Kanske inte är rätta stället att ventilera. Men jag blir galen snart på den andra föräldern som istället för att kliva upp själv när barnen ska upp ligger och skriker på dem att kliva upp. Borde man inte som förälder vara den som kliver upp först och föregår med gott exempel?
Fixa egna väckarklockor till ungarna så slipper man skrika. Jag gjorde det, behöver inte gå upp förrän en timme efter mina ungar och det är egentligen enbart för att se till att de gjort allt som de ska på morgonen och kommer iväg till skolan. Jag är en bra förebild på andra sätt, de behöver inte roddas med morgonrutinerna.
Så glad för er skull att ni har barn som vaknar av väckarklockan själva och har den disciplinen att låta mobiler och tv vara och bara göra sig i ordning och äta. Mitt barn hör inte en bomb. Antagligen mitt fel då jag lärt barnen sova trots massa oljud från dag ett. Mitt barn äter inte ordentligt om inte man ser till det. Pratas ofta om att banta. Hamnar lätt i dagdrömmar och glömmer tiden. Jag tackar för att det finns förståelse för att även normalbegåvade behöver stöttning och hjälp på morgonen (i första hand) och att tillgången till fritids finns.
Att kräva att ett barn på 8 år ska kliva upp själv och att den vuxna själv ligger kvar och skriker, finns inte på kartan hos mig. Att göra ett barn sällskap vid frukostbordet, att finnas till hands på morgonen tycker ju jag är iaf det minsta man kan göra tills dom blir i tonåren. Är barnen i tonåren är en helt annan femma, då börjar det bli dags att förberedas för det vuxna livet. Men tur vi alla är olika.
Men om den andra föräldern ligger och skriker (vilker jag precis som du tycker är förkastligt) och du tycker att barnet ska väckas och hållas sällskap och få frukost (och högst rimligt i mina ögon) så får du väl göra det själv? Eller menar du att du på något sätt ska lyckas tvinga den andra föräldern till bot och bättring?