Jag håller med om att situationen är känslig eftersom bonusbarnet bara är 3,5 år, i den åldern är det pappans trygghet som behövs, speciellt när barnet flyttar mellan två olika hem varje vecka. Barnet behövs närhet, kramar, gos och kanske sova i samma säng, uppmärksamhet, bekräftelse, rutiner, förutsägbarhet. Och gränser. Från sin PAPPA. En sådan stor grej som att flytta mellan två olika hem i ung ålder är svår att föreställa sig. Det finns en anledning till att skilsmässobarn blir bortskämda! Det är ingenting som bara är taget ur luften. Även om det är en tråkig konsekvens. Jag lever med en man som har en son sedan tidigare och ser vilken sorg det är för både honom och hans barn att vara ifrån varandra. Han försöker kompensera under den tiden han faktiskt har barnet, och det är väldigt svårt att undvika att det blir så. Även om det inte är optimalt. Om man ska vara krass så är det som står mellan barnets trygghet och anknytning till sin pappa den nya bonusmamman (pappas nya flickvän). Så är det bara. Det behöver du vara medveten om, Ts (men det antar jag att du är, du verkar vara en reflekterande person). Det är inte ditt fel, du har bara den rollen i ekvationen i er bonusfamilj. Du står i nuläget mellan din kille och hans sons anknytning till varandra. Dom behöver varandra, du behöver din kille, din kille behöver dig. Din kille har kanske förhoppningar inombords på att skapa en ny familj med dig och hans son. Det kan leda till att han har förväntningar på dig att du ska ta dig an en sorts modersroll, i alla fall en klassiskt kvinnlig omhändertagande roll. Han kan också ha förväntningar på dig att du ska anpassa dig efter honom och hans son, eftersom du är den nya så att säga. Dom har redan etablerat sitt familjesystem, och du är den nya som kommer in och krånglar. Det blir så att du är den som har problem. Dom rullar bara på, i sina invanda mönster. Mycket vanligt. Kom ihåg att även om det är du som upplever problem så är det både du och din kille som bär ansvar för det. Han har valt att ta in dig i sin sons liv. Det betyder att han behöver göra plats för dig på olika sätt och se till att du också trivs med hans son. Det går inte bara åt ett håll. För din bonusson är det däremot så att han antagligen upplever dig som en konkurrens, om inte annat så kommer han att upptäcka att du konkurrerar med hans pappas uppmärksamhet med tiden. Om han följer det vanliga mönstret hos ett bonusbarn så kommer han att testa dig på olika sätt och avvisa dig på olika sätt, och visa att det är pappa som är nummer ett. Barnet gör så för att maximera sin trygghet hos pappan och för att stärka sin anknytning. Det är ingenting personligt mot DIG. Det är helt enkelt urstarka anknytningsmönster som sätter igång, som har funnits hos oss människor sedan vi levde i flock på savannen. Du kan vara hur charmig och snäll som helst, i perioder kommer du ändå att bli utesluten och avvisad av ditt bonusbarn. Han ser inte dig som en del av sin flock. Kom ihåg att det inte är dig det är fel på. Sträck på dig och peppa dig själv och ha medkänsla med dig själv när du känner dom här obekväma känslorna (att du blir irriterad på barnet, att du undviker barnet etc). Tor mig, vi har alla varit där! Det beror på att man blir utesluten ur flocken, och man själv håller också på och utesluter för man känner sig ju inte som en flock med bonusbarnet precis. Det är helt normalt. Har du otur så ser inte din kille något av detta, utan lever i sin dröm och att skapa den här nya, andra, bättre familjen, vilket sätter krav på dig att vara omhändertagande och anpassningsbar. Det kan bli väldigt motstridiga krav - från ens kille att å ena sidan engagera sig mer och acceptera allt med nya familjen, från ens bonusbarn å andra sidan att hålla sig borta och lämna pappan och barnet ifred. Omgivningen kan också signalera kraftigt att du behöver bete dig på ett visst sätt - se bara på vissa av svaren du har fått i den här tråden! Att bli bonusmamma är en väldigt fin grej och du kan få en väldigt fin relation med ditt bonusbarn med tiden. Men i början (de första åren) är det ett minfält att navigera på. Att prata hela tiden med din kille och vara som en öppen bok kring hur du känner är viktigt. Våga vara ärlig med din kille. Även om det är fula, pinsamma känslor. Formulera dig i jag-budskap (jag känner så här ..) utan att anklaga. Klarar han att ta emot det så är han också någon att satsa på. Börjar han skuldbelägga dig och göra dig till syndabock i bonusfamiljen (du överreagerar, du gör fel som bonusmamma, du behöver bara anstränga dig lite mer, du inbillar dig, det du klagar på är inte så farligt) så ska du dra öronen åt dig. För då kommer det inte att bli bättre med tiden. Pratar man inte om dom här fula känslorna som finns i en bonusfamilj så växer dom inombords, det kan jag lova dig. Prata om förväntningar med din kille. Vilken roll vill du ha i bonusfamiljen? Vill du ta en föräldraroll för bonusbarnet? Eller mer vara som en schysst vuxen (vanligare)? Vem gör vad i hushållet? Hur fördelar ni ekonomin? Hur förhåller ni er till exet? Vill din kille ha fler barn, vill du? Jag förstår att detta är frågor som kanske är alldeles för allvarliga där ni befinner er NU. Ni är så nya med varandra. Ni är väl förälskade till max. Men ju mer ni kan vara öppna med varandra NU, ju bättre grund lägger ni för bonusfamiljen och för er relation. För det finns redan ett barn i ert förhållande, och det finns ett ex. Även om du säkert ibland önskar bort dom. Det är inte som en vanlig relation med en man och en kvinna som blir kära. Detta är något annat, och ju mer du vet om det ju bättre rustad är du för att fördjupa relationerna och bygga någonting fint.
