Ärligt nu - Finns äkta kärlek eller står ni ut pga barnen/ekonomi/norma?

Den frågan kan jag inte ge svar på. Jag lever också ensam med en dotter fast med delad vårdnad.

Vi var inte lyckliga hennes pappa och jag. Skulle gått isär innan vi fick henne inser jag ju efteråt.

Tyckte, till skillnad från dig, initialt att det var skönt att va ensam. Så skönt att slippa honom! Kände inte att jag skulle klara att gå in i ett förhållande på ett bra tag. Men så träffade jag en ny man, utan avsikt att gå in i ett förhållande, men det blev så ändå. Så nu sitter jag här med högsta önskan att få leva med honom, leva ett familjeliv med honom. Vet inte om jag fortfarande är i förälskelsefasen efter ca 1 år och vi har än så länge ingen vardag ihop (= inga slitningar), men vill leva med varandra. Största rädslan är ju dock att göra om samma misstag igen. Hur vågar man?

Mitt inlägg blev väl lite ot antar jag. Men någonstans tror jag det handlar om inställning. Alla har det bra i början, gäller att vårda relationen och varandra....