Vi änglamammor som vill bli gravida efter abort, MA & MF

Åh, då hade vi samma helvete för en vecka sen och även nu. Förstår vad du menar med känslorna, hur mycket man än försöker tänka framåt så kommer ilskan och sorgen, varför hände det just oss liksom!?

Blir glad för dig att din kille ändå ändrat sig, att ni gör det ihop. Alla hanterar sånt här olika.

Förlåt, är inte så insatt, vad menas med lågt AHM? 

Jag vet, känner inte heller någon som gått igenom detta, känns som att det bara ploppar ut bebisar runt om en HELA tiden!! Min bästa vän berättade dagen innan vi fick det dåliga beskedet att vi skulle ha nästan samtidigt, var så glad i 24H och nu kan jag inte ens prata med henne. Är såklart så glad för hennes skull men så ledsen för min egen och orkar bara inte vara glad för någons skull just nu..

Och mars månad håller jag med om, skulle på något sätt kännas lättare tror jag om man fick bli gravid igen tills dess, men vågar inte hoppas på för mycket.

Är egentligen livrädd för att bli gravid igen, så orolig man ska vara men åh andr sidan vill jag inget hellre än det NU NU NU!!

Skickar styrkekramar <3

[quote=79951377][quote-nick]Anonym (AF) skrev 2019-10-09 13:26:41 följande:[/quote-nick]Vi avbröt i aug 2017 i v20, hon var väldigt sjuk. Jag blödde länge, 7-8v om jag inte minns fel. Väntade en mens och vart sen gravid direkt, resulterade i en frisk dotter som föddes aug 2018. Nu är vi redo för att försöka bli gravida med ett syskon och rädslan kommer smygandes igen, att något ska gå fel.

Värsta tiden i mitt liv, en enorm sorg som inte går att beskriva. Hoppas ni alla har bra stöd! Förstår vad ni alla går igenom <3[/

Va skönt och höra att ni lyckades så snabbt! Ger ju lite hopp! Lycka till med ny liten bebis! Förstår din oro. För mig har det även tillkommit en rad andra olika oroligheter (så mkt som kan gå fel) som jag tidigare inte tänkt på. Sorgen är helt oförklarligt tung! Man kan lixom inte alls förstå heller varför det skulle drabba just en själv. Jag känner verkligen INGEN annan än mig själv som blivit drabbad. Ingen i min närhet, ingen bekant (men kan ju va så att de inte pratat om det). Har otroligt många också nära som ska ha exakt samma månad som jag skulle ha (mars). Så vill helst hoppa över den månaden :(.

Jag beklagar, det är så fruktansvärt. Du hade dessutom gått halva tiden :(

MEN vad glad jag blir att er andra dotter kom till er så snabbt ändå, även om det inte ersätter er ängel. Grattis! 

Jag förstår din oro att försöka igen, men du vet att det går nu och ingen ska behöva gå igenom detta ens en gång.

Tack för att du delade med dig och bringade hopp till oss andra som bara tycker allt är nattsvart nu <3

Det var superskönt att det fick fort men jag var nog inte psykiskt redo, började gå hos kurator varannan vecka i ca 6mån och det hjälpte faktiskt endel mot oron och sorgen av våran förlust. Det var skönt att få lätta på känslor och tankar med någon jag inte kände. Hade extremt svårt tt dela med mig med närstående, kändes som att ingen kunde förstå smärtan jag gick igenom. Har du bra stöd omkring dig?

Och visst är det så att man blir så medveten om hur mycket som kan gå fel. Kände mig också ensam, kände ingen som genomgått liknande precis som dig. Men jag hittade en grupp på facebook, då insåg jag hur många andra som tyvärr gått/gick igenom samma. Det var en lättnad, jag kände mig mindre ensam. Jag hoppas ni snart blir gravida igen och får ett friskt barn. Förstår verkligen längtan!

Ja.. Vill inte heller hoppas för mycket och försöker inte tänka så mycket på det =omöjligt!

Det där med blödningen är så konstigt flr mig, varannan dag blöder jag mycket o dom andra knappt något alls, som jag förstår får man inte ha sex så länge det kommer något överhuvudtaget, men vissa har ju minimala flytningar bara i flera veckor och känns så surt att behöva vänta 3-4 veckor isåfall.. :(

Jag har bröstimplantat så dem är rätt speciella ändå, men ömmar fortfarande en del, har tagit två gravtest för att se att gravidhormonerna minskar vilket det verkar som, ska testa till helgen igen.. Vill bara nollställa, inte nog med vilket helvete man fått utstå här ska vi gå och blöda och ha positiva gravtest vem vet hur länge!

Ååh klart det ska finnas ett guldägg kvar till dig! Hoppas hoppas <3

[quote=79955351][quote-nick]Anonym (S) skrev 2019-10-11 08:32:13 följande:[/quote-nick]Ja jag hoppas verkligen också på guldägg. Jag har beställt hem gravtest och ÄL test (igen, så tjatigt å börja med det igen, suck). Så ska testa så fort jag fått om det fortf visar plus. Min barnmorska sa att man kan få ägglossning 10 dgr efter aborten (hur ska man hinna med det). Hon sa även när det är bruna flytningar går det bra att försöka. Däremot glömde jag fråga om träning hur det ser ut med det. Tränade pyttelite igår för jag känner av i ryggen annars å det kändes bra. Men när jag sprang till bussen så kändes det väldigt obehagligt efteråt, så springa vågar jag mig inte på än. Hur gammal är du? Är ni redo båda att försöka igen snabbt?[/

Jag med och testar positivt på gravtest fortfarande men svagare blir det iallafall!

10 dagar? Vi är ju snart uppe i det! Tycker det är SÅ jobbigt med vilken info man ska gå efter, vissa säger vänta tre månader, vänta en mens, vänta tre veckor, det får inte blöda alls osv.. det din Bm sa känns ju lovande, vi vill försöka direkt när det slutat blöda tänker jag, hur känner ni?

Det står ju överallt att man blir bara gravid om kroppen är redo, och därför inte behöver vänta en mens!

Jag är 31, hur gammal är du?

Man kunde köra på med träning så länge man orkar sa dom till mig, jag har inte tränat men promenerat varje dag vilket har gått bra förutom en dag då vi gick för mycket och jag fick helt galna kramper och sammandragningar :/

[quote=79950776][quote-nick]Viennah skrev 2019-10-09 09:00:01 följande:[/quote-nick]Jag vet vad du går igenom <3 Gjorde en medicinsk 2-stegsabort i måndags efter att KUB i v 13 visat extremt bred nackspalt, och 1 vecka därefter - efter att jag fått göra ett moderkaksprov - kom det fram att bebis hade det extremt ovanliga syndromet Trisomi 13. Pataus syndrom. Läkaren sa att det inte var förenligt med liv, de flesta foster dör i magen eller kort efter förlossning. Har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Men beslutet blev ju i allt det mörka rätt givet. I måndags när graviditeten avbröts hade jag precis gått in i v 15.

Hoppas innerligt på att bli gravid igen, detta var min första och såå efterlängtade graviditet. Jag är 36 år gammal. Startade en blogg efter Kubtestet och kommer fortsätta skriva där om vår kamp som nu övergår från att hoppas på ett friskt barn till att försöka bli gravida igen.

graviditetiallsinnakenhet.blogspot.com

Massa kramar till dig![/quote

Åh nej! Jag känner din smärta, vet precis vad du går igenom nu.. sorgen äter liksom upp en! Så orättvist och man förstår inte varför!

Skulle inte önska min värsta fiende att behöva gå igenom något liknande..

Detta var vårat första barn också, från att känna lyckan på kub-UL av att se hjärtat slå och lillen som sprattlade till att det här ser inte alls bra ut.. fy vad vidrigt det var!

Jag hejar på oss och hoppas vi snart lyckas!

Skickar massa styrka & kramar! <3

Tack snälla <3 trist att höra att det även var er första graviditet men vi kan ju i alla fall glädjas åt att vi kan bli gravida.

Tyvärr blev denna vecka ännu jobbigare då jag började blöda som bara den i torsdags. In på

Gynakuten och visade sig att det fanns rester kvar, att allt inte kom ut i måndags... fick samma tabletter som på måndagen för att se om kroppen kunde stöta ut det men hände inget. Så på fre em gav de upp eftersom jag inte slutade blöda, fick sövas för skrapning. Allt har bara gått fel men NU hoppas jag verkligen att det ska vara över... orkar inte med något mer som går fel.