irriterad och det gör mig inte till en bra mamma. När min man inte är hemma känns det som en lättnad, jag är glad och kan ägna mig åt barnen på ett bra sätt istället för att han honom som ett ständigt awkward irritationsmoment i bakgrunden.

    HUR SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte kan separera från honom men samtidigt vill ha en förändring? Jag har ju inte flyttat än, så snälla ge mig tips!

    Vad ska jag säga? Jag vill att vi går i familjerådgivning? Det har jag redan sagt, men inget har hänt, inget har bokats eller följts upp. Jag vill flytta ut? Men inte berätta att jag redan ordnat boende utan meddela det en vecka senare typ? Och sedan börja diskussionen kring ett ev upplägg om barnen?

    Jag kan inte leva som jag gör just nu, jag står inte ut mer. Men samtidigt vill jag ju inte göra saker och ting onödigt jobbiga naturligtvis.


    Det är bra att du sätter ner foten, du har försökt jobba på relationen men när inget händer måste din man ruskas upp ur sin bekvämlighet och inse att om han vill rädda förhållandet måste han börja jobba på det. Jag gick också i flera år och försökte, medan min sambo inte tog på allvar när jag försökte tala om våra problem. Jag föreslog parterapi, jag föreslog att vi skulle resa bort själva eller börja göra något roligt ihop för det enda vi gjorde tillsammans var att åka och storhandla ett par gånger i veckan, men inget hände. Först när jag hade bestämt mig att jag ville separera vaknade han men då var det redan försent för mig, jag ville inte längre. Vi gjorde faktiskt så att han kom hem och var hemma hos oss ibland fast han flyttat ut, han kunde hämta på dagis och vi åt middag ihop, sen åkte han hem till sin etta på kvällen. Den yngsta sov över där ibland också och för barnen blev det en smärtfri separation, de märkte knappt att vi flyttade isär utan vi var faktiskt tvungna att berätta det för dem några månader efter att han flyttat ut - de hade inte märkt något och hade inte tänkt på att pappa hade skaffat en liten lägenhet, det var inget konstigt med det.

    Du vill fortfarande ge relationen en chans, du vill bara få andrum och provocera fram en reaktion hos din man och tvinga honom följa med på familjerådgivning, du tar alltså fortfarande ansvar för relationen och förtjänar inte all kritik du fått här.

    Jag tycker inte du ska vänta längre med att berätta om dina planer för din man. Varför vänta, det är bättre att han får lite tid att vänja sig vid tanken och detta kan bli startskottet till att ni börjar prata allvar. Berätta att du har skaffat en annan lägenhet och tänker flytta ut temporärt, under tiden vill du att ni går på familjerådgivning och funderar på hur nu vill ha det i framtiden, med er relation och med familjelivet om ni går isär. Se vad han säger om det, vill han kämpa eller har han också haft tankar på att skiljas?

    Ang. bostaden kan du inte ställa krav på att få komma och gå som du vill om det inte är så din man vill fortsätta ha det. Du kan ju föreslå det men du har din fristad i ettan, och han har samma rätt att få vara ifred i sitt hem utan att du kan stolpa in när som helst. Men det finns inga regler, ni gör precis som ni vill och vad som passar er bäst. Visst kan ni lösa det så att du kommer hem och är hemma med barnen efter jobbet, ni äter middag ihop eller du går när han kommer och sedan kilar du hem till ditt krypin. Om ni är överens om att göra det som är bäst för barnen är mycket vunnet.

    Ni kan boka tid på familjerådgivning och ha samarbetssamtal, man behöver inte alls ha bestämt sig definitivt för att separera innan man bokar tid där utan ni formar samtalet utefter era frågeställningar och förutsättningar. Där kan ni också diskutera umgänge och boende, under betänketiden och hur ni ska göra vid en separation om ni inte bestämmer er för att försöka igen.
  • Tor 12 sep 2019 11:25 #44
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:54:35 följande:

    Han blir då ledsen, lovar bättring och jag blir vek och börjar låtsas igen. Det är för jävla jobbigt att leva under ett och samma tak utan att "ha löst" det. Vi sopar det istället under mattan och fortsätter tillsammans. Nu vill jag bara kunna gå ut genom dörren och få vara ifred med mina tankar, utan att han går runt och surar eller är ledsen i rummet bredvid. Jag klarar det bara inte. Därför har jag fixat lägenheten.

    Självklart ska han få säga sitt om upplägget, men jag kan ju fortfarande ha en bild av hur jag tänker kring att leva vidare efter detta. Jag vill ju inte bara gå ut genom dörren utan att ha en plan för hur barnen skall tas om hand, de behöver ju mig fortfarande även fast jag lämnar deras pappa.


    Självklart kan du ha en plan men förvänta dig inte att han följer den. Gör en känslighetsanalys, vad skulle det innebära om han inte går med på att flytta ut de veckor du bor i huset, drar igång bodelning och vårdnadsbråk direkt, slutar pratat med dig mm.

  • Anonym (Duu)
    Visa endast
    Tor 12 sep 2019 11:28 #45
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:49:17 följande:

    Anledningen till att jag inte vill prata först och agera sedan är att jag gjort detta tusen gånger känns det som.


    Ja och då förutspår många här att det kommer skapa en stor konflikt.

    Har du verkligen sagt så tidigare? Jag funderar att skaffa eget ställe etc? Personligen så tror jag att du behöver bestämma dig och sedan när du bestämt diskuterar ni förutsättningslöst hur ni kan lösa detta på bästa sätt.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll