Hjälp mig att kommentera i min blogg

För er nyfikna:

"Lenis värld

Lenis värld

Toggle navigation

Bloggen omfattas inte av utgivningsbeviset på loppi.se.

lenis19

Lenis värld

Annons

25 september 2019 15:13

Leva fri men i ständig rädsla

Okategoriserade

Jo, för några år sen så fick jag två val. Antingen fly och leva gömd i massa olika kvinnojour fixade hem eller leva i frihet men vara ständigt rädd. Jag valde frihet. Ville inte lämna min familj och mitt liv som jag byggt upp. Men jag valde också att leva med mardrömmar och ständig rädsla.

Jag var förbannad över att det var jag som var tvungen att välja och inte han. Han som gjorde mig illa på alla möjliga sätt. Han skulle gå fri och ha sin familj och livet han byggt upp.

Det hela började med att jag va ung, oerfaren och väldigt känslig. Hade dåligt självförtroende och självkänsla. Men framförallt för att jag kände mig ensam. Ofrivilligt ensam. Då hamnade jag på olika chatforum på nätet som det va på den tiden. Började prata med en kille där, som visade sig vara betydligt äldre än mig och dessutom suttit inne. Tänkte inte mer på det då. Det berättade han ju senare för att vara helt ärlig mot mig.

Vi gick ut några gånger och jag kände väl inget speciellt med honom då förutom att jag tyckte det va spännande och framförallt att inte vara själv.

Han var väldigt charmig o generös. Bjöd på middagar och lagade alltid god mat. Träffade hans familj och släkt. Han ville inte riktigt vara hemma hos mig eller träffa min familj. Varningstecken 1.

Han ville alltid vara med mig. Ville helst inte att jag skulle gå någon annanstans som t ex hem efter jobbet. Varningstecken 2.

Men första året gick väl smärtfritt vad jag kan komma på. Sen började det. Det första var ju det manipulativa sättet. Psykiska misshandeln. Trycka ner mig ännu mer. Få mig att må ännu sämre. Sen kom puttandet. Som till slut blev hårdare och hårdare. Tryckte ner mig i sängen. Och till slut slag, sparkar.. flera mordförsök.

Hotade med kniv, strypning, kvävning med kudde. Höll mig instängd. Allt detta har hänt inom loppet av ca 8 år. Kommer inte ihåg exakta datum eller hur mycket av det som hänt under samma tidpunkt.

Har polisanmält en gång. Olika saker under samma anmälan. Men på grund av rädsla så gick jag tillbaks. Till slut så kom vändpunkten som gjorde att jag tog tillfället. Men som sagt, jag valde att avsluta relationen men med ständig rädsla. Rädslan att en dag inte finnas mer eller bli skadad.

Varför är det jag som som ska vara rädd?

Varför är det jag som ska fly?"

Tycker det skulle vara så enkelt för dig att kopiera in dina blogginlägg här. Är inte alls krångligt, och du ser ju vilket mottagande du fått här genom att bara skriva på bloggen.

Men jag kan hjälpa dig. Tror faktiskt du får mycket bättre svar såhär. Här kommer hennes andra inlägg:

"Jag är en helt vanlig mamma. Inte en instagram-vänlig, flaschig, alltid modell stylad, bloggande mamma.

Jag är inte kamera vänlig, modell-mamma med snyggaste kroppen i hela världen som man ska ta bilder på från alla vinklar. Avundsjuk, ja absolut! Bitter, nä inte så mycket. Jag vet ju varför jag ser ut som jag gör. Jag älskar inte min kropp eller mitt utseende men jag får nöja mig tills jag orkar träna upp den igen.

Så jag är en helt vanlig mamma med brister och bra sidor också.

Det som faktiskt stör mig mest är att jag inte blir accepterad av andra. Jag är inte populär. Jag behöver inte vara populär men vore trevligt om jag också kunde få vara en kompis. Eller en av de andra fruarna som blir bjuden på tjejkvällar och annat roligt.

Har insett att det inte är fel på mig men troligtvis mitt utseende som gör att folk inte kan umgås med någon som är lagom ful. För det är ju oftast de snygga eller modell-snygga som blir kompisar med varandra. Och jag platsar inte in.

Jag är inte otrevlig eller nåt. Jag är en glad prick med sjuk humor och ja, kanske lite för ärlig ibland men va sjutton fråga inte om du inte vill veta sanningen.

Så berätta, vad är det som gör att man inte platsar in längre bland kvinnor eller män för den delen?

När det kommer till män så tror väl de att man alltid är intresserad. Jag är inte intresserad. Jag har en man. Det räcker. Varför kan inte en kvinna bara tycka att det är trevligt att umgås med en man utan att behöva ligga? Och där också så är de snygga tjejerna alltid de som är så mycket mer intressanta att umgås med. Varför?

Jag är inte korkad på nåt sätt. Jag har sjuk humor och folk skrattar oftast i närheten av mig men jag får inget mer. Jag vill också ha bekräftelse. Genom att kanske få ha en kompis eller två. Detta är ingen dejting blogg, där jag letar efter kompisar nu utan jag vill bara ha upp en diskussion. Hur funkar det för er?

Och nu förväntar ni er en bild på mig men ska förklara det i nästa inlägg ????"