Själv fick jag diagnosen efter 30. Tog den inte på allvar då och pappret åkte ner i byrålådan. Nu när jag blickar tillbaka med perspektiv på det hela så inser jag att den förmodligen är korrekt. Jag är schizotyp. När jag försjunker i mina tankar har det hänt att jag glömt kliva på bussen som står framför mig. Tillbringade större delen av barndomen på egen hand i en fantasivärld, försjunken i serietidningar och böcker. Hade kompisar från och till men inte många. Var en åskådare som gillade att betrakta omgivningen utan att knyta an. I högstadiet började jag bli tyst och sjönk djupare in i mig själv. Läraren på gymnasiet trodde jag tog droger. Var alltid för mig själv i en slags dimmig, panikslagen värld. Det värsta har försvunnit men känner fortfarande obehag i vissa situationer. Svårt att prata med människor och knyta kontakter. Jag känner ingen samhörighet med någon. Inte ens mina släktingar som jag har lite kontakt med. De är främlingar för mig också. De flesta har jag inte sett på åratal. En del rentav råkat stöta mig med eftersom jag undvikit tillställningar. De anar väl att det är något men ingen känner till min diagnos. Ibland tänkt att jag skulle försöka närma mig men vet inte hur det skulle gå till. Att jag varit ensam så länge gör inte saken lättare. Är som att jag levde i en annan värld nu där det lilla sociala liv jag hade hör till det förflutna. När det gäller jobb är det si och så. Jag brukar inte stanna länge på samma arbetsplats. Gillar inte uppmärksamheten och att bli en del av snacket.
Kanske låter negativt detta men försöker vara positiv. Funderar på att bli serietecknare och använda min fantasi till något kreativt.
Var mitt bidrag till tråden. Själv blir jag på bättre humör när jag får dela med mig och läsa vad andra har skrivit.
