Svartsjuk kille

Min kille är också svartsjuk och kan få utbrott för att han får för sig att jag tittar på någon på stan och han misstänker hela tiden att jag pratar med andra eller träffar andra. Vi har bråkat massor om det här, jag förklarar att jag blir förolämpad för att han tror att jag är så billig och det har faktiskt blivit bättre med tiden. Han har börjat lita mer på mig och har insett att det inte finns någon logik i en stor del av hans svartsjuka. Och jag har anpassat mig till viss del, jag är t.ex försiktig med mina ögon när vi är bland folk och tittar inte för länge på killar. Till saken hör att jag är något av en "stirrare", jag gillar att sitta och iaktta folk men det är förstås inte killar jag kollar efter utan jag tycker om att se på dessa små vardagsteaterscener som utspelas runtomkring oss hela tiden; jag tittar när någon betalar i kassan på cafét, jag studerar folks utseenden när jag åker tunnelbana osv. Men jag har alltså lärt mig att inte titta åt killars håll för husfridens skull.

Jag har försökt anpassa mig också med att inte stirra men varje gång han har tagit upp något så har jag ingen aning om vem han pratar om och kan inte minnas situationen eller att jag har suttit och tittat på personen, så det blir helt omöjligt att bemöta. Jag har börjat att titta ned i backen när vi går och det känns som att jag är typ fånge i vår relation.

Där ser man hur hjärntvättad man kan bli. Du tycker han har blivit mycket bättre och att det inte är så farligt att du ska visa med kameran vart du är, att han frågar vem du är med och han får "nästan aldrig" utbrott. Och du får "tom umgås med manliga vänner". 

Det du nu tycker är acceptabelt hade de flesta aldrig accepterat. 

Jag är medveten om detta och jag vet att de flesta inte skulle acceptera att leva såhär. Men jag älskar min kille och vårt förhållande är så otroligt bra på så många andra sätt, vi är jämlika och respekterar varandra på andra plan och idag är hans svartsjuka inte värre än att jag kan hantera det. Men det var tack vare att han insåg själv att han var oresonligt svartsjuk och han har jobbat med sig själv. Men jag var nära att lämna honom pga svartsjukan, hade han inte kommit till den insikten och hade inte vår kärlek varit så stark hade jag inte heller orkat mer.

Jag gjorde faktiskt slut med min sambo idag. Han höll på flera dygn som jag skrev tidigare i tråden. Idag ville han att jag fotade gymmet jag var på. Jag gjorde det aldrig. Han ringde och ringde och sms:a så jag var nära på psykakuten. Så jag gjorde slut. Orkade knappt ta hand om barnet efter denna terror. Och allt är såklart mitt fel att han agerat såhär. Om jag ändrar mig finns inga problem som han sa. Ingen självinsikt alls.