Hans ex vill inte att jag träffar sonen

Jag lider verkligen med din son! Skönt att han tillslut lättade sitt hjärta.

Jag tror dock att det är lite tvärtom i det här fallet. Pappan har alltid funnits där, varit den som lekt, hämtat och lämnat i skolan, kört till kompisar, handlat kläder, lagat mat, varit på olika utflykter osv med pojken. Mamman har varit närvarande men inte engagerad.

Jag tror precis som du att han behöver ha fortsatt total uppmärksamhet från sin pappa, för att känna att han fortsätter att finnas där.

Efter att ha läst vad du skrivit känns det ännu mer som rätt beslut att jag inte varit där och träffat pojken efter att det här kom upp. Jag vill inget hellre än att pojken ska må bra, och känna sig trygg.

Okej, det här blir som vanligt en tråd om hur sjuk eller inte sjuk exet är och vad hon ska ha för rätt att lägga sig i. I trådstarten finns EN enda mening som bör tas i beaktande när det gäller hur ni ska gå vidare:

"När hans pappa frågat honom så har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van."

Om ett barn får en sådan här fråga från en förälder och faktiskt vågar svara så här ärligt på den, kan ni ge er sjutton på att ni bör förstärka uttalandet tiofalt. Den här pojken vågar säga att han tycker att det är jobbigt när du är där, men försöker lindra slaget eftersom inget barn vill såra sin förälder (pappan i det här fallet). Antagligen har han varit mer uppriktig när han har pratat med sin mamma. Han tycker att det är jobbigt att en annan kvinna kommer in i hans hem och i hans förhållande med sin pappa. Inget konstigt med det. Så istället för att dividera hur mycket hans mamma lägger sig i ert förhållande - vilket hon inte har någon rätt till, men hon har rätt att försöka föra sitt barns talan - så bör ni respektera att det ÄR jobbigt för grabben och att han har försökt säga det men är livrädd för att göra sin pappa arg eller ledsen. 

Ni har för jösse namn resten av livet på er att "påbörja ert gemensamma liv" men just nu behöver den här grabben en lugnare introduktion till HANS nya liv. Var vuxna; ta ansvar för hans mående. Lyssna på de där ömtåliga orden och skit i din mentala fight mot hans mamma. Hon är antagligen en helt normal mamma som hör från sin son att han inte mår bra och gör vad hon kan för att hjälpa honom även om det råkar inkräkta på din "rätt" att umgås med din kille och tar sig fel uttryck när hon försöker förbjuda saker och ting. Jag skulle bli lika desperat om jag hörde mina barn berätta om att de mår dåligt hos pappa och att pappan inte lyssnar på dem. Hans ansvar ligger mot hans son i första hand. Ni kan ses på hans barnfria veckor ett tag så att pojken får vänja sig extremt långsamt, speciellt om han är av känslig natur. 

Det här är INTE frågan om vem av er som har rätt och fel och vem som ska bestämma vad. Det här handlar om att pojken har sagt - rätt ut - att han tycker att det är jobbigt att du är där och att ni inte lyssnar på honom för att ni tycker att ert förhållande är viktigare än hans rätt att känna sig bekväm hemma med sin pappa i en övergångsfas som kanske är längre än vad som känns roligt för er.

Häxjakten klarar du så bra själv ts

Okej, det här blir som vanligt en tråd om hur sjuk eller inte sjuk exet är och vad hon ska ha för rätt att lägga sig i. I trådstarten finns EN enda mening som bör tas i beaktande när det gäller hur ni ska gå vidare:

"När hans pappa frågat honom så har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van."

Om ett barn får en sådan här fråga från en förälder och faktiskt vågar svara så här ärligt på den, kan ni ge er sjutton på att ni bör förstärka uttalandet tiofalt. Den här pojken vågar säga att han tycker att det är jobbigt när du är där, men försöker lindra slaget eftersom inget barn vill såra sin förälder (pappan i det här fallet). Antagligen har han varit mer uppriktig när han har pratat med sin mamma. Han tycker att det är jobbigt att en annan kvinna kommer in i hans hem och i hans förhållande med sin pappa. Inget konstigt med det. Så istället för att dividera hur mycket hans mamma lägger sig i ert förhållande - vilket hon inte har någon rätt till, men hon har rätt att försöka föra sitt barns talan - så bör ni respektera att det ÄR jobbigt för grabben och att han har försökt säga det men är livrädd för att göra sin pappa arg eller ledsen. 

Ni har för jösse namn resten av livet på er att "påbörja ert gemensamma liv" men just nu behöver den här grabben en lugnare introduktion till HANS nya liv. Var vuxna; ta ansvar för hans mående. Lyssna på de där ömtåliga orden och skit i din mentala fight mot hans mamma. Hon är antagligen en helt normal mamma som hör från sin son att han inte mår bra och gör vad hon kan för att hjälpa honom även om det råkar inkräkta på din "rätt" att umgås med din kille och tar sig fel uttryck när hon försöker förbjuda saker och ting. Jag skulle bli lika desperat om jag hörde mina barn berätta om att de mår dåligt hos pappa och att pappan inte lyssnar på dem. Hans ansvar ligger mot hans son i första hand. Ni kan ses på hans barnfria veckor ett tag så att pojken får vänja sig extremt långsamt, speciellt om han är av känslig natur. 

Det här är INTE frågan om vem av er som har rätt och fel och vem som ska bestämma vad. Det här handlar om att pojken har sagt - rätt ut - att han tycker att det är jobbigt att du är där och att ni inte lyssnar på honom för att ni tycker att ert förhållande är viktigare än hans rätt att känna sig bekväm hemma med sin pappa i en övergångsfas som kanske är längre än vad som känns roligt för er.

men hans mamma påstår att han mår dåligt över att jag varit där. När hans pappa frågat honom så

har han sagt att han tycker att det är lite jobbigt för att han inte är van.

Till saken hör att han är extremt känslig och väldigt pappig. 

Med hänsyn till sonen, och att hans mamma inte vill ha mig i huset, så har min kille nu börjat tycka att det är bättre om vi bara träffas när han inte har sonen.

Du kan tex ta med honom till familjerätten eller en jurist som förklara hur en vårdnads och umgängestvist funkar.

Om du är oförsiktig kan du öka pressen på honom, dels blir han pressad från sitt ex om ditt och datt, dels ser att sonen har behov och dels ställer du  önskemål på olika saker.

Å andra sidan kommer situationen för eller senare bli helt ohållbar om han hela tiden viker ner sig mot sitt ex och gör precis allt hon säger och kräver.

Jag tycker du gör helt rätt. Förstår att det är frustrerande och hur hanterar man frustration? Att prata om det funkar ju, här och irl. Sedan ska kanske inte du och din kille prata om det så jättemycket. Läget är ju lite låst och det mesta som behöver ha sagts om det är väl redan sagt. Det nya är väl varianter på samma tema, men det är ju en övergående situation. Han ska ju inte bo i deras gemensamma hus så mycket längre till. Som du sa, ni ser ljuset från andra sidan tunneln. Ändå kan det kännas extra tungt på slutet just för att man haft det så, så länge.

Har ni något konkret att se fram emot? Jag brukar tycka att tråkigheter är lättare att uthärda om jag har något roligt att se fram emot. Behöver inte vara så väldigt märkvärdiga saker - en hotellnatt och spa. Och så får du inte glömma bort dig själv. Att du träffar dina nära och kära särskilt när din kille är med sin son så du inte sitter och grubblar för mycket.

Du kan finnas där för din kille och vara ett andningshål som ger honom mer ork att tackla sin situation själv. Det går liksom inte att må bra i hans situation. Ni får lägga ribban på OK med dippar ner och enstaka gyllene stunder. Sedan blir inte alls allt en dans på rosor bara han flyttar, men det kommer att markera början på det nya och nytt, nästan hur än det ser ut, känns bättre än gammalt dåligt.

Ibland fattar man inte hur insyltad man var förrän man är ur det och känner att den där tyngden man burit på inte var ett normaltillstånd. Det gäller er båda. Så försök vila i stunden från det du inte kan göra något åt idag. Det är mitt råd.

Fast jag tycker nog att du ska jobba på att få honom att känna sig trygg och lita på dig!

Pappan får ta ett snack med mamman för hennes beteende förstärker bara sonen och gör allt värre!

Vi har inget roligt inbokat, det har känts lite meningslöst att planera eftersom vi inte vetat dagsstatus. Vi hade bokat en weekend i Köpenhamn för några veckor sedan, men fick avboka när mamman fick veta att vi skulle åka.

Du har beskrivit själv hur sonen är känslig, sonen har berättat till sin pappa att tycker det är jobbigt du är där    !!!!!!!!

Pappan berättar att ni inte bör ses när sonen är där!!!!!

Som jag ser det är det inte ex fel, hon framför bara sonens egna ord.

Varför kan du inte respektera hans son? när han berättar att det är jobbigt när du är där?