Jag bryr mig inte om han skjuter sig
Det här blir långt.
Min allra bästa vän dog plötsligt i juni. Vi dejtade för över tio år sedan men insåg att vi funkade bättre som vänner och höll ihop som väldigt nära vänner fram till dess att han dog.
Jag gör en lång historia kort. Min numera bortgångne vän hade en kompis som var speciell, vi kallar honom Diagnosen. Diagnosen hade knappt några vänner men min bortgångne vän fortsatte stötta Diagnosen och umgås med honom trots att Diagnosen hade noll social kompetens och bara spred dålig stämning. Det blev så att vi alla tre umgicks ibland. Jag har alltid tyckt att Diagnosen är äcklig. Aldrig gillat att hänga hemma hos honom. Det luktade illa i hans bostad och hela han luktade faktiskt, trots att han duschade och skötte sin hygien. Jag kände mig obekväm för att han kunde bli svartsjuk på mig och min bortgångne vän när vi, på tiden då vi dejtade, kramades och kelade.
Hur som helst. Flera år går. Vi träffades sporadiskt under åren. En kväll hörde Diagnosen av sig till mig (mig av alla människor?!) och sa att han skulle ta sitt liv. Jag fattade inte varför han inte ringde någon som var vän med honom, men jag ställde upp och åkte dit och såg att Diagnosen hade en jävla pistol på soffbordet. Han skulle skjuta sig. Jag körde honom till psyket.
När han satt på psyket skickade han sms stup i kvarten. Jag försökte stötta honom. Killen mådde ju dåligt. Men jag har mycket med mitt eget liv så jag svarade på ett fåtal sms och snart slutade Diagnosen skicka sms.
Min bortgångne vän förstod inte varför Diagnosen valde att kontakta mig istället för honom. Och det förstod fan inte jag heller.
Nåväl. En månad går. Jag får ett sms från Diagnosen. Han skriver "den lilla pojken inom mig är kär i den lilla flickan inom dig". WTF??? Nu är Diagnosen alltså kär i mig och han vet att jag "känner detsamma"!!! ? Jag ringde upp honom och sa att jag inte kände något sådant för honom. Sedan ringde jag min bortgångne vän och berättade att Diagnosen gett mig en kärleksförklaring och att han i sina vildaste fantasier faktiskt inbillar sig att jag känner detsamma. Min bortgångne vän blev upprörd och han slutade umgås med Diagnosen. I deras kompiskrets har de en oskriven regel att man inte limmar på polarnas fd flickvänner, ragg etc.
Detta var år 2015. Varken jag eller min bortgångne vän har haft någon kontakt med Diagnosen sedan dess.
I år dog alltså min numera bortgångne vän. Och då, PLÖTSLIGT, från ingenstans hör Diagnosen av sig. Han berättar att han mår dåligt, att han vill ta sitt liv. Jag blev så jävla förbannad! Han pratade bara om sig själv, han nämnde inte ens min bortgångne vän som en gång i tiden ställde upp för Diagnosen och hade gjort i trettio år! Jag svarade kort att jag hoppas att det ordnar sig för honom och att jag har fullt upp med min sorg.
För jag orkar verkligen inte med honom nu! Jag känner så mycket smärta inom mig. Min väns bortgång har tagit oerhört hårt på mig! Dessutom så är jag gravid och tanken på att mitt första och enda barn aldrig ska få träffa min bortgångne vän sliter sönder min själ. Och jag blir äcklad att Diagnosen hör av sig som om ingenting hänt! Inte nämner vår väns bortgång med ett enda ord!
Diagnosen fattade inte vinken. Han fortsatte skicka sms. Jag svarade inte på dem.
Sedan kom det. Han hade luskat ut att jag numera är gift. Då skriver Diagnosen i ett sms att han känner ju mig och att mitt äktenskap säkert inte var genomtänkt, att jag ingått äktenskapet under en "manisk period", att jag snarare är kär i min mans dotter än min man! Att jag inte älskar min man osv. Han hånade mitt äktenskap!
Då freakade jag! Jag svarade att han inte vet ett skit om mitt liv, att han inte känner mig. Att jag inte är hans vän och aldrig varit! Att jag inte fattar vad fan han pratar om när han beskriver mig som psykiskt sjuk. Jag bad honom dra åt helvete.
Då skriver han igen och säger att han ville ha en reaktion från mig eftersom jag ignorerade hans sms tidigare. Han skriver att min man inte känner mig. WTF? Han har aldrig ens träffat min man. Jag har flyttat sjuttio mil sedan vi sist talades vid. Den sjuke jäveln vet ju ingenting om mitt liv. Han skriver att det i själva verket bara är han som förstår mig. Och att han känner på sig att min man förbjudit mig att tala med honom. Och så skriver han slutligen att han nu ska ta sitt liv.
JAG ORKAR INTE BRY MIG LÄNGRE! Jag känner att jag inte orkar stoppa honom från att skjuta sig. Varför ska jag? Han är en vidrig människa. Han nedvärderar mitt äktenskap helt från ingenstans! Han gör en amatöranalys av mitt psyke och menar att jag varit psykotisk när jag gifte mig? Han hör av sig efter alla dessa år och tror att vi är bästa vänner och skiter i att ens nämna vår gemensamma väns bortgång? Varför i helvete ska jag hjälpa det kräket?
Jag svarade bara att självmordshot inte funkar på mig och att jag blockar honom. Har blockat honom. Och jag bryr mig fan inte om han skjuter sig i huvudet.
Jag är säker på att Diagnosen i alla år trott att jag är kär i honom. Att det inte kunde bli vi för att min numera bortgångne vän förhindrade vår kärlekssaga. Men att det nu är fritt fram, han är ju numera död! För det är fan inte en slump att Diagnosen hör av sig några månader efter vännens död när det ju varit radiotystnad mellan oss i fyra års tid.
Jag ska aldrig mer hjälpa någon med psykiska sjukdomar. Vilka obehagliga egoistiska kräk till människor det finns! Vill inte riskera att hamna i den här skiten igen. Jag är fan rädd för vad fanskapet ska hitta på härnäst. Han har vapen hemma och han är labil.
Varför skrev jag detta?
Jo, för att visa att en del människor ska man bara låta självdö. Men mest för att skriva av mig.