dålig ögonkontakt och samspel 5,5 månad

Jag har barn med autism diagnos av lindrig grad. Det är inte slutet på världen. Han är idag 16 år. Gick ut grundskolan med fina betyg och har kommit in på det gymnasiet han ville gå. Han är en superskön kille med många kloka funderingar. Han har tagit moppekort och håller nu på med sitt lätta motorcykel körkort. Han har sina svårigheter visst men säg den 16 åring som inte har svårt för något..

Mitt råd till dig är att inte fundera så mycket på detta nu. Oavsett kommer du inte kunna få svar på din fundering nu. Därför att det inte går att diagnostisera ett så litet barn.

Ta det istället på ditt barns villkor och hitta andra saker att göra än att testa ögonkontakten. Den är en väldigt del i huruvida ett barn har en diagnos eller ej.

Jo en del var annorlunda när han var liten. Ljudkänslighet, svårt för förändring och väldigt lillgammal. Han hade specialintressen väldigt tidigt. Lärde sig hela alfabetet innan han fyllde två.. kunde alla bilmärken likaså.

Väldigt kommunikativ med lillgammalt språk. Om någon inte uppfattade vad han sa gjorde han inte som de allra flesta barn och upprepade samma fast högre utan han bytte orden till andra med samma innebörd. Då var han bara över året.

Hemma har han fungerat väl då vi haft en hel del anpassningar per automatik. Tex behöver han veta långt i förväg om något avviker från rutinen. Tex vi ska på kalas eller så.

I och med att det inte varit något problem hemma eller att han halkat efter i skolan så har vi tänkt att ?det är så han är?. Alla har ju sina personligheter.

Skolan funkade för honom upp till ca 7 :an. Han levde på sin smarthet.. men då ville han själv att det skulle göras en utredning. Han kände att det var något som inte stämde. Och då stöttade vi honom i det givetvis.

Han fick sina två diagnoser i början på höstterminen i 8:an.

Ovissheten kommer du att få leva med länge. Barn utvecklas så olika och många kriterier ska till för att ställa en diagnos.

Risken är att ni går i många år och oroar er för något som sedan inte händer. Och om det händer är det inte hela världen..

missar du inte en massa roligheter i din oro då?

Lär känna ditt barn istället, gör sådant som funkar och som ger er båda positiva vibbar. Skulle det visa sig framöver att det är något diagnosbart så har ni byggt en god grund för att arbeta tillsammans. Är det ingen diagnos så har du inte slängt bort en massa år på oro.