• Fri 13 Sep 2019 09:02
    931 visningar
    13 svar
    13
    931

    Hur mycket och vad har ni som haft en tuff barndom berättat om er barndom för era barn?

    Var försiktig med det! Jag har själv vuxit upp med en mamma som skrämt mig med negativa berättelser ifrån sin barndom. Dels var jag skrämt, dels gav hon mig skuldkänslor, dvs. jag skulle vara glad att jag hade det bättre, trots att det var långt ifrån bra. Och tredje punkten är att det blir väldigt fel om barn får känna att de måste ta hand om sina föräldrar, istället för tvärtom. Och där ingår också att föräldern försöker få stöd för sina problem/trauman hos sina barn. Även om man inte har den avsikten och bara vill vara ärlig och säga som det var, så kan barn ta på sig den rollen att vilja hjälpa och stödja. 

    Jag har varit noga med att inte belasta mina barn med något negativt ifrån mitt liv, varken från barndomen eller nuvarande problem. När de väl bli tonåringar och sen vuxna kan man ju berätta lite mera, men helst inte allting i tonåren. 

    Även när det gäller negativa saker som sonens pappa gjorde, har jag inte berättat det som jag såg det. Man behöver inte ljuga direkt, men man kan bara ta så mycket som barnet ändå kan märka något av, och framställa det så positivt som möjligt, dvs. tolka det som att det inte är med ond avsikt, hitta rimliga ursäkter för det, helt enkelt. Tolka bara det så positivt du kan utan att ljuga.

  • Fri 13 Sep 2019 09:02
    #9

    Var försiktig med det! Jag har själv vuxit upp med en mamma som skrämt mig med negativa berättelser ifrån sin barndom. Dels var jag skrämt, dels gav hon mig skuldkänslor, dvs. jag skulle vara glad att jag hade det bättre, trots att det var långt ifrån bra. Och tredje punkten är att det blir väldigt fel om barn får känna att de måste ta hand om sina föräldrar, istället för tvärtom. Och där ingår också att föräldern försöker få stöd för sina problem/trauman hos sina barn. Även om man inte har den avsikten och bara vill vara ärlig och säga som det var, så kan barn ta på sig den rollen att vilja hjälpa och stödja. 

    Jag har varit noga med att inte belasta mina barn med något negativt ifrån mitt liv, varken från barndomen eller nuvarande problem. När de väl bli tonåringar och sen vuxna kan man ju berätta lite mera, men helst inte allting i tonåren. 

    Även när det gäller negativa saker som sonens pappa gjorde, har jag inte berättat det som jag såg det. Man behöver inte ljuga direkt, men man kan bara ta så mycket som barnet ändå kan märka något av, och framställa det så positivt som möjligt, dvs. tolka det som att det inte är med ond avsikt, hitta rimliga ursäkter för det, helt enkelt. Tolka bara det så positivt du kan utan att ljuga.

Svar på tråden Hur mycket och vad har ni som haft en tuff barndom berättat om er barndom för era barn?