Ensam, så ensam
Jag scrollar och scrollar genom internet.
Efter vad vet jag inte. Efter förståelse. Efter något som lättar min sorg.
Jag är 36 år, har haft tur med mitt utseende, kommer från en toppenfamilj, är aktiv, har en karriär att vara stolt över och har rest över världen.
Trots det har jag i stort sett endast dåliga relationer bakom mig.
Antingen med någon trygg person, som jag förgäves inte lyckas få djupa känslor för. Eller med någon vacker kaosman - som visar 100% intresse och verkar seriös, tills jag vågar öppnar upp...
Efter att han legat sig "mätt" på min kropp, måste han plötsligt "satsa på företaget och har tyvärr inte tid för en relation", eller annat dravel.
Många av dessa killar kontaktar mig i omgångar efteråt för att berätta hur snygg jag är och att "de fortfarande tänker på mig" i sina nya relationer osv.
Jag antar att det beror på mig. Kanske på att en av mina tidigaste relationer var med en narcissist och att det påverkat hur jag beter mig.
Hur jag värderar mig själv och allt annat.
För jag förstår inte hur ni andra gör?
Jag förstår inte vad det är för hemligt recept alla andra kommit på för att lyckas få den där djupa kontakten i sina relationer?
Jag är förevigt fast i en loop där jag kan locka till mig nästan vem jag vill - men aldrig kan få dem att välja mig på riktigt.
Jag är ingen så fort man fått min kropp. Och om inte allt för länge försvinner väl även det, utseendet.
36 år gammal har det hänt igen. Den vackra mannen som verkade så engagerad, så intresserad och seriös. Som sa att han bara var ute efter en seriös relation. Dejter och middagar, mys på soffan.
Skillnaden var att denna gång blev jag oplanerat gravid. Gravid, chockad och sen så jävla lycklig - fast jag inte visste om mannen skulle följt med på resan eller inte.
Jag var inne i gravidgrupperna här. Jag var en av dem som skulle bli mamma, som har tillräckligt stabil ekonomi för att klara det själv.
Jag skulle inte bli den barnlösa gamla nuckan, som aldrig lyckats få till ett förhållande. Jag skulle bli mamma.
Sen kommer smällen.
Missfallet.
Och det kanske hade varit "en del av livet" om saker hade varit annorlunda...
Jag läser råd för paren överallt.
"Redan efter två veckor blev jag gravid igen.", "Vi kommer försöka igen.", "Min man tröstar mig.", "Min man körde mig till sjukhuset."
Allas sorg är okej. Menar inte att förminska någon annan.
Men vad gör man när man kommer hem till en tom lägenhet.
När det inte finns någon som "vill pröva igen" där. Ingen som håller om en när blodet forsar och man ligger och gråter sig till sömns.
Ingen som delar ens sorg.
Har aldrig känt mig så ensam.
Är så ensam så det värker.