• Sun 13 Oct 2019 12:20
    8324 visningar
    232 svar
    -1 +2
    232
    8324

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Sun 13 Oct 2019 12:55
    #6

    Barnet är 3,5

  • Sun 13 Oct 2019 13:00
    #7
    -1 +1

    Sanna, jag vill jättegärna att du förklarar mer.

    Jag är 22, min sambo är 30 och barnet är som sagt 3,5. 

    Jag känner inte att jag har kommit till stadiet att jag vill lämna för jag är fruktansvärt kär i min sambo och älskar honom så högt. Och eftersom problemet ligger hos mig så känner jag att det är mitt ansvar att jobba mig igenom det och inte lämna mannen jag älskar för att han har ett barn som jag råkar finna "obekvämt". 
    Då tar jag mig hellre i kragen och träffar psykolog eventuellt, och pratar med folk i samma situation. 
    Tänker att om många har samma problem (som jag förstått det som) så kan ju inte alla bara ha lämnat. Någon måste ha hittat ett sätt att hantera situationen. 

  • Sun 13 Oct 2019 13:26
    #10

    Jag har väl tänkt tanken flera gånger att det hade varit enklare om vi hade haft honom mer, typ varannan vecka. För då hade jag och barnet behövt skapa en ordentlig vardag ihop, nu är min sambo ledig när han har sin son (hans jobb är upplagt så) vilket gör att sonen kan välja min sambo hela tiden. I en vardag hade jag behövt lämna honom på dagis och vi hade fått tid ensamma vilket också kanske hade gett oss möjligheten att skapa en egen relation. 

    Problemet nu som gör det hela ännu värre är att jag inte tolererar att man beter sig hur man vill. Barnet har rätt starka ADHD tendenser som han fått efter sin far (har säkert inte med allt att göra men är rätt säker på att det spelar in) vilket kan göra att sonen drämmer näven i bordet om han inte får prata så fort han vill det (avbryter oss vuxna mitt i ett samtalsämne) eller om vi inte är tysta för att han säger att vi ska vara tysta. Flera såna situationer som gör att han blir rasande så fort vi inte går ner på knä för honom, och min sambo är lite halvdålig på att säga till då. Vilket jag gör, för att jag tolererar inte att han drämmer näven i matbordet som jag köpt (bara ett exempel).
    Och då blir jag den elaka, den som alltid säger till, och så fort jag säger till så kryper han ju upp i knäet hos pappa och säger att jag är dum.. suck 

  • Sun 13 Oct 2019 13:42
    #16

    Jag älskar denna sidan alltså, bara att få höra att folk känner igen sig är så otroligt skönt.

    Jag är egenföretagare och jobbar väldigt mycket, är ju hemma både kvällar och morgnar och förmiddagar ibland, det är lite olika men anser inte att jag är borta "för mycket" och inte min sambo heller. Det jag ville säga med detta är att dom absolut har mycket tid ihop. 
    Och dom går ofta ut med hunden själva, ibland är jag med men jag tar ofta långa rundorna och sambon & sonen dom korta för att sonen ska kunna gå med. 

    Men nu har ju mitt jobb blivit lite som en "flykt". Jag schemalägger gärna mig själv helgerna han kommer till oss och så vidare.
    Dock är jag fortfarande helt ledig torsdagar då, samt att jag bara jobbar sen eftermiddag/kväll på fredagarna, så har ju ändå nästan två hela dagar tillsammans med honom, plus morgon och kväll på lördagen och morgonen på söndagen..

    Detta är så svårt, vet inte hur jag ska ta mig vidare

  • Sun 13 Oct 2019 14:34
    #18
    stylo skrev 2019-10-13 13:48:27 följande:
    Min räddning var att släppa alla krav. De veckor han har barnen umgås jag och leker med dem, gör saker som vi båda gillar (tv-spel, leka i parken, baka osv) men jag kan också säga att ?ikväll kommer jag träffa min vän och äta middag så vi kommer inte ses?. Så fort man släpper kravet på att vara omtyckt eller att vara ?mamma? så blir det mycket skönare. Och när du känner dig åsidosatt, ta en paus och unna dig egentid istället.
    Har det släppt nu för dig? Hur gammal är du & din sambo? Och barnen?
  • Sun 13 Oct 2019 15:14
    #20
    Siden skrev 2019-10-13 15:00:38 följande:

    Du är absolut inte onormal, alla nyblivna bonusmammor känner som du. I många år. Det tar minst 5-7 år att vänja sig vid att leva med någon annans barn, enligt forskning. Och vägen dit består av hårt slit, kommunikation och samarbete med din kille, pappan till barnet. Utan din killes förståelse når du ingen vart. Och lägg bort idén om att detta är ditt problem som du behöver lösa, det är ERT problem så länge nu bor ihop. Din kille är precis lika ansvarig till att lösa saker och ting som du. Lägg även bort jämförelserna med att umgås med kompisar och släktingars barn. Att skapa sig en relation med ett bonusbarn är en helt annan grej. Man kan vara hur charmig, social och barnkär som helst och ändå bära på dom känslor som du beskriver. Det är inbyggt i bonusfamiljsdynamiken. En grej till: Ta aldrig råd från en person som inte själv är bonusmamma. Aldrig. Pm:a mig om du vill ha länkar till bra stöd. Ta hand om dig.


    Just nu tror jag att det största jobbet är att försöka få bort min irritation och "dåliga" beteende. Och på ett sätt behöver jag ju min sambos hjälp där med att "möta mig halvvägs" och hjälpa mig ur det men samtidigt är det ju jag som beter mig dåligt eller vad man ska säga. Svårt också för det är ju inte så att jag beter mig otrevligt eller illa direkt mot barnet, så pass vuxen är jag ju att jag vet hur man behandlar andra. Men det är ju indirekt och jag märker att det märks. 

    Jag tar jättegärna länkar till bra stöd, behöver all hjälp och allt stöd jag kan få känner jag. 

    Nej jag har märkt att det nog bara är bonusmammor som faktiskt med handen på hjärtat vet hur det känns. 

    Tack <3 
  • Sun 13 Oct 2019 21:28
    #32
    Drottningen1970 skrev 2019-10-13 18:44:58 följande:

    Buhuhu... du måste dela din sambo 8 av månadens 30 dagar.

    Barnet får vara helt utan sin pappa 22 av månadens 30 dagar.

    Såklart det är jättejobbigt för dig vuxna kvinna att barnet under dessa få dagar vill vara nära nära sin pappa.

    Självklart ska pappa styra upp detta så att du slipper känna dig åsidosatt dessa 8 dagar.


    Nu är det ju inte riktigt det det handlade om, vilket du kanske också förstått om du läst igenom allting och inte bildat en uppfattning direkt. 
    Tror att du är exakt en sån som folk säger att man ska akta sig för att ta råd från 
  • Sun 13 Oct 2019 21:30
    #33
    stylo skrev 2019-10-13 16:49:37 följande:

    [quote=79960327][quote-nick]Tussilago123 skrev 2019-10-13 14:34:00 följande:[/quote-nick]Har det släppt nu för dig? Hur gammal är du & din sambo? Och barnen?[/

    Jag är 23, min sambo är 30 och barnen är 6 och 10. Det kommer och går lite men är myyycket lättare nu! Trivs med oss. Och jag får också säga till och bestämma även om jag inte är deras mamma, då jag är en lika stor del i familjen.


    Okej, vad skönt att höra att det släppt för er, då finns det kanske hopp ;) 

    men då har vi ju ungefär samma ålderskillnad. 
    Hur länge har ni varit tillsammans och hur tänker ni angående egna barn?
  • Sun 13 Oct 2019 21:32
    #34
    Anonym (41) skrev 2019-10-13 18:40:55 följande:

    Det är tufft att vara bonusförälder, klandra inte dig själv. (Har ej läst alla kommentarer.)

    Gör pappa och son något bara de när han är hos er?

    Sedan måste nog pappa ställa lite krav också på sonen , för att få lite ordning på det. Vet att det är svårt i den sitsen, men man kan bara bestämd på ett kärleksfullt sätt med. Förklara för sonen att det blivit lite tokigt, förklara vad som inte funkar så bra och varför kanske...


    Nej jag försöker att inte göra det, men blir ju lätt så tyvärr. 
    Ja jag har skrivit om det i en annan kommentar, jag jobbar mycket så är ofta iväg 10-17, sen åker dom iväg på cross & mycket sådant så dom har absolut mycket pappa/son tid! 
    Vilket jag tycker är jätteviktigt. 
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet