• Tussilago123

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Behöver verkligen rådgivning.

    Bor tillsammans med min sambo och varannan torsdag - söndag har vi hans son.
    Vi bor i min lägenhet och där har vi även sambons hund som han hade innan vi blev tillsammans. 

    Vårt förhållande är hyfsat färskt, vi blev tillsammans i januari och blev sambos i juni/juli. Jag har hela tiden haft inställningen att hans son inte kommer vara något problem, jag har själv inga barn men är väldigt glad för barn och har en lillebror i samma ålder som mitt bonusbarn. 
    Jag har en tendens att bli avgudad av kompisars barn och jag avgudar dom tillbaka lika mycket, ställer gärna upp som barnvakt om dom behöver komma ifrån lite och så vidare. 

    Därför kände jag att fan, detta kommer inte bli några som helst problem, snarare mysigt. 

    Men nu har allt vänt. Jag vill inte att min sambo ska prata om sin son när vi är själva, jag går och irriterar upp mig dagarna innan vi ska hämta sonen, jag stänger in mig 100% när sonen är där och blir lite gladare samma dag som vi ska lämna honom, för då vet jag att vi ska få vara själva. 
    Hans son är egentligen inte speciellt krävande men extremt uppmärksamhetssökande, jag och min sambo får inte sitta bredvid varandra i soffan utan sonen måste sitta imellan, vi får inte ligga bredvid varandra i sängen utan sonen måste ligga mellan oss. Vi får inte kramas får då pratar sonen på som bara den och ropar efter pappa. Sitter vi i bilen och pratar ber sonen oss vara tysta för det gör ont i hans öron, men han själv kan prata hur mycket som helst. Och jag blir så fruktansvärt irriterad. 
    I början tog min sambo inte ansvar för detta, men vi pratar väldigt mycket och han lyssnar på vad jag säger. Min sambo har erkänt att han har svårt att säga till sonen då han inte vill riskera att sonen inte ska vilja vara hos oss mer. Men det har absolut blivit bättre.

    Jag känner inte igen mig själv för jag brukar vara så glad för barn och jag har så dåligt samvete för jag förstår ju att sonen känner av att jag är irriterad, och det har jag egentligen ingen rätt att vara för han är bara ett barn. 
    Jag själv har växt upp utan pappa och vet hur viktigt det är att man som bonusförälder är välkomnande mot partnerns barn och så vidare. 

    Men jag kan verkligen inte lösa det och jag kommer inte underfund med mina negativa och irriterade tankar. 

    Just nu känner jag att jag aldrig kommer komma överens med barnet och det krossar mitt hjärta att se sonen dra sig längre och längre bort från mig, och jag vet ju att det är mitt fel.

    Hur gör man????? Hjälp 

  • Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet
  • Anonym (Nina)
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 15:59:21 följande:
    Det var ett halvår.. 
    Och denna pucken känner jag inte är mitt ansvar faktiskt, om pappan till treåringen känner att det känns okej så är det ju inte mitt fel. Känner ändå någonstans att jag tagit så mycket ansvar man som partner kan. 
    Ett halvår är bara några månader...

    Klart att du har ett ansvar här också. Eller var du inte medveten om att pappan och sonen skulle flytta in hos dig? Du är en vuxen människa och du lät ett barn att börja bo i ditt hem. Givetvis har även du ett ansvar att se till att det barnet mår bra.

    Ni ser ju redan att det här inte fungerar, både för dig och för sonen, så bästa lösningen vore ju att dom flyttar till något eget. Ni gick för fort fram.
  • Tussilago123
    Anonym (Nina) skrev 2019-10-14 17:18:38 följande:
    Ett halvår är bara några månader...

    Klart att du har ett ansvar här också. Eller var du inte medveten om att pappan och sonen skulle flytta in hos dig? Du är en vuxen människa och du lät ett barn att börja bo i ditt hem. Givetvis har även du ett ansvar att se till att det barnet mår bra.

    Ni ser ju redan att det här inte fungerar, både för dig och för sonen, så bästa lösningen vore ju att dom flyttar till något eget. Ni gick för fort fram.
    Självklart har jag ett ansvar att se till att barnet mår bra, men jag känner ju inte barnet lika bra som pappan och detta har börjat märkas av hyfsat nyligen. Delar inte din åsikt 100% här, har annars väldigt lätt att erkänna mina misstag men håller som sagt inte helt med dig här. 
  • Anonym (förstår ts)
    Mrs Moneybags skrev 2019-10-14 15:31:13 följande:

    Ja, men försök med det. En åthutning räcker säkert. 

    Lycka till. 


    Ja ja, fortsätt att curla ungarna men bli inte förvånad över att andra ser dem som en belastning och att eventuella bonusföräldrar tappar tålamodet med dem. Jag börjar mer och mer förstå s.k. elaka styvmammor som i själva verket inte alls är elaka utan bara frustrerade över mannens ouppfostrade barn.
  • Anonym (förstår ts)
    Anonym (Nina) skrev 2019-10-14 17:18:38 följande:

    Ett halvår är bara några månader...

    Klart att du har ett ansvar här också. Eller var du inte medveten om att pappan och sonen skulle flytta in hos dig? Du är en vuxen människa och du lät ett barn att börja bo i ditt hem. Givetvis har även du ett ansvar att se till att det barnet mår bra.

    Ni ser ju redan att det här inte fungerar, både för dig och för sonen, så bästa lösningen vore ju att dom flyttar till något eget. Ni gick för fort fram.


    Det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sitt barn, inte ts.
  • Anonym (Sanna)
    Tussilago123 skrev 2019-10-14 15:59:21 följande:

    Det var ett halvår.. 

    Och denna pucken känner jag inte är mitt ansvar faktiskt, om pappan till treåringen känner att det känns okej så är det ju inte mitt fel. Känner ändå någonstans att jag tagit så mycket ansvar man som partner kan. 


    Precis vad jag tänkte säga. Det är han som har barn, det är han som "borde" veta, det är han som har ansvar för ett barn. Som partner vill man gärna tro att barnets förälder vet vad han gör. Du gör helt rätt att inte ta den pucken.
  • Ess
    pyssel skrev 2019-10-14 16:53:13 följande:
    Man behöver börja med att förstå små barns beteenden och beteendets funktion, om man ska "stävja" något som helst som inte ska poppa upp som en ny böld någon annanstans. Så jobbar man också på kunniga förskolor när det gäller allvarliga saker.
    Allvarliga saker?
    Speciellt allvarligt är det inte, men de ska inte få lov att avbryta hur som helst. Är man bara konsekvent och säger åt dem, så brukar det ge med sig så småningom.
    Men det gäller att börja stävja det direkt innan det är ett beteende som sätter sig. För det är inte speciellt gulligt med en unge som vrålar och bankar för att avbryta.


  • Ess
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 17:24:27 följande:
    Ja ja, fortsätt att curla ungarna men bli inte förvånad över att andra ser dem som en belastning och att eventuella bonusföräldrar tappar tålamodet med dem. Jag börjar mer och mer förstå s.k. elaka styvmammor som i själva verket inte alls är elaka utan bara frustrerade över mannens ouppfostrade barn.
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 17:27:26 följande:
    Det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sitt barn, inte ts.
    Håller med dig, tål inte de avbrytande, bråkande gaphalsarna. 
    Ja det ligger på föräldrarna att uppfostra sina avkommor, i alla fall om de vill att deras ungar ska få en bra start och bli omtyckta för sin person.

  • pyssel
    Ess skrev 2019-10-14 17:38:37 följande:

    Allvarliga saker?

    Speciellt allvarligt är det inte, men de ska inte få lov att avbryta hur som helst. Är man bara konsekvent och säger åt dem, så brukar det ge med sig så småningom.

    Men det gäller att börja stävja det direkt innan det är ett beteende som sätter sig. För det är inte speciellt gulligt med en unge som vrålar och bankar för att avbryta.


    Att ett barn har haft många separationer och flyttar på kort tid - Det är det som är allvarliga saker. Metoderna är helt andra än de ni förespråkar, i alla fall de som ger varaktigt resultat där alla kan må bra.
    #inteensamaldrigglömd
  • Anonym (bonusmamma)

    Jag är själv bonusmamma.

    Utan att ha läst övriga inlägg så kan jag endast säga att det är tufft. Jag är dessutom bonusmamma på heltid. Sambons barn träffar inte sin mamma överhuvudtaget. De är dessutom två stycken. Enligt experter på området tar det FEM år innan en bonusfamilj är ihopsvetsad.

    Det krävs blod, svett och tårar.

    Men... För att kanske ge dig lite förståelse.

    Barnet är 3,5 år. Det är för litet att förstå varför mamma och pappa inte är tillsammans. Det är för litet för att förstå varför du kommit in i bilden. De största trauman barn går igenom som barn är att få syskon eller att en förälder träffar en ny partner. Varför kommer du och tar dennes plats med pappa? Barn som är 3,5 år är också väldigt uppmärksamhetssökande generellt. Än mer när pappa träffat någon ny. NI ska lära känna varandra också och det tar tid. Tog mig 2 år innan sambons ena barn accepterat mig helt och fullt och då var denne betydligt äldre än 3 år.

    Du behöver "stå ut" fyra dagar varannan vecka. Det är ingenting. Hitta på roliga saker med barnet istället. Du har valt att träffa en partner som har barn. Barnen kommer på köpet och barnen är viktigare än dig alla dagar i veckan. Det är bara acceptera. Antingen väljer du att ta avstånd och låter sambon själv sköta barnet fyra dagar. Räkna då med att inte själv vara involverad utan låt sambon ha fokus på barnet eller så väljer du att vara involverad. Låt barnet ta plats. Lyssna på barnet. Prioritera barnet såsom du vore dennes mamma. Ett barn förstår inte. Ett barn vet inte. Du är den vuxna här och får lägga dina egna känslor åt sidan.

    Jag har haft mina duster med mina bonusbarn också. Ibland är det OTROLIGT jobbigt att ha dem här 24/7, precis som jag tycker med mitt eget barn.

    Du kan antingen välja att lämna sambon eller stanna väljer du det sistnämnda så måste du försöka att prioritera barnet.

  • pyssel

    @ Anonym (bonusmamma)

    Så himla bra skrivet!

    TS, läs föregående inlägg som den nakna sanning det är och lyssna inte på gänget med "sanningssägande uppfostrare" som snarare verkar heja på i bitterhet och grälsjuka.


    #inteensamaldrigglömd
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet