Känner mig trängd av bonusbarnet

Man har bara helgerna då man kan göra något. När dom kom så kunde vi inte göra ett skit, för de var som småungar och kunde inte klara något alls själva, så maken vågade inte lämna dem ensamma hemma. Så de helgerna var totalt bortkastade. Det skulle va daltande och uppassande från morgon till kväll, de kunde inte ens hämta ett glas vatten själva. Jag brukade iofs syssla med min hobby hela de helgerna, men det hade varit kul att kunna göra något med maken också. Det kan vi nu trots att våra barn är yngre än hans var då.

Dessutom gick vi inte ihop, jag tål dem inte. Den typen av människor retar mig till vansinne.

Tror det blir lättare för dig om du läser på lite om barns utveckling i den åldern. Pojken har inte sin pappa särskilt många dagar i månaden och det är stora separationer för en så liten kille som inte heller gör de här flyttarna en helg varannan vecka ihop med ett syskon. Du, och t.o.m hans hund, har ju tillgång på din kille oändligt mycket mer än hans egen pojk. Försök tänka så, så blir det kanske lättare att hantera dina egna känslor?

Sedan undrar jag lite, hade den här 30-åriga pappan en väldigt instabil boendesituation eftersom han snabbt flyttar in med hund och barn hos en 22-årig tjej? Normalt borde han ju ha kommit ett snäpp längre på bostadsmarknaden, eller samma som du, och velat behålla sina utrymmen för hund och barn och inte knapra på någon annans tålamod och välvilja.

Buhuhu... du måste dela din sambo 8 av månadens 30 dagar.

Barnet får vara helt utan sin pappa 22 av månadens 30 dagar.

Såklart det är jättejobbigt för dig vuxna kvinna att barnet under dessa få dagar vill vara nära nära sin pappa.

Självklart ska pappa styra upp detta så att du slipper känna dig åsidosatt dessa 8 dagar.

Det våras visst lite för bonusfamiljer på det här forumet.

Jag tycker oftast att man finner olyckliga bonus/styvmammor i grupperna där mannen ifråga styrs av sitt dåliga samvete och överkompenserar till det absurda. Klandrar männen i det här faktiskt för det är inte vidare schysst mot partnern, men främst inte mot barnen som tyvärr kan framstås som lite egendomliga och klängiga för sin omgivning. Får liksom inga vettiga verktyg att jobba med eller få känslan av att känna sig betydelsefulla när deras egna föräldrar ska kratta manegen helt och hållet för dom.

Har också fått för mig att styv/bonusmorsor (you namn it) med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre i dessa konstellationer för oavsett hur mycket dom jonglerar med bollarna så är dom aldrig nummer ett.

Så vad ska du göra? Du måste prata med din partner först och främst. Sedan så får du tyvärr ta lite av ett beslut. Vill du få det här att fungera så måste du tyvärr ändra din inställning till det. Är det lite jobbigt just nu och du känner dig snäsig så se hellre till att göra egna saker när barnet är hos er. Gå ut och träffa tjejkompisarna kanske? Du kan inte gå runt som en spottkobra mot hans barn.

Sedan kanske det enda som behövs är lite tid. Vem vet? Men om du mår på tok för dåligt av det här och ingen förändring sker så får du nog lämna. Du verkar vara ung och då har du all möjlighet i världen att träffa en barnfri kille istället.

Men buhuhu, det blir ju så mycket bättre att låta ungen styra vad de vuxna får göra och inte göra. En unge som växer upp i tron att det är synd om hen p.g.a att hens föräldrarna är skilda utvecklas därefter. De blir fullblodsegoister och extremt osympatiska som vuxna.