• Sun 13 Oct 2019 13:08
    8323 visningar
    232 svar
    232
    8323

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Det våras visst lite för bonusfamiljer på det här forumet.

    Jag tycker oftast att man finner olyckliga bonus/styvmammor i grupperna där mannen ifråga styrs av sitt dåliga samvete och överkompenserar till det absurda. Klandrar männen i det här faktiskt för det är inte vidare schysst mot partnern, men främst inte mot barnen som tyvärr kan framstås som lite egendomliga och klängiga för sin omgivning. Får liksom inga vettiga verktyg att jobba med eller få känslan av att känna sig betydelsefulla när deras egna föräldrar ska kratta manegen helt och hållet för dom.

    Har också fått för mig att styv/bonusmorsor (you namn it) med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre i dessa konstellationer för oavsett hur mycket dom jonglerar med bollarna så är dom aldrig nummer ett.

    Så vad ska du göra? Du måste prata med din partner först och främst. Sedan så får du tyvärr ta lite av ett beslut. Vill du få det här att fungera så måste du tyvärr ändra din inställning till det. Är det lite jobbigt just nu och du känner dig snäsig så se hellre till att göra egna saker när barnet är hos er. Gå ut och träffa tjejkompisarna kanske? Du kan inte gå runt som en spottkobra mot hans barn.

    Sedan kanske det enda som behövs är lite tid. Vem vet? Men om du mår på tok för dåligt av det här och ingen förändring sker så får du nog lämna. Du verkar vara ung och då har du all möjlighet i världen att träffa en barnfri kille istället.

  • Sun 13 Oct 2019 13:14
    #9
    Ess skrev 2019-10-13 12:54:00 följande:

    Ska tillägga att jag också gick och irriterade mig dagarna innan de kom, det var för mig en förstörd helg när han ungar kom vh. Jag tyckte det var superskönt när de åkte hem igen så man slapp dem.

    Räddningen var att de var stora och att jag inte behövde stå ut i så många år innan de blev 18 och umgänget upphörde. Baksidan när man väl fattat agg är att jag fortfarande inte tycker om dem, åtminstone inte den ena. Jag kan varken med den eller dess partner, men jag är inte ensam om det för de är rätt speciella. Det andra barnet är däremot ok nu som vuxen.

    Tänk igenom noga om det är värt att stanna kvar. Är du inte så gammal så kan du nog hitta en barnfri man att bilda familj med.


    Jag kan förstå dom bonusmorsor som har det tufft och speciellt när det är barn på heltid eller varannan vecka men varannan helg?

    Nej det låter mer som att antingen har man otur och har självaste Chucky som styvunge eller så ska man inte ens befinna sig i en sådan familjekonstellation.
  • Sun 13 Oct 2019 18:48
    #25
    Ess skrev 2019-10-13 15:17:14 följande:

    Man har bara helgerna då man kan göra något. När dom kom så kunde vi inte göra ett skit, för de var som småungar och kunde inte klara något alls själva, så maken vågade inte lämna dem ensamma hemma. Så de helgerna var totalt bortkastade. Det skulle va daltande och uppassande från morgon till kväll, de kunde inte ens hämta ett glas vatten själva. Jag brukade iofs syssla med min hobby hela de helgerna, men det hade varit kul att kunna göra något med maken också. Det kan vi nu trots att våra barn är yngre än hans var då.

    Dessutom gick vi inte ihop, jag tål dem inte. Den typen av människor retar mig till vansinne.


    Har trott att sådana där historier måste vara överdrivna eftersom unga på LSS-boende är mer självgående men tydligen inte. Vill man verkligen att ens snart vuxna barn ska klassas som asjobbiga jättebebisar av omgivningen? Usch, snacka om att inte bana vägen för sina barn ut i vuxenlivet, elakt.
  • Mon 14 Oct 2019 09:05
    #57
    +1
    Annita skrev 2019-10-14 08:09:48 följande:

    När jag läste trådstarten trodde jag att det handlade om en åttaring, -ish. Men en treåring! Såklart vill han sitta bredvid pappa och sova hos honom (säkerhetsskäl gör ju att den bästa platsen är mitten). Pappan borde väl snarare ha honom i knät!


    Jag tänkte lite samma sak här faktiskt. Förstår irritationen när det gäller lite äldre barn men en treåring?
  • Mon 14 Oct 2019 09:10
    #58
    +1
    Anonym (Sanna) skrev 2019-10-13 20:26:31 följande:

    "Har också fått för mig att [vad man nu ska kallas] med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre..." 

    Det handlar inte om kvinnor som har stort bekräftelsebehov. De flesta människor vill bli bekräftade på något sätt. Det finns nog ingen människa som aldrig vill bli bekräftad. Titta på vilken arbetsplats som helst, blir du ständigt klandrad, osynliggjord, eller på andra sätt obekräftad så har du snart en person som är utbränd. Det är inte människor med större bekräftelsebehov än andra som blir utbrända, det är människor som befinner sig på arbetsplatser där man inte förstår värdet i bekräfta sina medarbetare.

    Men du har helt rätt i att det är bättre att se till att göra något som man själv mår bra av. Man mår inte bra av att försöka få en plats där det inte görs plats åt en. Det är bättre att planera in något man har kul av, om det är med tjejkompisar, eller att stänga in sig med en bok, göra något på egen hand.


    Det jag syftade på är att jag personligen tror (ingen universell sanning) att dom bonusmorsor som mår sämst är dom (förutom att farsan är flat) som körde all in i början i hopp om att få ett erkännande om att man duger som ?förälder?. När den bekräftelsen uteblir och dom märker att det bara är farsan och morsan som är bäst oavsett vad så blir många bittra och lite nedslagna.

    Dom som jag tycker klagar minst är där dom faktiskt inte ens vill gå in och kalla sig bonusförälder och sedan är det A och O att farsan har sitt föräldraskap under kontroll.
  • Mon 14 Oct 2019 09:17
    #60
    Ess skrev 2019-10-14 08:21:18 följande:

    Haha det trodde jag också tills jag själv fick uppleva det.

    Föräldrarna tänker inte långsiktigt utan bara för stunden, ingen av dem vill bli bortvald för att det är bättre hos den andre. Barnen blir verklighetsfrämmande och får ett bryskt uppvaknande när de kommer upp i gymnasiet, och även när de läser vidare. Då kan de få personer i klassen i samma ålder som har hem och barn och måste jobba extra för att få det att gå runt. Då märker de tydligt hur långt efter i utvecklingen de ligger.


    Just bortklemade tonåringar som snart är vuxna har jag ruskigt svårt för.

    Hälsade på en kompis som lever med en man med två tonåringar. När 17 åringen ställde sig och tjatade på min kompis om att denne minsann inte fått någon mat under dagen så höll jag på att ramla baklänges. Herregud, du är 17 och borde väl kunna öppna ett kylskåp själv sa jag åt honom. Alltså det där är inte OK någonstans, gäller inte bara i bonusfamiljer utan i kärnfamiljer också. Det är enbart föräldrarna själva som finner sina dryga tonåringar charmiga, resten av oss tycker ju att dessa är totala ?retards?.

    Men oavsett vad så tycker jag att man får skilja på unga vuxna och på att störa sig på en liten treåring. Det måste väl t o m du hålla med om?
  • Mon 14 Oct 2019 21:34
    +2
    Ess skrev 2019-10-14 11:48:07 följande:

    Jo självklart är det skillnad mellan en treåring och en snart vuxen människa.

    Men just den där känslan att det är jobbigt att bli uppträngd på någon, att det blir för mycket är nog samma oavsett ålder på barnen.


    Det är en rätt så markant skillnad skulle jag vilja säga.

    Men kanske inte enbart ålder på barnen utan åldern på bonusmorsan kan mycket väl också spela in. Jag kan tänka mig att en 22 åring barnfri tjej vill givetvis ligga och hångla under täcket dygnet runt med den hon är förälskad i, att ta in någon annans barn med allt ansvar det innebär kan vara lite för stora skor att fylla.
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet