Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Jag skulle nog säga att han låter exet bestämma en hel del för att han inte orkar med hennes utbrott.

Jag skulle nog säga att han låter exet bestämma en hel del för att han inte orkar med hennes utbrott.

Tänker att det kan vara vettigt att de det från sonens sida. Du utgår direkt ifrån att exet har fel men samtidigt ser du själv indikationer hos sonen som säger lite samma, som känslighet och klängighet. Och det låter som att ni lägger väldigt mycket på honom, att han blir tillfrågad om han tycker det är ok och du sedan får ta del av svaret kan nog bli väldigt jobbigt för honom tänker jag. Skitjobbigt för honom att säga nej då ju! Varför inte testa tvärtom och backa och sedan låta sonen och pappan bara hålla det emellan dem, så att det får komma i sonens eget tempo.

Du säger även att du egentligen tänkt vänta med att blanda in barnen men NU när du hittat din kärlek har du ändrat dig. De allra flesta vuxna(troligtvis inkluderande dig) vet att man inte har samma realism och konsekvenstänkande när man är kär och de där rationella besluten verkar plötsligt så tråkiga och onödiga. Allt är lite rosenskimrande och du och mannen har båda en stor motivator och drivkraft att gå framåt i detta, nämligen att ni är kära. Sonen har inte den drivkraften. Hans föräldrar har gått isär, han behöver säkert tid att sörja och bearbeta och hitta en vardag i detta nya liv. Det är jättefint att du snabbt vill skapa en relation till sonen och bli en stöttande extra vuxen och ha ett liv och vardag tillsammans allihop men ert förhållande är väldigt nytt och det blir ju bara värre för sonen om det visar sig att ni också går isär när förälskelsen gått över efter ett år. Man kan aldrig garantera att ett förhållande håller för evigt men som vuxen vet man att förstå 6-12 mån egentligen säger väldigt lite då man är mitt uppe i förälskelsen, då är det vettigt att hålla fast vid konkreta beslut man tog tidigare innan man hade kärleksglasögon på

Jag utgår inte från att mamman har fel. Men jag tycker att det är konstigt att ett barn som kommer springandes och ger mig en kram varje gång vi träffas, ett barn som alltid är glad och pratar och skrattar med mig, skulle må dåligt över att jag är där. Det är klart att jag, utan att visa det för barnet, är lite negativt inställd till hans mammas uttalande, eftersom jag har hela historian om hur hon har betett sig mot barnets pappa, och hennes åsikter om vår relation. Men det är lika klart att jag tar till mig av mammans åsikter. Efter att hon sagt detta har jag inte varit där.

Att inte blanda in barnen med en helt ny person så här fort förstår jag också. Men vi är inte nya för några av våra barn. Vi har som sagt jobbat ihop några år, och vi har träffat varandras barn regelbundet under tiden innan vi påbörjade vår kärleksrelation.

Flera har skrivit att exet och sonen behöver bearbeta och sörja separationen, det förstår jag också! Men jag har väl i min enfald, och utifrån mig själv och mina barn och deras pappa, tänkt att det inte är att gå för fort fram när vi träffas i deras hem, och jag sover där, när det gått mer än ett år sedan hon flyttade.

Jag är jättetacksam för att ta del av allas åsikter och tar till mig av vad ni skriver!

Jag tycker inte att ni går för fort fram eller att ni gör något fel.

Jag kan känna igen mig i exet faktiskt, när jag och mitt ex separerade (trots att det t.o.m var mitt val att gå skilda vägar) hade jag enormt svårt att hantera att han träffade en ny tjej som blev en del av vår dotters liv. De gjorde inget fel men jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt vilket resulterade i att jag nog var rätt krånglig och ville ?bestämma? hur mycket och hur hon fick träffa mitt barn. Jag började gå i terapi och fattade till slut att det var jag som betedde mig orimligt. Det blev betydligt enklare för alla när jag släppte taget och ?lät? honom gå vidare. De har varit tillsammans i typ 10 år nu och hon är en fantastisk bonusmamma.

Har egentligen inga råd eller så men ville ändå bara säga att jag tycker du verkar vettig och som sagt, tycker inte ni gör något fel. Jag tror att det är jobbigt för henne känslomässigt att han går vidare och då stretar hon emot.

Tack! Jag behöver verkligen höra att det finns liknande situationer som slutat väl!

Starkt av dig att börja gå i terapi! Jag tror att hon, precis som du, behöver hjälp att släppa taget och låta honom gå vidare, även om det är jobbigt.

Hur hanterade din dotters bonusmamma dig innan terapin? Hade ni någon kontakt?

Jag har en liten egoistisk tanke om att det kanske kunde bli bättre om hon får lära känna mig, och se att jag inte är en hemsk människa som vill illa. Men har inte föreslagit det för min partner, då jag är rädd att det kan få motsatt effekt om hon känner att han försöker tvinga henne till att ha en relation med mig nu.

Beteendet du beskriver tyder för mig på att sonen inte alls bearbetat de stora förändringarna och hur hans liv blivit upp och ner. Han är osäker på sin trygghet I sina föräldrar och har en stor rädsla för att de ska försvinna. Låter som att pappan borde sakta ner med dig och att skapa ett nytt liv och ny familj och istället fokusera på sin son och att hitta en bra vardag med bara de två. Så att sonen kan få hitta balans, trygghet och må bra innan några nya personer kommer in i hushållet

Sonens beteende var likadant innan skilsmässan. Jag tror ändå att du har rätt. Han är nog osäker på sin trygghet. Med tanke på hur hans föräldrars relation såg ut de sista 5 åren så är det inte konstigt. Att hans mamma sen gapar, skriker och gör allt för att trycka ner hans pappa och hotar med att hon ska ha ensam vårdnad gör det såklart inte bättre. Och ja, hon gör allt detta när sonen hör på. Så det är faktiskt inte konstigt om han är rädd att förlora sin högt älskade pappa. Detta har jag såklart vetat om, men har nog mer tänkt att om mamman ändrar sitt beteende så blir det bättre för sonen. Jag har nog inte tänkt att han kan vara otrygg i sin relation till pappa. Men det är klart att han är livrädd att han inte ska få vara med pappa. Även om det är oerhört liten chans att mamma får sin vilja igenom. Han hör ju bara mammas ord i det läget, och det spelar ingen roll hur mycket kärlek pappa ger honom.

Tack för dina kloka ord.