Känner mig ensamstående i mitt förhållande

Jag beklagar eran dotter. Vi förlorade också en dotter dagen innan bf och även jag behövde en till för att läka mina sår. Min sambo gick även han med på det för min skull trotts att han egentligen inte ville.

Har du pratat med honom om detta, hur du känner osv? I vilken vecka är du?

Kan det vara så att din mans sätt att sörja er dotters död är att jobba massor och hålla sig sysselsatt hela tiden? Vilket stöd har ni fått efter detta?

Måste ni renovera?

Kan han byta jobb till ett som inte kräver att han stannar borta över natt?

Ni har väldigt många barn tillsammans så det är inte konstigt att ni inte har tid för varandra och att han eller ni båda är slutkörda.

Han vägrar byta jobb då han tjänar väldigt bra o vi behöver pengarna för o kunna unna barnen o bo som vi gör nen nu i efterhand skulle ja lika gärna kunna bo i ett mindre billigare hus elr lägenhet. ..få mer tid över till annat.

Fick en storsdag vattenskada på hela nedervåningen som gjorde att vi va tvungna o renovera men de e klart nu men nu har han börjat med o renovera annat sånt som vi egentligen inte behöver....

Nä han verkar inte sörja barnet. ..han e som vanligt o började jobba 3 dagar efter allt hände. Verkar tyvärr helt oberörd.

Vist vi har många barn här hemma men inte direkt nå små barn...den älsta flytta hemifrån nu. Sen har vi den lilla som e 3.

Såg igår natt att han fått 20 nya meddelande av en tjej.....kunde ej öppna dom då mobilen e låst. Idag när ja kom hem mkt tidigare från jobbet sitter hon i vårat vardagarm o han bjuder på fika..både ja o barnen när vi kom hem blev helt paffa o sambon sa de här är en kompis som e här på besök...Blev lite fundersam elr ska ja släppa de. För 2 år sen hitta ja mun sambo på en dejting sida.....han var aktiv där o hade ett förhållande stod de. Det va en jobbar kompis till mig som hittat hak där o berätta för mig. Jag ställde han mot väggen o han blev arg o sa att han inte gjort nå fel utan bara glömt o tagit bort sig från den sidan sen va de inge mer med det.

Ush får lite dålig magkänsla just nu :(

Att du antar att han inte bryr sig om ert barn som dog tyder ju på att ni inte pratat om detta med varandra. Givetvis sörjer han, om han inte är allvarligt empatistörd, men troligen inte på samma sätt som du. Ni borde nog prata om detta, troligen tsm med någon som kan guida er i samtalet.

Vad är ett fint hus värt om lyckan inte bor där?

Vi förlora barnet i vecka 35 i magen i plötslig spädbarnsdöd:/ så vi han ju aldrig ha henne hos oss men ändå de va hemskt ändå föda fram henne värsta jag varit med om o sen hade vi begravning:(

Alla sörjer på olika sätt helt klart. Jag har gått hos både kurator psykolog varit sjukskriven o mptt verkligen piss o han har kört på som ingenting...varit ute o festat några gånger i somras men ja kände inte alls för o dricka då. Vi har pratat om de o han säger att han försöker o inte tänka på de...ne inte jag heller men blir påmind om det jämt o nu när jag e gravid med...har hitills fått gått på alla läkarbesök o ultraljud själv så de känns lite ledsamt....han säger han har inte tid o följa med men om barnen ska till tandläkaren o sånt elr om han själv ska iväg på nå då är de inge problem o ta ledigt. Nu ska jag på ett läkarbesök med ultraljud nästa vecka o ville så gärna ha med han men då ska han o en polare iväg på lite roligheter den dagen så....jag tjatat inget utan ja frågar bara men får alltid ett nej till svar att han inte kan elr att de inte passar:( Förlossningen kommer han va med på iaf tacka fan för det hehe.

Håller med

Jag beklagar er situation väldigt enormt och jag vet inte riktigt vad jag ska säga

Men det jag tänker skriva är att du måste förstå att han sörjer sitt barn oavsett om han gör det helt tvärtemot det sättet du sörjer på.

Jag och min sambo har förlorat två barn. Ett barn som dog 2 veckor efter förlossningen och sedan lilla syskonet i magen.

Jag och min sambo sörjer på två olika sätt men inget av dom är fel. Jag blev sjukskriven, böt jobb och började om från 0. Han var hemma i någon dag innan han började jobba igen. Jag gick hos psykolog, inte han.

Din man började nog jobba av 2 anledningar - dels för att någon var/är tvungen att försörja familjen och betala alla räkningar men också för att inte bryta ihop. För hans del är det säkert lättare att hålla den fasad han håller, kanske även för din skull också så du kunde få den tid du behövde:behöver för att orka komma tillbaka efter förlossning, trauma och sjukskrivning

Jag kan garantera dig att din man är helt knäckt över förlusten av ert barn.

Han kan mycket väl ha hamnat i depression och försöker göra allt för att inte bryta ihop.

Att ni dessutom är gravida igen skapar ju en oro hos er båda över att återigen förlora ett barn i magen.

Ja så e de ju att alla sörjer på olika sätt. Han blir ofta irietard på mig när ja får undan o typ lägger mig i sovrummet o vilar....jaha varför ligger du här igen kan han säga surt....Ja jag är inge bra vill vila lite bara...men han förstår inte :/ jag e helt slut psykiskt efter allt o sen nu gravid igen...trött så fruktansvårt trött men jag sköter allt här hemma med barnen o jobbar o kör nästan lika fullt ös som han förutom att jag inte jobbar borta o så. Vi båda e trötta o slutkörda men visar de på olika sätt :( jag blir mer trött o drar mig undan o han blir mer tjurig o får ett hemskt humör som går ut över mig o barnen vilket är så tråkigt. O nej de finns inte så mkt tid för varandra men jag har flera gånger lyckats fixat barnvakt så vi iaf kan få komma iväg o äta på nå gott ställe elr gå på bio o sånt men nej.....finns absolut inte tid för de säger han...dom två timmarna kan ja lägga på o tapetsera elr fixa de o de osv......Ush bör bara så öden. ..vi båda skulle behöva ett liten break i vardagen men hur jag än gör så säger han bara nej att de inte finns tid fast ja fixat barnvakt o allt.

Ja jag hoppas allt blir bättre med tiden :(

Tyvärr tror jag inte era problem blir bättre av sig själva med tiden. Ni verkar ha svårt att kommunicera och förstå varandra. Ni har varit med om något traumatiskt och ni verkar inte kunna nå varandra i sorgen. Tyvärr är det sånt som trasar sönder förhållanden. Skulle rekommendera att du pratar med MVC och ber om hjälp att hitta någon ni båda kan prata med kring er sorg och hur ni mår.

Kanske har ni även andra problem men börja med att jobba med er sorg

Jätteledsen över er situation men det kommer inte bli magiskt bättre. Ni är båda tradiga efter förlusten och det kommer inte bli bättre heller, speciellt inte när bäbisen kommer med vakna nätter och allt som innebär.

Jag förstår helt och hållet att ni inte ersätter erat barn som dog (att ge ett syskon är långt ifrån arg ersätta) och det är just därför det inte kommer bli bättre. För ni kommer fortfarande sörja barnet som dog. Ni kommer vara glada över det nya barnet men det tar inte bort all kaos och problematik som finns.

En separation kanske är ända lösningen. Om inte familjeterapi.

Just nu är ni så långt ifrån varandra och ett sunt mående för att det kanske ens ska fungera med terapi

Tack för svar....

Ja g har försökt fått med han på par terapi men han vägrar...han har gått dit förut med två av sina förra ex o de gav han ingenting. Så nä ja vet inte hur jag ska lösa de elr göra. Han säger det är nåt som han mår dåligt över säger han men han vet inte vad.....o de e det han försöker ta reda på men han har kört fast säger han. O jag med :( Får väl bara låta tiden gå o låta framtiden visa hur allt blir :(

Kanske kan du/ni hitta stöd och hjälp via denna organisation:

vsfb.se/

Annars skulle du kunna kontakta Svenska Kyrkan där ni bor.

Han behöver ju inte följa med, du kan ju gå dit själv.

Ja idag har de varit en riktig skit dag...han har jobbat o varit stressad o hela helgen är fullspäckad med saker som måste göras o mitt i allt ska han dra iväg 5 timmar med en kompis o träna. Vårat gemensamma barn har en tandläkar tid i helgen som han fick akut...jag frågade om min sambo kunde klämma in en timme o åka med sonen till tandläkaren så ja får lite egen tid nån timme så han själv skulle iväg 4-5 timmar med en kompis o träna......då blev han vansinne o sa att ja kan inte komma o förstöra o ändra om hans planer. Men ja fråga ju bara om de fanns möjlighet om han kunde åka med sonen till tandläkaren en timme o fixa de där då han själv ska iväg halva dagen sen på roligheter....tänkte jag skulle få en ledig stund men nej de gick inte. Blev helt paff att han blev så arg...jag bad om ursäkt o sa släpp de ja åker med sonen jag till tandläkaren sen gick ja o la mig.

Ush blir så ledsen över att de e som det är just nu...vi kan verkligen inte kommunicera o han vägrar gå iväg på sån här samtals terapi för de ger inget säger han plus att han kan absolut inte åka ifrån arbets tid.....o skulle vi sitta där så skulle han köra över mig totalt...de känns som de för varenda gång vi har nå stort bråk så e de jämt han som vinner o jämt han som har rätt.

Ush jag e så less på allting nu bara grinar o grinar.....hade jag inte haft barn hade jag nog lämnat detta förhållande. Men nu har vi ett gemensamt o en till påväg....vad tänker jag med. Jag vet inte alls vad jag ska göra!?:/ ligga lågt ett tag o hoppas att allt löser sig med tiden :( kan det verkligen lösa sig???

Allt började när han/vi drog igång med denna jäkla hus renovering o han fick andra arbetsuppgifter på jobbet....de va då han blev såhär vresig o arg o det har ju inte gjort mitt humör bättre. Hans mamma o jag har fin relation hon säger att han e påvägen in i väggen för såhär betedde han sig för flera år sen när han krasha totalt. ....jobbade mkt hade mkt omkring sig...hans tjej han hade då som han har barn med lämnade han då.

Sen en till sak aom gör mig så ledsen är att han inte är ett dugg intresserad av barnet i magen....ja har gått på alla ultraljud o läkarbesök själv. Nu efter helgen ska ja träffa läkare för planering framöver med förlossningen o de blir ultraljud för o kolla så allt e ok osv....jag ville så gärna ha med sambon o får till svar : nej jag har inte tid!!! Jag måste jobba svara han snöigt. ..

Har en högtid graviditet o jag e så orolig då vi förlora våra förra o de vet han om osv men verkar inte bry sig ett dugg. Jag försöker o bita ihop o inte tänka så mkt men blir bara så ledsen. En på mitt jobb är gravid samtidigt som mig..hennes sambo följer med på alla läkarbesök o ultraljud..han tar ledigt från jobbet osv.

Uah vilket gnäll inlägg de blev men skönt o skriva av sig lite bara :(