Längtar bort
Jag känner mig vilsen i mina tankar. Tror att jag vill bryta upp o gå min egen väg, men är rädd att det bara är en kris.
Har en man sen 13 år o två barn 6 och 10.
Kort om vårt liv: De första 8 åren så festade min sambo mycket, var ofta på krogen o jag var ensam hemma med barnen. Jag gillade det inte, men han brydde sig inte vad jag tyckte. 3 gånger genom åren har jag också kommit på han med att skriva sina sexfantasier med andra tjejer på sms. (Vilket jag aldrig riktigt kunnat förlåta) Jag hade i princip allt ansvar för barn o att vara familjens projektledare.
Efter andra graviditeten o förlossningen höll jag på att knäckas, vet inte vad som hände i kroppen om det var psykiskt eller fysiskt eller båda. Efter ett par år började livet återvända till mig o jag började känna mig balanserad igen. Då kom min man med nyheten att han tagit ett jobb långt bort o jag skulle bli helt ensam hemma med barnen en längre tid. Jag sa NEJ! Gör det inte, jag klarar inte att va ensam nu. Att han ändå åkte o lämnade mig var droppen och för mig det största sveket. Ångesten o andnöden kom tillbaka bara han sa nyheten.
Nu är detta ca 4 år sedan o jag mår bra igen. Jag har försökt förlåta, min man är mycket mer närvarande med mig o barnen. Men den dagen han svek mig o åkte så slocknade gnistan. Jag har inte lyckats återfå känslorna. Känner mig likgiltig inför honom o tycker det är skönt när han är bortrest, vilket han ör väldigt mycket i jobb!!!. Jag har försökt få med han till parterapi flera gånger, men han vill inte. O nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag börjar bli besatt av tanken att göra slut o göra vad jag vill, för jag känner mig falsk mot både honom och mig själv. Han är värd att få kärlek o passion av nån. Men jag kan inte, hittar det inte inom mig. Känner bara sveken i mitt bröst. Önskar jag kunde komma över o förlåta, för barnens o hans skull. Samtidigt längtar jag efter friheten att leva det liv jag vill!!!
Till saken hör också att han aldrig vill hänga med mina vänner, o han vill typ aldrig göra samma sak som mig. Helt olika intressen. Känner mig så ensam o saknar att dela livet med nån både i handling o själsligt.
Vad tycker ni? O varför? Vad har ni för erfarenheter?